What a week

Det har på alla sätt varit en omtumlande vecka. Från entusiasm till total hopplöshet via ett par ljusglimtar. Och nu försöker jag famla mig fram och förstå hur jag ska förhålla mig till världen.

Detta var veckan USA valde en opassande president. Och jag känner en fysisk smärta och en vilsen rädsla över vart världen är på väg. Jag vill helt enkelt inte vara med.

Detta var också veckan jag fick träffa (nyp mig i armen) Bruno Mars. Det var veckan jag vågade säga ja. Detta var veckan Stockholm lamslogs av ett tjockt vitt täcke. Och ni må tycka den ihärdiga snökaosrapporteringen varit larvig. Men jag tror aldrig jag sett så mycket snö på en och samma gång. Allra helst inte andra veckan i november.

Och nu toppar jag denna fredag som både är singlarnas och chokladens dag (vilken ironisk kombination) med en rejäl förkylning. En tackar.  Så det är en fredag med snorpapper och raggsockar.

Men jag hann med och fira Tv4s otroliga val-sändningar med tårta. Så häftigt att få vara en del av en så proffsig redaktion som levererar bäst när det gäller. Och så välförtjänta hurrarop för alla inblandade. Dessutom fick jag träffa min klasskompis från gymnasiet som gått och vunnit årets Mack-SM och som delade med sig av denna smarriga skapelse i Nyhetsmorgon imorse. Heja Frida!

Höstpaus

Bara se! Det är dagar som dessa som man gnäller lite mindre och njuter lite mer.

Det är dagar som dessa som allt känns lätt. Efter att ha dansat till 90-talshit halva natten vaknade jag av ett värmande sken. Och jag kunde inte tänka mig något bättre än spendera ett par timmar på Djurgården tillsammans med Magnus Carlsson och en slumpvis blandning av Weeping Willows i lurarna. Jag kan fortfarande inte tänka mig något bättre. Det var relativt perfekt.

Jag önskar jag kunde trycka på paus,  och gärna hållas i  ett standby-läge sisådär ett par veckor så jag kan få komma ikapp. För jag begriper inte. Jag förstår inte hur det kan stå en stor gran på Norrmalmstorg redan, redo för att pyntas. Jag kan inte begripa att det slog över till vintertid i natt. Jag får svindel av livets tempo. Höstens spurt.

Paus.

Grå dag. Grön soppa. Röda naglar.

En ledig lördag. En jobb-ig söndag. Inte jobbig som i mödosam. Jobbig som i arbetsam.
Skötte webben och fick äran att lyssna på intervjun med Özz Nûjen och slogs än en gång hur viktig han är. Jäklar vad viktigt det är att han säger saker högt. För jag blir fullkomligt vansinnig och jätteledsen när rikdsdagsledamöter med SD som förtecken mobiliserar näthat mot ett barn. Vi kan för tusan inte acceptera det!?

Det har varit två gråa dagar. Inte gråa som i deppiga. Utan gråa som i gråa helt enkelt.
Jag och Amanda promenerade oss vilse i Vasastan. Till en början kärleksbombade vi hösten och höstpromenaderna. Sedan svor vi högt när regnet piskade på kinderna.

Vi värmde oss med en jäkligt nyttig soppa. Grönkåls-spenatsoppa på Kaffeverket. Sedan gick vi hem och målade naglarna. Bakade kladdkaka, ställde fram brien och korkade upp rödvinsflaskan. Hanna anlände och premiären av Så mycket bättre sågs med nöje. Tokhyllar det programmet.

Gav oss ut en snabbis i det fortfarande regniga men inte längre gråa Stockholm.

Nu kan jag bara konstatera att söndagskvällar när en halv kladdkaka står kvar i kylen är helt okej.

(och för den som önskade en bild på den halva kladdkakan eller den otroligt gröna höstsoppan får tyvärr låta sig bli besvikna. Jag carpade diem och inget fastnade på bild)

IMG_4478.JPG

Känner basen.

Skriver ord. Suddar ut. Tankarna virvlar. Tänker på tiden som går. Tillfälligheterna som flyger förbi. Tacksamheten. Ifrågasättandet. Glädjs i lagom stor portion. Tiden som går. Målgången som korsats, nya ansatser som väntar.  Lyckoruset. Magpinan.

För en vecka sedan var jag hemma och sov i min gamla 1.20 säng. Hade frukostsällskap i form av familj. Dansade fram i den skånska skogen med coola lurar på och hög musik. Koreograferade. Såg mig omkring för att inte bli sedd. Jag skulle sett tokig ut. Friheten spratt i benen. Ingen såg. Det var så härligt.

Jag kunde tyvärr inte ens meddela alla mina nära att jag var dem fysiskt ännu närmre. På de timmar en helg rymmer rymmer inte allt. Och jag behövde verkligen andas. Inte ha tider att passa.

Jag lyssande på musik. Massor. Jag satt vid flygeln. Spelade efter noter med båda händerna och sjöng mig snurrig.
Jag och mamma ordnade ett litet hemmaspa. Gurkor på ögonen som gled ner på kinderna. Fotbad i gröna plastpåsar. Katie Melua som höll oss sällskap.

Igår dansade jag igen. Men fullt synligt. Med Bounce-Joe i en spegelsal. Kände basen. Kände den. Lättheten.
Idag sover jag i min lägenhet igen och allt känns faktiskt väldigt, väldigt bra.
Dagar av osäkerhet leder ofta till dagar av beslutsamhet.

 

 

 

Kära Lasse

I tisdags kväll var jag och lyssnade på Lasse Winnerbäck på Cirkus. En alldeles perfekt tisdag i oktober. Lasse är oktober. Lasse är höst. Och Lasse är livet som går.

Jag blir nästan lite avundsjuk. Men samtidigt inte alls.
Jag menar.. Den killen KÄNNER. Den killen har verkligen KÄNT.
När jag tittar tillbaka på mina egna ungdomsår ser jag absolut att jag varit en analyserare, en tänkare. Men jag har aldrig varit i närheten av den melankoli som Lasse symboliserar. Jag känner ibland igen mig mer i hans melodier än i hans texter.

Kanske har jag inte vågat stanna kvar på djupet. Kanske sett melankoli som något lite läskigt. Eller något jag faktiskt inte behövt. När jag promenerade hem från Djurgården denna mörka men klara tisdagskväll när Lasse hjälpt mig att känna, önskade jag någonstans att jag släppt kontrollen mer och låtit mig bli sådär vrålkär att jag inte brytt mig om nästa matteprov.

Men jag är ju i grunden en positiv och framåtsträvande person. Ganska logisk och förnuftig. Att jag KÄNNER? Herregud ja. Och jag är egentligen inte särskilt intresserad av det djupaste mörker.
Jag får helt enkelt smälta att jag inte kommer stå på cirkus om tjugo år och sjunga om någon ”söndermark” bara.

14699743_10153967904758513_902429106_n

Himmel och pannkaka!

Himlen så här års. Hur fantastisk är den inte? Var ute på en löprunda ikväll och häpnades över dess färgspel  och pastellskimmer. Hur den övergick från babyblå till babyrosa. Hur en eldig linje ramade in Nordiska muséet i en siluett. Jag var toknära på att pausa löpturen och föreviga det i en bild. Men sen tänkte jag att det skulle vara lite sjukt. Sociala medier har tagit över vår värld. Vårt nu. Så jag bestämde mig för att bara njuta av det jag såg, springa vidare, ta en avstickare på Djurgården för att få samma vykortsbild åter igen. Ha bilden för mig själv – och nu uppenbarligen göra ett tappert försök att återberätta den.

Hösten är magnifik. Och nu börjar temperaturen bli mer oktoberlik. Jag missade det där igår och trodde vårjackan var ett utmärkt val när vi var på Moments livespelning på Laika.  Det var det inte. Idag invigdes höstkappan med förra årets rosa bandet på kragen.

Ikväll insåg jag på nytt hur briljant pannkakan är. Jag hittade jag ett par överblivna pannkakor i kylskåpet, efter min och Amandas pannkakssöndag (för övrigt en perfekt sådan, med nutella, banan och kärleksfilm efter en dansig lördag), och behövde ett kvällsmål. Jag var inte så taggad på att enbart äta efterrätt. Så jag gjorde en av pannkakorna  till huvudrätt genom att värma den med ost, kalkon och tomat – lade lite salladsblad på och toppade med turkisk yoghurt.Sedan åt jag den andra pannkakan med grädde och lite sylt.  Kombinationen kändes översmart bra! Salt och sött.

Bjuder avslutningsvis på min helg i tre bilder. För den var så fin.

( Och HUR bra blev inte rubriken?)

 

 

 

Carpe f*cking Diem

Hua. Jag skulle behöva vantar inomhus. Det är det vackraste av höstväder idag, men på Öfre har lägenheten blivit ett kylskåp på bara en vecka. Jag råkar ju ha den där diagnosen som inte är helt ovanlig, med ett namn jag aldrig kommer komma ihåg, som göra att jag vansinnigt lätt fryser om händer och fötter. De blir kritvita och domnar bort- trots att det bara är september. När sätter de på elementen i huset?

Fast det är oktober nu. Oktober? jag orkar inte.

Jag känner en fysisk smärta över att tiden går så fort. Jag hinner inte med. Jag vill inte att ännu fem veckor ska gå och jag ska stå där och inte förstå hur det hände? Hur tar man till vara på nuet? hur njuter jag till fullo, när det finns en del som saknas?

Carpe fucking diem.

Idag gör jag ett försök. Vaknade ganska tidigt. Drog upp rullgardinen och bokstavligen drogs ut på en promenad. Det är så magiskt vackert att möta en ledig dag vid Djurgårdsbrunnsviken, se hur några träd gett vika för hösten, andra kämpar tappert grönt. Kombinationen med hela skalan från grönt till gult, via rött och orange är det bästa jag vet. Krispigheten i luften.

Ska strosa (och fika) på djurgården i dag med mina vänner.
Sedan tänkte vi nog svira om. Ta fram vinglasen och strumpbyxorna.

Carpe fucking diem.

(en gammal och en ny bild)

Recap. Rehab.

Plötsligt blev det lördag.
Och jag skulle få sova ut.
Jag vaknade precis vid samma tid som jag varit tvungen att göra under hela veckan.
Väljer att ta en promenad. Jag älskar morgonluften, morgonljuset, morgonruset.

Vi var ganska många som valde att ta kommando över helgen på detta sätt. Fint.

Plötsligt blev det lördag och plötsligt blev min mamma 49.
Plötsligt hoppade jag av tunnelbanan och min bästis sprang emot mig.

Plötsligt blev det torsdags kväll. Som i nu alltså. Och ovanstående text mötte mina grusiga ögon. Kanske lämnade jag den därhän eftersom jag passade på att jobba ett 12,5 timmarspass i söndags. Kanske har den inte fullbordats för att jag haft en ny kvällsrutin som skapat problem för mig. En stor kopp te, med raggsockor på, innan läggdags är ju så mysigt. Men att tre dagar i rad vakna akut-kissnödig kl 03.00 och sedan inte kunna somna om på ett par timmar är mindre kul. För att inte säga totalt värdelöst om klockan ska ringa 05.15. Fråga mig inte varför jag ens varför jag satte på vattenkokaren tredje kvällen.

 

Men att Tesse var här i helgen var obeskrivligt fint. Hon var här med sitt dans-team. Men på grund av för andra oturliga och mig turliga omständigheter hann vi hänga nästan hela lördagen. En i deras gäng vart sjuk och jag fick biljetten till breakdance-föreställningen de skulle gå på. Dessa urtrevliga människor fick jag också äta middag med.

Det kunde liksom inte komma lägligare. Jag behövde Tesse-energi.

Och veckan har jag tagit mig an med den energin. Jag har haft så många berikande samtal med mina vänner, på telefon och irl som vi säger (nej, det säger vi inte). Igår kombinerade jag att sitta i en källarrestaurang och prata ikapp med en vän och kollega och för första gången äta Moule Frites – på riktigt.  Ofantligt gott.

 

Gillar att kuta!

Just nu gillar jag att springa. Det är sant. Jag har hittat fram till känslan när en joggingtur ger mig mer energi än den tar. Det behöver inte vara särskilt långt. Och jag tar sällan tiden. Men att få sträcka ut de långa benen och rensa skallen är just nu det mest hälsosamma jag kan tänka mig.  Jag gillar ännu mer att jag sprang Topploppet i lördags, ett roligt inramat lopp fullt av starka män, kvinnor och barn i spåret. I vackra Hagaparken (nej, jag såg inte en skymt av lilla Estelle) kutade jag milen på 52 minuter, bars fram av musikunderhållningen och ballongvalven på vägen. Jag och Anna från Nyhetsmorgon hade rent av hybris av stolthet och löparglädje efteråt. Mersmak, mersmak!

Det är ju för jäkla tråkigt att en har fått ont i höfterna, låt säga muskelfästena, på köpet..
Dessa krämpor… man är inte 16 längre… höhö..

img_4371

 

 

När dagen har andra planer för en

Den röda tråden denna vecka har varit ”tro inte att du vet”
På väldigt mycket gott, och en aning ont.

3 av 5 arbetsdagar har jag vaknat på morgonen i tron att jag ska göra en dags jobb för att sedan gå hem till de vanliga kvällsbestyren – men ack nej! Iversen har hastigt fått tänka om.

Dag 1. Elin – vill du gå på galapremiär av Bridget Jone’s baby – det är ikväll!!

Svar. Åh Ja.

Dag 2. Elin – Anna Ternheim är på Gröna Lund ikväll. Ska du inte gå?

Svar. Jo. Det ska jag faktiskt.

Dag 3. Elin – du ska ju intervjua Jonas Gardell nästa vecka – borde du inte gå och se hans show? i researchsyfte. Det är ikväll!

Svar Ja, absolut.

Detta är det kuliga med att inte ha en aning. Att man kan få avsluta fredagskvällen med en god vän och Jonas Gardell, fastän man trodde man skulle hem och värma en fryslåda till middag. Man kan, efter en intensiv dag få skratta hjärtligt till favoriten Bridget Jones, tillsammans med Stockholms kändisar, gratis Ben& Jerry och Amanda Törner. (Se Bridget! Hon är så bra!)

Men den här veckan har jag också fått jobba hårt med mina egna hjärnspöken och den negativa betoningen av ”tro inte att du vet”. Jag har försökt hantera känslor av otillräcklighet. Helt orationellt har jag varit elak mot mig själv – ”tro inte att du kan”. Fått tacklas med tankar av oduglighet. Utan logik och mening. Och jag vet att jag inte är ensam. Igår kväll satt jag och mina vänner över en hemlagad middag och pratade om hur elaka vi kan vara mot oss själva. Hur vår osäkerhet tar över, och gör de svårare för oss själva. Jag blir vansinnig på det!

VI MÅSTE SLUTA! NU!!!!

För det vore ju otroligt dumt att vet allt. Kunna allt. Det hade ju inte varit alls lika kul om jag vetat att hur Bridget Jone’s film slutar. Jag hade inte skrattat alls åt min upptinade middag, men desto mer med Jonas Gardell.
Det är ju för fasen en vinst att inte veta, få  uppleva och lära!