vinter och orättvisa

Skandinaviskt influerad.

Lyssnar på dansk musik och tittar på norska serier. Eller en norsk serie.

Bra så in i Norden.

Jag har varit ute mest hela söndagen. Andats vinterluft och druckit cappuccino. Efter en helg med dans och sällskapsspel, coupe-glas och köbepizza.

Imorgon börjar en ny vecka. Och en på Tv4 viktig vecka, som tar sig an temat ”Efter misshandeln”. Varje dag i Nyhetsmorgon tar vi upp det kolossalt vidriga problemet med våld i nära relationer och vad som händer efter misshandeln. Hur ser hjälpen ut och hur den borde se ut? Jag har i veckan suttit i timmar och lyssnat på modiga kvinnor som vågar berätta om hur det kan vara, men på intet sätt borde vara. Det är tungt att höra, omöjligt att förstå. Men genom att prata och lyssna – bara så (tillsammans med en jäklar anamma och handlingskraft) kan vi ta oss framåt och försöka se till att framtida kvinnor inte ska behöva uppleva det alldeles för många redan fått genomlida.

Se. Och se Kalla Fakta på tisdagskväll.

 

 

Påtvingad försoffning

Jag tror jag har försoffats en aning. Svårt att komma ur ”jullovs-känslan”, trots att jag inte haft ett regelrätt jullov sen jag var 15, men väl ledig oplanerad tid, vilket var ofantligt längesedan sist. Så jag har hittat charmen i att mysa framför en film, trycka på ett avsnitt av en serie, läsa min bok och… ja just bara precis det –  varken mer eller mindre. Jag har fått smak på det där.  Jag jobbar givetvis. Men använder tiden utöver det till kvalitativa kulturupplevelser. (ett nyårsmål var att slöscrolla mindre i sociala medier och använda tiden till den här typen av aktiviteter).

Försoffningen har också en annan legitim anledning.

Jag har fått en spänning/låsning i rygg, nacke och huvud med en smärta jag aldrig tidigare upplevt. En huvudvärk som får mig att må illa, en strålning från ryggen upp i nacken och vidare till pannloben, som inte är av denna värld.

Jag var för första gången i mitt liv hos en naprapat som knäckte (!) nacken på mig. Tyvärr ville detta inte hjälpa. Huvudvärken tilltog. Så det spås att jag fått en inflammation i musklerna, vilket gör att jag nu tar en kur mot detta. Massor av voltaren och alvedon.

Låt oss hoppas att detta hjälper. Jag blev nämligen ordinerad vila.  Ingen träning. Vilket gör att jag har mer tid för filmtitt. Annars var jag just sugen på att skaka liv i den här kroppen, medan kroppen kände tvärt om och tvärlåste sig.

Så. Försoffning är ju helt jäkla fel ord. Det har gått tre dagar sedan jag började jobba och jag börjar oroa mig om jag har förslöats – TROTS att jag knappt kan röra mig.

Elin, Elin Elin.. Titta du på en film till.. med gott samvete!

 

 

Dag 1

Första dagen på det nya året har snart passerat. 40 minuter kö till pizzerian gjorde att thai-restaurangen fick årets första besök istället. De sista timmarna firades med kära vänner, fyrverkeri och champagne. Quiz och dans.

Nyårslöften ägnar jag mig helst inte åt. Jag har lite fobi mot ”du måste” och ”du får inte” om det inte är alldeles nödvändigt.

Istället har jag mina önskningar och mina mål. Jag hoppas på 2017. Det gör jag.

För att nämna något, vill jag bli snällare mot mig själv. Jag vill läsa fler böcker på engelska. Jag vill resa. Jag vill fortsätta att vardagslyxa och utmana mig själv. Våga göra fel.

Jag vill ha fred på jorden, att alla nära och kära får må bra… ja. Vem önskar inte?

Nystart är härligt. Efter dagens brunch, promenad, en halvbra film och filosoferande tillsammans med min kära Gotlandsvän är jag redo.  Nu kör vi.

 

 

Gott nytt

Imorgon kramar vi ut de sista timmarna av 2016. På många sätt ett ruttet år. På andra sätt ett otroligt år.

Jag menar. Jag tog min journalistexamen och har sedan dess fått arbeta på en arbetsplats som ger mig både utmaningar och trygghet. Som plockar ut det bästa av mig. Som jag med lätta steg går till varje dag.
Jag har fått uppleva stora stunder och stunder hjärtat har snörpts åt utan att riktigt veta hur det ska repa sig igen.
Jag har förlorat. Jag har vunnit.

Och så var det ju det här med krig, elände, terror och kalla vindar. Stora musikaliska giganter som somnat in. Bilder på kris, obarmhärtig elakhet och orättvisa, jag önskar jag inte hade behövt se.

Det var också ljus, glädje och glitter.  En vecka i Barcelona med bästa vänner. Det var en kväll i juli då jag samlade vänner och familj för firande och festlighet. Det var Håkan Hellström på Ullevi, och en annan glittrande weekend i Göteborg. Det var musikupplevelser i plural, det var sommarkvällar, det var höstkvällar.  Det var alla de där små stunderna i vardagen som tillsammans gör livet.

När något tar slut och något nytt börjar – då börjar en reflektera. Och vad blir väl tydligare än när ett år övergår i ett annat. Det är lätt att ifrågasätta – men desto viktigare att påminna sig själv om vad en faktiskt har.  Erfarenhet, upplevelser, lärdomar en samlat på sig och förhoppningsvis kan använda in i det där nya okända.

Gott nytt år.

img_4681

 

 

Julefrid

Nyss nämnde jag första glöggen. Det var första adventsfirande i Stockholm. Nu har jag druckit så många koppar glögg att det är omöjligt att räkna. Jag har ätit så många julskinkmackor, sillbitar och chokladpraliner att jag inte vågar räkna. Det är mellandag, i Kristianstad. Dagar av jul har passerat och jag håller mig fast (genom stormen Urd). För julen varar än… till…

Dagar av jul började med att vi rullade mot Skåne med adventsljusstake på instrumentbrädan. Spelade 18 olika versioner av ”Let it snow” och försökte förstå att det var tid nu. Och med god hjälp av nygriljerad skinka, doft av gran och Ingvar Oldsbergs uppesittarkväll – så infann sig känslan.

Och lugnet.

Och mamma somnade till Kalle Anka. (sittandes på en pinnstol i ett försök att låta bli)

Och juldagarna smälte samman i ett virrvarr av god julmat, musik, sällskapsspel och skratt. Härliga jul.

Och nu är det bara fyra dagar kvar av december och av det här året. 2016. På många sätt ett skitår. Men inte enbart och oemotsagt. Visst blir man eftertänksam dessa dagar? Mellandagar. Dagar jag ska använda med nära och kära i Skåneland.

 

Studiebesök och första glöggen

Som på beställning ringlade snön ner på första advent, lagom till vi skulle besöka Skansens julmarknad. Sa jag ringlade? Snarare kastade sig på oss sidledes. Stelfrusna fötter och avdomnade fingrar blev resultatet. Men det var fint, det var det.
För så mysigt det är att gå in i lanthandeln från 1930, värma sig i glasblåsarens verkstad, smaka julknäcke och äta kolbulle tillagad över öppen eld (vilken hit) – allt till tonerna av traditionell julmusik. När ingen av oss hade någon känsel någonstans, tog vi oss in till stan och Sturekatten, där en annan katt, lussekatten avnjöts. Ah.

En vänjer sig så fort med att vara omringad av de kära. Nästan hela familjen var på besök under en effektivt mysig adventshelg. Det var bara min kära far som inte var under samma tak. Han var alldeles i närheten, fast på det stormiga havet där han i juletid spelar julshower för kryssande resenärer. Vi andra ägnade oss åt långa frukostar, goda middagar, strosande i diverse butiker, julskyltning, glögg och så vidare…

Och mamma var tvungen att ge sig på en Bengt Magnusson när hon ändå hade chansen. Och hon hade tillsynes goda nyheter.. Ni har hört talas om att en får ta barnen med sig till jobbet.. Det här… ja…

img_4555

 

 

Dags igen

Så var det dags igen. Adventsljusstakarna är avdammade och tända.
Sällan blir det så konkret, oförståeligt och välkommet. Plötsligt var det alltså ett år sedan jag stod på min köksstol och öppnade skåpet där ”jullådorna” står gömda.

Det där om tiden som går.. och hur den rusar.. det kan jag älta i oändlighet. Och det är ju tröttsamt för alla. Det är varken breaking news eller något jag kan påverka.

Jag gillar hur som helst att det är advent. Jag älskar det varma sken som adventsljusstakarna ger ifrån sig. Jag gillar att jag ska få hit mina familjemedlemmar och att jag ska få sippa på årets första glögg.

Jag håller som bäst på att göra mig fri från en långdragen förkylning som slog ut mig helt under några dagar. Men det är nästintill längesedan nu (Jag understryker.. Långdragna förkylning) Jag har dock under tiden fått glädjas av ett angenämt Gotlandsbesök. Cissi var här och allt var som det brukar, och vi åt ost och kex som vi brukar och Hanna och Amanda kom över som de brukar och vi dansade vardagsrumsdans som vi brukar.  Jag spelade Bruno Mars mest hela tiden. Sa jag att jag ska träffa honom i maj igen?

Dags att somna ifrån torsdag och vakna upp fredag. Redan fredag..igen?
Tiden…
Förlåt. Jag hamnade där igen.

 

What a week

Det har på alla sätt varit en omtumlande vecka. Från entusiasm till total hopplöshet via ett par ljusglimtar. Och nu försöker jag famla mig fram och förstå hur jag ska förhålla mig till världen.

Detta var veckan USA valde en opassande president. Och jag känner en fysisk smärta och en vilsen rädsla över vart världen är på väg. Jag vill helt enkelt inte vara med.

Detta var också veckan jag fick träffa (nyp mig i armen) Bruno Mars. Det var veckan jag vågade säga ja. Detta var veckan Stockholm lamslogs av ett tjockt vitt täcke. Och ni må tycka den ihärdiga snökaosrapporteringen varit larvig. Men jag tror aldrig jag sett så mycket snö på en och samma gång. Allra helst inte andra veckan i november.

Och nu toppar jag denna fredag som både är singlarnas och chokladens dag (vilken ironisk kombination) med en rejäl förkylning. En tackar.  Så det är en fredag med snorpapper och raggsockar.

Men jag hann med och fira Tv4s otroliga val-sändningar med tårta. Så häftigt att få vara en del av en så proffsig redaktion som levererar bäst när det gäller. Och så välförtjänta hurrarop för alla inblandade. Dessutom fick jag träffa min klasskompis från gymnasiet som gått och vunnit årets Mack-SM och som delade med sig av denna smarriga skapelse i Nyhetsmorgon imorse. Heja Frida!

Höstpaus

Bara se! Det är dagar som dessa som man gnäller lite mindre och njuter lite mer.

Det är dagar som dessa som allt känns lätt. Efter att ha dansat till 90-talshit halva natten vaknade jag av ett värmande sken. Och jag kunde inte tänka mig något bättre än spendera ett par timmar på Djurgården tillsammans med Magnus Carlsson och en slumpvis blandning av Weeping Willows i lurarna. Jag kan fortfarande inte tänka mig något bättre. Det var relativt perfekt.

Jag önskar jag kunde trycka på paus,  och gärna hållas i  ett standby-läge sisådär ett par veckor så jag kan få komma ikapp. För jag begriper inte. Jag förstår inte hur det kan stå en stor gran på Norrmalmstorg redan, redo för att pyntas. Jag kan inte begripa att det slog över till vintertid i natt. Jag får svindel av livets tempo. Höstens spurt.

Paus.

Grå dag. Grön soppa. Röda naglar.

En ledig lördag. En jobb-ig söndag. Inte jobbig som i mödosam. Jobbig som i arbetsam.
Skötte webben och fick äran att lyssna på intervjun med Özz Nûjen och slogs än en gång hur viktig han är. Jäklar vad viktigt det är att han säger saker högt. För jag blir fullkomligt vansinnig och jätteledsen när rikdsdagsledamöter med SD som förtecken mobiliserar näthat mot ett barn. Vi kan för tusan inte acceptera det!?

Det har varit två gråa dagar. Inte gråa som i deppiga. Utan gråa som i gråa helt enkelt.
Jag och Amanda promenerade oss vilse i Vasastan. Till en början kärleksbombade vi hösten och höstpromenaderna. Sedan svor vi högt när regnet piskade på kinderna.

Vi värmde oss med en jäkligt nyttig soppa. Grönkåls-spenatsoppa på Kaffeverket. Sedan gick vi hem och målade naglarna. Bakade kladdkaka, ställde fram brien och korkade upp rödvinsflaskan. Hanna anlände och premiären av Så mycket bättre sågs med nöje. Tokhyllar det programmet.

Gav oss ut en snabbis i det fortfarande regniga men inte längre gråa Stockholm.

Nu kan jag bara konstatera att söndagskvällar när en halv kladdkaka står kvar i kylen är helt okej.

(och för den som önskade en bild på den halva kladdkakan eller den otroligt gröna höstsoppan får tyvärr låta sig bli besvikna. Jag carpade diem och inget fastnade på bild)

IMG_4478.JPG