Vi är tillbaka. Håkan och jag.

Lyssnar på Hellström. Håkan Hellström. Nytt album. Nya låtar. Låter som vanligt, men nytt. Fast gammalt. Det är ett vackert, ruffigt och skitigt – men skört sken över låtarna. En av de finaste låtarna har han stulit från sig själv.

Stråkarna. Älskar stråkarna.

Är tillbaka i Stockholm och tänker arbetar hela helgen lång. Så jag äter fruktsallad och tittar på ”The night manager” (rekommenderar) med tända värmeljus. Skulle kunna ut och svira, men låter bli. Mina grannar ovanför mig sköter det åt mig. Jag är tillbaka till Stockholm och det känns bra. Visst, det fanns ett mått av separationsångest, det gjorde det. Separationsångest från Tesse och Matildha och aircondition som jag delat rum med flera nätter i rad. En liten bitter smak i att det vi sett fram emot nu låg bakom oss. Och en märklig känsla av att just hunnit vänja mig vid att ha minst två Iversens vid bordet. (hann ju med två middagar, och för all del tre frukostar med gänget).

Det tar några timmar. Sedan har man lunkat igång vardagen igen. Och tack vare, nyss nämnda upplevelser i ryggen – gör man det med lite ny energi. Jag firade dessutom återkomsten på bästa sätt när jag fick äta middag (utsökt röding på Nytorget 6) och dricka höstens första glas rödvin med tjejerna- i ett sensommar/högsommarvarmt mys-Stockholm. I stunder kan jag känna den där pirrande känslan av att ha en höst att få lov att fylla. I stunder tar minnet av det jag inte kan påverka över. I stunder tar det förlorade över. Men jag ska vinna tillbaka.

Foto 2016-08-25 18 08 11.jpg

Annonser

Musikalisk knockout

När känslorna får en att vilja vända ut och in på sin kropp, eller snarare inte vet vad som är bak eller fram. När man grimaserar för att man inte vet om det ska komma skratt eller gråt. Eller när överläppen fastnat på tandköttet i ett alldeles förnöjt leende. Då vet man att man varit och lyssnat på Solala.

Det skulle kunna låta som jag har tagit en drog av det grövre slaget, och att ruset eventuellt inte avtagit än. Jag kan lova att så inte är fallet. Det enda jag gjort är att ta mig till Södra teatern, en tisdag i april och fått lyssna på övermänskligt bra stämsång.

Det i kombination med en stämning skapad av trivsamhet och jubel. Som om vi satt i deras kök, där de allt som oftast håller till, Solala. Och de sjöng för oss, och berättade lite roliga historier. Och alla, oavsett kön känner att de vill gifta sig med var och en av dem.

Känslor all over the place – som en viss prins skulle sagt. Och passande nog föddes en liten prins igår, strax innan vi gick in på konserten. Och eftersom Solala var kungligt bra, är det alltså ordet monarki som ska in på lodrätt fem.

När jag inte trodde att jag kunde ta in mer, då kliver Helene Sjöholm in på scen.

– jag ger ifrån mig ett backstreetboysfan-skrik.
och så sjunger hon Gärdestad-låten som de tidigare släppt på sociala medier. Sen, sen river de av Du måste finnas a capella. Och där någonstans, undrar jag om det inte är jag som är prins, eller föder en prins, eller åtminstone ser tre prinsar och en prinsessa.

 

Bokcirkel #2

Tidigare i veckan hade vi möte med bokcirkeln. Det är ju vi, gänget, som är bokcirkeln. Men vi skapar här en träff under rubrik. Första boken vi läste var Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna”, vilket var väldigt passande då den under påskhelgen visades som filmatisering på Svt. Väldigt bra tack vare utomordentligt skådespeleri. Rekommenderas!

Nu hade vi läst ”Pappan och havet”, det vill säga Mumin för den uppmärksamma. Ljusår från Thorvall. Jag är inte uppväxt med Mumin, det är jag inte. Jag minns en tv-serie som jag såg några avsnitt av, kanske av en slump, men hjärtat klappar inget extra för Mumintrollet. Jag vet vem han är, och jag gillar Lilla-My. Men under läsningen fick jag lära känna familjen något bättre. Tove Jansson skriver vackert. Och jag kan förstå kärleken till henne och till böckerna om Mumin. Men jag är inte riktigt där. Faktum är att ”Pappan och havet” snarare gav mig en känsla av obehag. ”varför är de på den där läskiga ön?”.  Funderar över hur ett barn upplever historien? Muminkännaren får gärna delge – som mina vänner intressant gjorde. Det är ju det som är vitsen med en bokcirkel. De intressanta samtalen som följer. Och inte att förglömma, tilltugget. Vi skapade fräscha salami-brie och lax-briemackor. Och när det inte gick att kräma ur mer av Mumin, pratade vi om livet i allmänhet och examensjobben i synnerhet.

Nästa bok i cirkeln blir en reportagebok, av en för oss välkänd författare.

MUSIKALISK MAGI

Förstod ni, på rikigt, vad ni var med om igår?

Edward af Sillén vill gifta sig med den. De flesta är överens om att det är tävlingens bästa låt, och då ska vi ändå vara glada att den är utom tävlan.

Jag. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Detta kan vara det bästa jag hört sedan ”Calleth you, cometh I”.

”Sing me out” är övernaturligt bra. Och Ola Salo är ett geni. Jag är så mållös, och musikaliskt överrumplad att jag fäller en tår, går ner i spagat och lyssnar en gång till.

 

Bodypump och bokcirkel

Jag bodypumpade igång denna vecka.
Kommer jag kunna gå imorgon? Troligtvis inte.
Jag lagade också en ugnspannkaka med bacon och äpple.
Smarrigt? oh ja.

Min måndag känns som en förlängning av söndagen och visar sig som en grumlig trötthet  i ögonen. Förra veckan, som vi nu lagt till handlingarna var en ganska uttömmande sådan. Jag lyckades lämna in den där tentan till slut och fira av den med köttbullar på Nytorget 6. Jag fick en lång kram av pappa på stationen. (För den som inte begriper ett dugg av detta; pappa är på de sju haven. Skojar. Han är på Cinderella på Östersjön och uppträder med ”I folkparkens tjänst” cirka fyra dagar i veckan. Jag lyckades haffa honom innan han och resten av bandet skulle vidare med tåget hem till Kristianstad) Jag arbetade och påbörjade en ny kurs i skolan. Förra veckan hade vi också en träff med vår bokcirkel, som fortfarande inte fått ett namn.

Låt oss stanna till här.

Vi har alltså dragit igång vår bokcirkel igen (och har precis lärt oss att det heter bokcirkel och inte bokklubb). För lite mer än ett år sedan gjorde vi samma sak. Men ”Orlando” av Virginia Wolf tog död på alltihop under sen vår. Det blev liksom inga fler böcker efter det, samt att en sommar på spridda orter och en höst helt smockad av praktik gjorde det svårt att plocka upp det igen. Men nu. Nu är vi igång, och det känns väldigt kul!

En bokcirkel gör att man läser en bok på ett lite mer reflekterande sätt, då vi efteråt sitter och kravlöst diskuterar den. Boken leder till samtal som efter olika vändor inte sällan kommer att handla om oss själva. Visserligen är vi väldigt bra på att träffas även utan bokcirkel – men visst, bokcirkeln ger oss ännu ett tillfälle att boka in hela gänget för att (här kommer det nästan viktigaste) äta/fika på något gott!

Vi är numera 6 personer i vår lilla cirkel och vi började med att läsa ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Träffen skedde hos mig i onsdags och det intogs hemlagad Gotländsk saffranspannkaka. Denna klassiker till bok gav oss intressanta diskussioner och en medelmåttig 3:a på en skala mellan 1-5. Ett genomsnitt av olika åsikter. Läsvärd? absolut.

9789174293364_200-2

 

Kultur är kul

Det har varit en kulturell vecka. Minst sagt.

Startskottet gick med Carol på bio. Bara timmar senare fick jag se Cate Blanchett och Rooney Mara helt rättvist bli nominerade till en varsin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll respektive bästa kvinnliga biroll. Så vacker film.

Sedan var jag och Linda på Moderna museet. Jag gjorde premiär i detta mecka på Skeppsholmen. Vi gick igenom en väldigt spännande utställning av Olafur Eliasson. En man jag inte kunde någonting om. Och fortfarande faktiskt inte vet så fasligt mycket om. Men jag har fått ta del av en liten bit av hans hjärna. Hans hjärna av experimentell konst, färg och spännande optiska skådespel.

Jag tror alltid så lite om mig själv och tror att jag inte ska förstå någonting av denna typ av konstverk eller installationer. Jag, i mitt logiska tänkande vill förstå. Vill veta om jag tolkat rätt. Vill veta om jag gjort rätt. Vill förstå hur det har tillverkats. Men med en förlösande känsla insåg jag att jag bestämde själv. Jag bestämde också själv om jag skulle gilla det eller inte. Om det skulle hänföra mig eller inte.

Med samma känsla av att min tolkning räknas gick jag på Fotografiska med Amanda och Ramona i fredags lunch. I ett krispigt iskallt Stockholm värmde vi oss vid porträtten. Close up (Martin Schoeller)är en porträttserie på celebriteter och människor vi känner igen. Nära. Läskigt nära. Så naket. Så naket som fotografierna på människors nackar som visades en våning upp. Jag fascinerades särskilt av Guy Bourdin som med sina röda lackskor och coola modebilder förförde mig. Det mest gripande och fängslande var fotografierna av Magnus Wennman. När barnen sover. Om krigets offer. Barnen på flykt. Som visade var barnen tar vägen på natten. Barnen som flyr Syrien. Fy fan.

En god skaldjursgryta, eller en helt vanlig bryggkaffe i förgrunden och en utsikt som slår den mesta konst i världen – i bakgrunden. Den äkta utsikten över ett vintrigt Stockholm. Jag älskar mina kulturella stunder.

Och i helgen var jag på ännu ett kulturellt arrangemang. Men mer om det sen…

IMG_3010

Saving mr Banks

Det var det här med Walter Disney och hans vilja att göra en film av  historien om Mary Poppins. Sedan var det det med att författaren till boken var motstridig. I 20 år vägrade hon låta Walt få rättigheterna att göra en Disney-film av hennes karaktär. Han var envis. Och Poppins moder ännu mer envis. Enträget, uttröttande, obegripligt motsträvande var hon till alla förslag och musiknummer som Disney ville göra av hennes karaktär.

Och som så självfallet fanns det en mycket djupare idé bakom Mary Poppins. En verklig verklighet. En tant är inte trumpen för inget. Det var det här med att hon bar på en tung börda. Men så började hon stampa fötterna i takt med pianoackompanjemanget och dansa. Hon dansade.

Och detta i en scenografisk briljans och en tidsepok vars kostym fick mig att baxna. Med min uppväxt i Disney’s magiska fantasivärld så gjorde det hela uppenbara intryck på mig.

”Saving mr Banks” med Tom Hanks och Emma Thompson.

Det var vad det var.

Se gärna.

 

Det liknar jul

Det var genom ett vitt Sverige jag färdades i lördags förmiddag. Det var ett ännu vitare Sverige när jag färdades tillbaka i söndags eftermiddag. En kort, men värdefull visit i mitt Kristianstad, i ett oväntat vinterland.

Min käre far hade premiär på ”Nu börjar det likna jul” med sitt Wizex. En julshow med snömaskin på scen och äkta snökristaller utanför fönstret. En julshow med svulstiga amerikanska julsånger, skickliga humorinslag och ett och annat överraskningsmoment. Allt i en juldekor som skulle få självaste Arne Weise att blekna.

Jag är så stolt, som bara en dotter kan vara.

Det bästa av allt. Pappa hade ingen aning om att jag skulle komma hem och vara med om hans premiär.
Men efter de otaliga gångerna som han alltid har varit där. Ville jag nu vara just där.

Och skivan är släppt. Wizex julskiva är ute! Så ”Nu börjar det likna jul”.

Lyssna på Spotify vetja!

spotify:album:6cH7gFE4lnHkp6kirVg70F

Jävla jul. Underbar.

I veckan såg jag en förhandsvisning på filmen En underbar jävla jul, av och med Helena Bergström. Roberg Gustavsson och Maria Lundqvist i huvudrollerna. Edward af Sillén – manusförfattare (lite av en idol). En film jag trots rollistan inte hade några högre förhoppningar på.

För det första ska en eloge ges till Bromölla. Eller till Dalaskolan. Eller rakt av till Sofie som hörde av sig och frågade om jag ville hänga med. ”Du gillar ju jul”. Korrekt Sofie. Och så glad jag blev.

Biosalongen var i extas. Stämningen vara snarare en stand-upkväll på Berns. Ja, inte kändes det som en svensk långfilm på bio inte.

Och filmen var faktiskt hysteriskt rolig. Sedan om jag drogs med i publikens overkliga respons, kan hända. Men mitt tandkött var snustorrt av att a flinat i två timmar. Och jag var så lättad över att det inte var någon ”Tomten är far till alla barnen” vilket jag inte för mitt liv kan förstå att människor traditionstroget ser varje år. En julfilm som ger ångest?

En underbar jävla jul, var inte bara bra för att deras trädgård var överpyntad av juljus. Och att replikerna gav skrattsalvor. Det var för att den var nu. Den sa allt det där som ”man inte får säga”. Det var en jul med farmor, gayparet, den gravida vännen, systern, muslimen. Uppskruvad? absolut.

Men Maria Lundqvist. Människa så bra.

 

Knäckande Jersey Boys!

Det jag fick uppleva i lördags, är det ganska sällan en får uppleva. Jag minns sist det hände. Jag minns även gången före det. Jag minns varenda gång. För de är alla unika.

Det är när jag får se något fantastiskt utspela sig på en scen.

I lördags såg jag Jersey Boys på Chinateatern. Jag och mina kära föräldrar, som är lika härligt skadade som jag, när det gäller sådant här. Vi, vi som har känslorna ”all over the place” som en viss prins skulle säga.

Redan i pausen dansade vi ut till typisk jersey boy-koreografi med hakorna hängandes vid knävecken. Vi var sålda. Vad var det vi just fått se egentligen? Något som var så outstandig skickligt bra att vi inte visste vart vi skulle börja. Musiken. Vilken musik. Och som de sjöng. Så äckligt fantastiskt bra och stämmorna som satt som gjutna. Falsetten! Oj. Vi pratade i mun på varandra medan vi drack förbeställt bubbel. Alltså, ni vet när man tycker att någon är så fruktansvärt bra att man nästan bara vill slå till denne. En liten smäll bara. Inte? nej. Det vore konstigt. Men typ så.

Och inte blev det sämre i andra akten. Då de till och med, jag förstår fortfarande inte hur, lyckades få det sorgligt känslosamt. Efter musikalen, när publiken på ett otroligt sett visat sin uppskattning med jubel och stående ovationer fick tre blödiga Iversens vänta tills vi kommit halvvägs hem innan vi kunde börja prata och bearbeta det vi just sett..

Som musikal betraktat, var det en konsertvariant av genren. Det var helt enkelt historien om Frankie Valli and the Four seasons, som på ett effektivt sätt berättades med musiken som drivkraft. Så det är just musiken och sättet den framfördes på som man tar med sig, och inget annat.

Och jag råkar ju älska 60-talsmusik. Och mina föräldrar råkar göra det samma. Så det var ingen slump att det skulle gå hem hos oss.

Här är en liten playlist att lyssna till. Men faktiskt. Bruno, David, Robert och Peter sjöng brallorna av Broadway.

spotify:user:lrj310:playlist:2bzXwxSHS8jPJH5E1WXEWT

IMG_2457 IMG_2462