Skolstartskänslan!

Denna vecka har det varit skolstart för många.
Några nyfikna sexåringar går dit för allra första gången – knappt medvetna om vad som väntas kan. Andra gör sin fjärde skolstart med en stor klump i magen. En tredje börjar sista året och kan inte vänta på att tio månader ska förflyta till hen ska få vinka adjö till studentens lyckliga dagar. Många har bestämt sig för att börja en utbildning som kommer ge dem en yrkestitel när tre år på högskolan avklarats.

Jag, jag har alltid älskat skolstarter. Jag har gillat vad det innebär både som åttaåring och blivande  högskolestudent. Det gör däremot ont att veta att långt ifrån alla kan relatera till kombinationen av orden ”älskar” och ”skolstart” i samma mening. Det gör vidrigt ont att tänka på de som fruktar att skolan ska börja igen, så mycket att det ger både psykiska och fysiska besvär. Hua.

Jag har haft turen att kunna känna den pirrande oövervinneliga nystarten som skolstarten innebär. För det bästa med sommaren: att inte ha ett schema,  kan vara just det som är så skönt att få återgå till.  En sommar med icke-rutiner, skön noll-koll på tiden, långa ljusa kvällar, massor av roliga aktiviteter (ja, sedan jag var 15 har jag ju haft ett sommarjobb att rätta mig efter, så det där med att inte ha ett schema är sannerligen en sanning med modifikation) kan göra att man suktar efter rutiner.

Jag kan i mitt inre återskapa känslan jag fick i mellanstadieålder av att åka och köpa ny skolväska och nya pennor. Få välja vilka kläder jag skulle ha under den första dagen i skolan. Jag minns hur vi plockade sent mogna plommon i Rune och Evas trädgård på väg till Dalaskolan – och de smakade förväntan. Jag kan känna känslan av att få möta mina klasskompisar igen, vissa hade jag inte sett på två månader. Några hade blivit några centimeter längre! Alla hade vi fått nya erfarenheter, oavsett om vi hade varit hemma i vår egen trädgård, på husvagnssemester eller på en ö i Spanien. Jag kan känna känslan av att öppna nya olästa och olösta böcker – bläddra framåt och bara ana vad jag skulle få lära mig.

Mina klasskompisar har sedan länge slutat växa på längden. Ja, faktum är att jag inte har klasskompisar överhuvudtaget längre. Jag har gjort min sista skolstart. Jag är förbi skolscheman och kurslitteratur. Jag är definitivt över skolmatsal och halvtio-raster. Jag kommer inte ha någon skolstart mer.  Men – nystartskänslan kommer förhoppningsvis aldrig svika mig. Den känns i hela kroppen. Nu. Precis nu. Och då har jag bara haft 1,5 vecka semester. Att jag ska tillbaka till mitt arbete och inte till skolkorridoren spelar faktiskt ingen större roll.

Sedan är ju sensommaren kanske årets bästa tid. När sommaren fortfarande värmer men avbryts av kyliga brisar. Det som vittnar om att den kravlösa hösten, med stearinljus och mysiga kvällar är på väg. När färgerna börjar skifta. Alla spännande tv-serier som startar. Inspirationen till nya recept – nya träningsglädje. Alla mysiga evenemang som ska ordnas. Alla spännande jobbuppdrag som ska genomföras.

Den dagen jag inte känner skolstartskänslan – kommer jag tvinga mig själv att byta karriär. På riktigt.

 

 

En skåning i en storstad

När man är från ett mindre ställe på jorden, säg Bromölla, då förväntas du känna allt och alla där. Okej. Det är väl till viss del en sanning.

Jag har även haft förmånen att bo några år i Kristianstad. Staden jag alltid kallat ”stan” som i ”Jag åker till stan, mamma”. Ni fattar.  Det är trots allt en stad med 35 711 invånare. Skånes fjärde största tätort.

” Aha, du är från Kristianstad? då kanske du känner Anna Svensson?”.

Svar: Nej. Det gör jag inte.

79 % av fallen känner jag inte Anna Svensson. Ja må vara social, men mitt kontaktnät är begränsat.

Ibland får jag känslan att de som inte är från en mindre ort tror att mindre orter är så små att hela Kristianstads befolkning har gått på samma dagis, samtidigt!
Eller att vi alla, oavsett generation har bott i samma kvarter och gått på kyrkans barntimmar ihop, eller att alla Bromöllas invånare ryms på Fyrans buss.

Så är det inte. Ge oss en dubbeldäckare.

För vad som annars är intressant, är att vi skåningar (som bosatt oss i, låt säga Stockholm) också själva till viss del ser oss som familj.  Möter jag en ny skåning på Södermalm har vi hoppat över stadie 1,2 och 3 i lära-känna-varandra-processen, även om denne är från Staffanstorp, där jag som mest nuddat med stortån en gång.

Det är fint ändå. Och hjälper en att känna sig hemma, även om jag faktiskt gör det utan dialektal hjälp. Jag minns dock mina första stapplande arbetspass på mitt extraknäck på bageriet på Regeringsgatan- och hur lycksalig när jag hörde den klingande skånskan i kön bland alla som ville ha ”babychino till den lille babyn”. Men hur det nu inte är så märkvärdigt längre. Dels för att vi faktisk finns överallt, och dels för att den ibland kan klinga lite illa. (Blev dock en aning kränkt när Mat-Tina var säker på att jag var från Småland)
Självklart finns det människor som anser att mitt hem odiskutabelt finns betydligt längre söder ut, men så finns det också människor som inte tittar på Melodifestivalen.

 

 

 

 

Jag har väl inte varit hjärtekrossad?

Har jag verkligen varit sådär riktigt kär? alltså i tonåren? hade jag den typiska tonårscrushen? Kan man kalla den där omöjliga kärleken för kärlek? Jag vet att jag längtade. Åh, vad jag längtade. Men hur jag väntade? Det blir allt mer diffust.

Och inte har jag väl skrivit så mycket om det heller. Egentligen skrev jag väl inte så mycket alls? Nej, i så fall bara trams. Det måste varit senare jag började skriva mer. Och även då, mest trams. Eller alltså, hur mycket jag skrev? det beror väl på vad man jämför med. Inte har väl jag varit särskilt mycket för att skriva om känslor och kärlek inte.

Var jag hjärtekrossad?

Jag märker att jag ibland kan förminska min egen upplevelse av tonåren. Förminska min erfarenhet. Inte göra något så märkvärdigt. Ser inte mig själv som någon som skulle skriva dagbok, eller skriva ur fantasin för den delen heller. Ser inte mig själv som någon som skriver från hjärtat utan snarare plockar erfarenheter från verkligheten där ute.

Jag var väl inte hjärtekrossad direkt?

Jag håller på att styra upp lite bland mina dokument på datorn och där hittar jag just ett worddokument som svart på vitt beskriver hur hjärtat höll på att tvinas sönder likt en wettextrasa någon gång i sena tonåren.

Nu kan jag tänka förundrat… för den där killen?
Och så farligt kan det väl inte ha varit?

Men jag inser att min upplevelse där och då var nästintill outhärdlig. För en del av känslan kom tillbaka nu när jag läste mina egna ord. Orden som någon annan måste ha skrivit. För jag skrev väl inte?

Och jag som fått för mig att de där omöjliga kärlekarna inte tog så hårt på mig. Att jag stod över allt vad tonårskärlek var. Ha! Vi har nog alla varit där. På ett eller annat sätt.

 

Att inte göra något halvhjärtat. Men bara använda halva hjärtat.

Ibland, eller ganska ofta, känner jag ett behov av att skriva av mig. Och därför gör jag det här ibland. Ibland hejdar jag mig, för att jag som nu, egentligen inte har så mycket att säga.

Men jag känner ändå ett behov av att låta fingrarna valsa över tangenterna. Ordbajseri i dess ljuvaste form.

Jag hade en dagbok med lås när jag var liten. Jag gömde den också under kudden, som jag sett att man ska. Men tanken på en dagbok var finare än att faktiskt skriva, tyckte jag. Jag gav det ett försök, mer än en gång.. men det slutade med att jag kände en press på att berätta ALLT. Hade jag missat att skriva i två dagar hade jag massor att ta igen och skriva ikapp. Hade jag missat en vecka… ja, ni förstår själva. Och så dödade jag dagboksskrivandet på studs.

Jag kan inte göra något halvhjärtat. Det går inte. Jag har ett behov av att göra det fullt ut. Berätta om allt. Allt. Inte missa något.

Så kan jag känna även idag. Att jag inte får glömma att berätta om något här. Men samtidigt, finns det ingen som kräver att jag ska berätta ALLT. Och tro mig, det gör jag inte heller. Men min egen ambition och behov att få ur mig allt, sätter ibland käppar i hjulet.

Jag har ganska länge varit inne i en period när jag läser mycket. Men även där, tar min prestation över själva njutningen. Jag vill hinna läsa så mycket. Hinna läsa så många böcker att jag till slut tappar själva kärnan till varför jag vill läsa. Det där när man låter läsningen verkligen kännas. Jag använder bara en del av mig själv när jag läser medan den andra fortsätter att fundera ut lösningar på problem, skriva kom ihåg-listor och se efter om jag fått svar på mailen. Tanken på läsandet är precis som dagboksskrivandet finare än vad min lässtund faktiskt blir.

Jag tror att vi är många som måste lära oss göra något så klyschigt som att ta vara på nuet. Koppla bort från att prestera, prestera, prestera. Det är så självklart, men så svårt. Läsning och dagboksskrivande ska få vara ett avbrott från vardagens krav på oss. Det som ska få oss att fly. Vi måste lära oss fly. Annars kommer vi inte orka.

Tanken att inte göra något halvhjärtat resulterar paradoxalt att vi gör allt halvhjärtat.

Våga prata!

Det är så lätt att tro att man är ensam med sina tankar, ensam om att vara ensam. Ensam med sina liktår och celluliter. Tro att man ska klara allt själv. Men det är vi inte.  Vi måste prata. Prata om obekvämt och angenämt och prata och stötta. Att prata och skrika ut, att se bakom filter och göra sig sårbar – det är då vi kan hjälpa oss själva och andra.

Jag trodde länge att det bara var jag som gick igenom en tonårsperiod med ständig magont. Orolig-mag-ont. Jag trodde att det bara var jag som fick rå-ångest två veckor innan jag skulle på konfirmationsläger och sova borta. Jag hatade att sova borta. Jag har sedan länge hittat finessen med att prata. Samtala. Lyssna och berätta. Och nu kan jag inte sluta. Befrielsen att säga saker högt, att få sätta ord på känslor. Lyssna på sig själv och låta både klok och korkad på samma gång. Höra andra ventilera och känna igen sig. Vilken lättnad.

Ibland behöver du inte bidra till samtalet själv. Utan bara som passiv åskådare. Kristoffer Triumfs podcast Värvet bestående av  intervjuer med offentliga personer är ett exempel. Det skalar av de yttersta lagren av människorna man tror sig ”känna”. Där döljer sig människor av kött och blod, som säkert både luktar och är uppbyggda av för mycket socker. Det är människor med brister och tillkortakommanden. Ibland råkar de tänka läskigt likt dig själv, och det skapas en trygghet i det. Att veta att du hur som helst inte är ensam med dina egenheter.

Mia Skäringer skrev en blogg, som blev en bok vid namn Dyngkåt och hur helig som helst (förlåt mormor, men det är ingen snuskbok). Eller jo, men den är mänsklig. Den är naken i den bemärkelsen att det är en sårbar, frånskild mamma som bara försöker vara en bra mamma. Och som inte hinner måla naglarna eller fila fötterna. Och som skriker lite för högt på sina barn ibland, men bara försöker gör sitt bästa. Jag tror hon har hjälpt massor av småbarnsmammor och frånskilda föräldrar att inte känna sig ensamma i sin otillräcklighet. Ingen är perfekt. Ingen räcker till i alla situationer. Men alla försöker.

Den bästa bloggen borde bestå av tankar man inte säger högt, men som man borde. En blogg borde inte vara täckt av skimmer, filter och välstädade vardagsrum. Mitt vardagsrum är oftast okej, men mina fjärrkontroller ligger inte i en perfekt rad. Ingenting ligger sällan perfekt. Det skulle vara att luras, att visa upp något som inte är verklighet och som skulle verka vara bättre än vad det är.

Det har blivit lite en hobby att analysera mig själv och andra. Varför jag blir som jag blev. Varför jag är rädd för det ena men har så lätt för det andra. Varför jag, trots att allt talar emot det, känner som jag gör. Varför jag är så rädd, men samtidigt så modig.  Hur kraven på mig själv hjälper och stjälper. Tillsammans med mina vänner kommer jag fram till storslagna analyser när vi pratar över en fika, på telefon, eller en picknick i parken. Tilltugg och tillbehör är bara enbart en positiv krydda till de perfekta samtalen.

Att våga säga något högt, kan vara det bästa du gjort.

Semesterstängt?

Jag är lite konfunderad över fenomenet ”semesterstängt” här i Stockholm. Allt bortom Drottninggatan och Sergels torg, Djurgården och Götgatan har släckt ljusrören och stängt igen över sommaren. Över allt sitter det A4-papper på dörrar som berättar vilken dag i augusti de tänkt öppna upp igen. Det är lite uppseendeväckande för en småstadstös som mig, eftersom sommaren brukar vara den mest blomstrande tid för service- och restaurangbransch. Det är på sommaren vi unnar oss, är lediga och har tid att spendera ännu mer pengar. Då är uteserveringar fullsmockade och folk vågar sig ut allt mer i takt med att benen blir brunare. Hemma vågar man inte hålla semesterstängt. Tänk om kunderna hittar ett nytt café att köpa sitt kaffe på? tänk vad arga de skulle bli om  man inte kan få tag på sitt favoritbröd? De lär ju aldrig vilja komma tillbaka?

Det är ett annat tänk och en annan situation i Stockholm. Stockholmarna flyr staden under sommaren. De ska ut till lantstället. De ska till Gotland, eller ut i skärgården. Här gör de däremot hela årsinkomsten i ett nafs. Men Stockholm är inte tomt.  Turismen är stor och ställen som Gamla stan, Djurgården och Drottninggatan är knökfullt. Så här, här är givetvis öppet och tillgängligt. Kanske har kaffet höjts med ett par kronor till och med? Men det räcker att du går in på tvärgatan, den lilla krogen på Odenplan eller chokladfabriken på min gata så är det mörkt och släckt. ”Vi öppnar någon gång i Augusti”. Någon gång?

En stor del av mig tycker det låter otroligt härligt att kunna hålla stängt en hel sommar. Det låter lyxigt för en sommarjobbare som mig att kunna  koppla av en hel sommar, och inser att det för en egen företagare måste vara fantastiskt att inte ens behöva oroa sig för hur rulliansen går. Det finns ingen rullians. Jag unnar familjeföretagen att kunna ta en hel sommar ledigt efter ett års slit. En annan del av mig förstår inte riktigt hur det kan gå till? Min erfarenhet av service och cafébranschen säger att den är så skör – och mycket vill ha mer. En tredje sida av mig, låt säga baksidan, blir också lite smått frustrerad när restaurangen man tänkt besöka är stängd. Eller när jag inte lyckades få tag på lakritskolan jag lovat mormor hon skulle få smaka när hon var här.

Hemma, hade man inte klarat att hålla stängt en hel sommar. Man hade gått under. Här, går man under jord men reser sig när vardagen är tillbaka. Här förlorar man förmodligen mer på att ha öppet under sommaren när stammisarna flytt staden och turisterna hittar inte till Erik Dahlbergsgatan. I Stockholm finns folk så det räcker och blir över, och de som räcker de kommer tillbaka. De som blir över, de kommer de med.

 

 

Att åka kollektivt

Att ta sig över hela atlanten tycks inte vara några problem – och med den service som ingår är det nästintill ett privilegium. Obegränsat med dricka, uppassning när än du pockar på uppmärksamhet och personalens ständiga leenden, kanske rent ofrivilligt tack vare de strama hårknutarna. Jag har suttit på ett plan i 9 timmar, gjort ett smärtfritt byte och flygit i fyra timmar till men upplevde inte i närheten av den tortyr som resan mellan kastrup och Kristianstad gjorde.

Banarbete är ett djävulens påhitt. Och jag vet ju att jag är helt ute och reser (dåligt ordval) när jag uttrycker mig så. Jag är inte korkad och förstår att spåren behöver underhållas, för att undvika betydligt värre skador än mitt humör och min tristess.

Grejen är bara att jag reste till London och tillbaka på bara ett par timmar vardera. Det var en ren fröjd. Vi landade tidigare än beräknat båda resorna. Men sen. Sen, började äventyret. Öresundståget som skulle ta oss hem från Danmark gick endast till Hässleholm. Där skulle vi få byta till pågatåg. Öresundståget blir en kvart försenat. Pågatåget väntade inte in oss. Klockan är 22 och nästa går 23.  Det vill säga, en känslig tid på dygnet. Det kommer dessutom visa sig att tåget inte kommer gå utan en buss ska ersätta. Människor och bagage i ett klassrese-scenario. Att sedan denna buss är försenad eftersom den måste vänta in ett tåg från malmö – som är försenat, är mest underbart.

Bara timmar senare ska jag ta mig till Stockholm från Hässleholm. Snälltåget jag åker hamnar bakom ett annat tåg som kör med reducerad hastighet. Vi blir en halvtimme sena till Södertälje där vi får byta till buss som tar oss sista biten. Det hela tog alltså sex timmar. Och då delade vi kupé med ett övertrött barn medan det var fyllefest i kupén bredvid. Underbart.Verkligen underbart.

Banarbete, inställda tåg och förseningar. SJs vardag. Öresundstågens normer. Miljövänligt javisst, fast med fara för vanvett och mänsklig galenskap.

Sedan att personalen som ska veta inte vet, ger fel information, ger vag information – det gör ju trovärdigheten så mycket starkare… ”Bussen brukar gå där ifrån i allafall”

Nu är strejken i full gång. Och det säger jag ingenting om. Utan att vara insatt har jag förstått att det behövdes drastiska åtgärder för att värna för arbetsvillkoren. Som sagt, utan att vara insatt går mänskliga rättigheter före allas vår ”bekvämlighet” att ta oss fram med tåg. Att de inte kommer överens om en lösning och att beslutsfattarna låter flera tio tusentals pendlare bli drabbade förundrar mig. Lös det. För fortsatt förtroende. Och gör det rätta för personalen som får stå ut med trötta resenärer när tågen i Skåne vägrar fungera.

Jag gillar att åka tåg. Men så fort jag ska färdas inom Skånes gränser tycks jag drabbas av ”otur”.

När livet kommer emellan.

Man kan planera och sätta upp träningsschema. Bestämma sig för att äta mindre av det ena och mer av det andra. Man kan utesluta saker ur vardagen och försöka hinna gå på yoga. Destruktiva beteenden ska man försöka komma ur. Men. Det finns något som heter livet. Och det kan komma emellan. Och livet, måste värdesättas högst. Så om något ska komma och ”förstöra” så är det väl självaste livet.

Jag har ställt ultimatum till mig själv. Jag har då och då bestämt mig för att träna tre gånger i veckan, inte äta godsaker förutom på helgen. Jag har satt upp mig på ett danspass i veckan. Jag har haft överenskommelser med mig själv att läsa ett visst antal sidor i kurslitteraturen och samtidigt skriva en egen roman. Men. Det är långt ifrån alla dessa uppsatta mål som uppfylls så som jag önskat. Kanske har jag satsat för högt. Ibland. Eller lever jag ett liv. Ett liv som inte går att planera fullt ut. Ett liv som inte går att fullt ut förutspå. Vi vet väldigt lite om morgondagen och nästan ingenting två veckor framåt.

Det är lätt att få dåligt samvete för att man inte uppfyller kraven man satt på sig själv, vilket bara är nedbrytande. Vad vi vill är väl att leva? Leva ett spontant liv fullt av godhet, godsaker och gott leverne. Ett harmoniskt mål som innefattar det vi älskar och behöver. Att sätta mål och skapa visioner, beroende på hur vår grund ser ut vad gäller, hälsa, studier och umgänge är inget fel, men vi måste lämna plats åt förändring. Annars är vi fast under den tuffa bevakningen av oss själva.

Jag har flera gånger valt att ändra ett beteende, för att jag ansett jag behövt det. Satt för svåra mål och gjort mig själv besviken när livet kommit emellan. Då har jag kunnat få ångest efter att ha ätit en godisbit trots att jag lovat mig själv att ej äta sötsaker. En godisbit. Jag kan ha hetsläst ett kapitel utan att minnas ett ord, för att jag lovat mig själv att hinna läsa det innan kvällen är slut. Jag har sedan behövt läsa om det senare. Jag har gått och tränat trots att jag mått illa. Att bejaka livets svängningar hade gjort mig så mycket starkare.

För ska jag verkligen sitta och ohyfsat tacka nej till den bjudna födelsedagskakan för att det är tisdag och jag lovat mig själv att låta bli?  Ska jag åka ifrån min vän som är på besök för att det är ”dansdag”.  Ska jag stressa till jobbet och inte hinna käka frukost för att jag ska vara duktig och tillaga min egen müsli istället för den köpta? Framför allt. Ska jag må dåligt för att jag faktiskt stannar hemma från ”dansdagen”?

Jag tror på flexibilitet. Jag tror också på mål och visioner. Jag förstår att man ibland behöver vara tuff mot sig själv för att komma på rätt spår. Men jag tror inte på att leva som fången i sitt eget liv.  Jag vill inte få dåligt samvete för att jag inte hunnit springa på en hel helg som varit fylld av arbete. Jag vill inte känna mig dålig för att jag lyssnat på min kropp som känt sig för utmattad. Jag vill leva.

Om bara kvinnorna fick rösta.

Det var ett par veckor sedan denna krönika publicerades. Och då, för ett par veckor sedan pratade vi ganska mycket om den i mitt umgänge. För att den är så jäkla intressant, ögonbrynshöjande och provocerande. Det är en svindlande men spännande tanke mr Virtanen framhäver.

Jag upptäckte dock att jag inte delat med mig av den här. Och då jag fortfarande ger en ”Veckans krönika”, låter jag denna svara för det.

Fredrik Virtanen ställer den hypotetiska frågan och överväger om bara kvinnor ska ha rösträtt… i ett par val framöver, för att ställa allt till rätta. Vilken annorlunda verklighet i vi hade haft i Sverige då. Svindlande.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article18709246.ab

Mötet med bitterheten

Tessinparken är full.Full av folk, full av sprudlande känslor som ingen tycks kunna tygla. Det är lördag och serveringen med rättigheter har öppnat. Än så länge är ingen berusad. Bara berusade av frihet. Vinterns ide är officiellt över. Människorna har vaknat till liv. Barnfamiljer, kickbikes, hundar och folk med alldeles för lite kläder samsas med kompisgäng och engångsgrillar. Filtar ligger utslagna lite var stans. De förflyttas över gräset i takt med solens förflyttning. Skuggans kyla vittnar om att det fortfarande bara är april. En farfar jagar sitt barnbarn. En man med rastaflätor åker skateboard med sin son. Ett gäng sitter och pratar om kvällens planer som innefattar alkohol. Mycket alkohol.  För några veckor sedan var här helt tyst. Nu sprudlar det av glädje och vår. Vissa skulle antyda att sommaren redan är här. Andra är skeptiska.

En tant kommer och sätter sig bredvid mig på parkbänken. Jag läser en bok, det struntar hon fullkomligt i.
-Jag blev så förtvivlad när jag såg så mycket folk här redan nu. Hur ska det då bli i sommar?

Hon ser minst sagt förtvivlad ut. Hon är den enda i parken som har två tjocka tröjor, en skinnkappa och mössa. De stora solglasögonen  döljer en brunbränd men skrynklig hy. Hon är gammal. Hon tycker det är alldeles för mycket folk i hennes park. Hon tycker inte om att alla är så högljudda. Så glada?

-Bor du här? för det verkar inte så.. säger hon till mig.
Jag, högst oklar över om jag ska ta det personligt och bli förnärmad förklarar att jag bor här, men är hyfsat ny.
-Du är naturligt blond. Det är fint. Det är så många som inte är det, och det ser inte klokt ut.
Jag pustar ut. tror jag? jag verkar trots allt bli accepterad, och det verkar ju vara lugnast så.

Hon frågar om jag sett filmen Lunchbox. Jag som helst vill återgå till min bok, svarar kort och definivt nej. Det hjälper inte. Hon vill berätta om filmen. Hon vill berätta om filmen för den ger anledning för henne att med hjälp av anekdoter berätta om sitt liv. Vidare får jag veta att hon får lunginflammation i Spanien och Kanarieöarna, men mår bra i Asien. Senaste åren har hon vari i Indien och fullkomligt älskar det. Hon har fler vänner där än i Stockholm. Luftfuktigheten är bra där.

Den idylliska bilden av en levande park som jag såg, liknade inte alls vad hon såg. För henne var det bara besvärligt. Hennes park hade blivit invaderat av glada, unga människorna som inte kunde vara från denna delen av stan!? Kanske vittnade de om en svunnen tid. Kanske önskade hon att hon varit med i gemenskapen. För att analysera henne skulle krävas mer än de fåtal minuter vi sågs på parkbänken, men det lös igenom något som var svårt att ta på. Hon krävde sällskap samtidigt som hon ville ha parken för sig själv. Hon ville inte lyssna. Bara prata. Hon var rik på upplevelser, men hade ingen att dela dem med. Hon längtade bort men kom alltid tillbaka. Dubbel i det mesta.Hon sade att hon var glad att hon hade en balkong där hon kunde se ner på människorna i parken och hon var just en människa som såg ner på människor. Människor som inte var från Indien. Hon var sorglig, men intressant. Och hon var god. Jag önskar hennes förmodligen förklarliga, om än inte försvarliga bitterhet, skulle kunna skrapas bort. Jag önskar hon skulle kunna glädjas åt andras lycka och sin egen.

Hon trodde att jag skulle få lika vitt hår som henne när jag blev gammal. Jag svarade att jag hoppades det. Hennes solglasögon som förblindade henne, tänker jag däremot inte ta på mig.