Från hopp till förtvivlan – och tillbaka

Det var fredag den 7 april. Jag lämnade med andan i halsen verkligheten i Stockholm, det höga tempot, alla måsten och nervkittlande planer. Jag stegade in på Arlanda, upp i luften och landade i ett regngrått Prag. Jag hade inte hunnit förbereda mig,  inte hunnit landa i att jag skulle landa i en ledig semesterhelg.  Men så fort vi satte oss på en italiensk restaurang, beställde in en ytterst beige tjeckisk specialitet och skålade i billig öl så kände vi oss så harmoniska över att vi var där. Tillsammans.

Sedan kom det första skräcksamtalet.

Strax därefter det andra. Min bror som vill försäkra sig om att vi kommit iväg.

Och sedan en rusande, men samtidigt förlamande känsla i hela kroppen. Vad hade hänt i vårt Stockholm?

Så många frågor. Så få svar.

Så dubbla känslor över att befinna oss så långt ifrån.

Vi kramade varandra och hade ständig kontakt med de våra, där hemma. Vi försattes i en overklig känsla som stannade hela helgen. Så påtagligt tagna av det som hänt. Så värmda av det stöd Stockholm och Sverige visade varandra. Ett behov av att ständigt prata om det och samtidigt få ta avstånd.

Det fanns ett behov av att suga ut allt det vackra Prag hade att erbjuda. Det natursköna. De arkitektoniska undren. Broarna, floden, husen, färgerna, torgen, historiken, stämningen, solen, glädjen. Varandra.  Vi fann ett lugn över att få vara där, tillsammans.

Och när vi landade i Stockholm igen var jag inte längre rädd eller arg. Jag kände mig rörd över vad jag såg. Blomhavet, snälla människor, unga som gamla som stod i rad för att få ge poliserna en tacksamhetens kram.

Kärlek vinner alltid. Det är det enda jag vet just nu.

 

Jag är här

Det har gått en tid.
Februari var kort och gick långsamt. Mars är lång men går fort.
Det var öppen jacka i helgen och snöflingor idag. Förvirringen total.

Jag har råkat köpa en röd vårjacka. Jag var på jakt efter en rosa, men kom hem med en röd.  Jag har köpt ekologiska fröer så jag kan så min egen sallad i köksfönstret. Saknar dock en kruka med hål i botten. Jag vill boka en klipptid, men hittar ingen ledig frisör eller lucka i schemat. Jag har knappt ätit någon pasta eftersom det är mars (fråga min kollega Ella för en vidare utveckling av denna självklarhet). Jag har läst en Kafka (men gör inte om det) eftersom vi närmar oss resan till Prag. Min barndomsvän har fått en liten flicka som jag längtar att få sniffa på. Jag har utökat min telefonbok och blir glad när jag tänker på den där kvällen i Kristianstad när mina bästa vänner överraskade mig med foyotsås och den där kvällen när jag fick andas i samma vardagsrum som mina ”fantasi-vänner” vilka är högst verkliga, även om benämningen kan antyda något annat. Och när jag fick titta in i Oscar och Linneas knasiga hönsus. Jag har så givande projekt på gång dagligen i det som kallas mitt arbete och jag tycker kvällarna har för få timmar. Jag har sett ovanligt många bra filmer på stor duk och jag pratar väldigt mycket i telefon. Jag springer – ibland på morgonen, ibland på kvällen. Jag dansar – oftast på kvällen. Jag har förlorat mig helt i bilder på snygga, välstylad lägenheter och samtidigt upptäckt ”Husdrömmar” på SVTplay och fått för mig att jag behöver snickarbyxor och ett sandpapper. Jag har lyssnat på min livs första ljudbok och lagat två omgångar av min egen müsli. Eller Fridas mamma Maddes müsli som min mamma har gett mig receptet på.

Ja, lite sådär har jag haft det…

 

Love love peace peace

Nej men var det inte lite ovanligt obehagligt romantiskt på alla hjärtans dag i år? Var det inte lite småäckligt med köerna som ringlade sig långa utanför blombutiken eller alla bilder på den där frukostbrickan kärestan hade burit in till sängen?

Jag är inte bitter.

Jag har faktiskt blivit fylld av kärlek under senaste tiden. Full av all choklad jag trösterik stoppat i mig…. Nejdå.
Däremot hade jag hade mina föräldrar på besök under några dagar och vi gick på musikalen ”The book of mormons”. En enligt mig genialisk musikal och fantastisk scenupplevelse. En känslomässig kollaps var nära både två och tre gånger. Jag skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Nästan oroande hur det hela uttryckte sig. Vi strosade på stan och på ett vintrigt soligt Djurgården.  Vi åt delikatesser på tre våningar över en afternoon tea. Det var tydligen 30 år sedan mamma och pappa träffades. Märk väl, inte dagen de förlovade sig, inte någon bomullsbröllops-grej. Första gången de stammade fram ett hej till varandra – och det skulle firas. Det är nu ett visst obehag börjar infinna sig igen…

Jag är inte bitter.
På riktigt.

Faktum är att kärlek är det absolut bästa som finns. I alla former du kan hitta och komma på. Frossar så gärna i kärlek. Frossar så gärna i choklad. Frossar väldigt gärna i musikaliska upplevelser och när eftermiddagsfikan serveras i tre våningar.

Mästerverk och vinter

Var på bio i fredags och gick där ifrån med bröstsmärtor. Filmens verklighet gjorde fysiskt ont. Ett människoöde så outhärdligt. En film som inte Hollywoodifierats, utan var så brutalt äkta och obarmhärtig.

Du bör icke bli skrämd. Det var inte ett grotteri i elände. Jag skrattade också. Det gjorde jag. Och jag njöt av det kärleksfulla och det utomordentliga skådespeleriet. Och ibland kan det faktiskt få göra lite ont. Det kan vara skönt att känna att hjärtat håller på att kramas ur. Då vet man åtminstone att systemet fungerar. Men det var inte ett muntert gäng som vankade ur salongen. Det var det inte.

Manchester by the sea, är filmen du ska se. Något av ett mästerverk. Kanske en något långsam inledning.. Men ha tålamod.

I lördags tog vi  vara på vintern, som man kan göra. Packade kaffetermosen, tog upp de sista pepparkaksmuffinsen ur frysen och gick ut på tur. Promenerade med fullt fokus för att inte ramla på den genomfrusna stigen. Pratade om våren, om ljuset. Det är så välkommet nu. Även om detta också har sina fördelar.

IMG_4747.JPG

Idag har allt gått långsamt.

knäppt.

I början av veckan fick jag lyssna på en presentation av vårens svenska filmpremiärer. Jag fick lyssna på filmmakare som skapat drama av självupplevda historier, eller historier de hört om, eller fantiserat ihop. Jag fick höra om den långa tuffa processen, om hur svårt det är med finansiering och att det tar år, från ax till limpa. Och att den roliga delen då plötsligt blir procentuellt liten. Trots att jag aldrig närmat mig filmskapande över huvudtaget, fick jag plötsligt en sådan lust att göra film. Gå in i ett filmprojekt. Hur häftigt vore inte det? Jag ser motståndet, absolut.. (vad skulle den handla om? hur skriver man ett filmmanus? vad händer sen? hur fasen gör man film? ) Men strunt samma.

Lite på samma sätt vill jag bli ett uns av Mandelmanns. Få ta hand om mina lamm, så lite morötter, göra min egen ost. Springa på Österlens ängar. Det är som att jag inte inser att jag aldrig vågat närma mig en ko, eller vet skillnaden på en god och en giftig ört.

Nämnde jag att jag försökte ta bort mascaran med nagellacksborttagning häromdagen? Inte? Det gjorde ont.

Jag vet inte vad det är. Kanske är frustrationen över att inte få känna mig pigg, kry och stark, just stark. Efter veckor av rygg-nacke-huvudsmärta så fick jag en släng av förkylning. Åh vad jag vill få tillbaka min energi, så att jag kan få utlopp för alla mina knasiga idéer.

IMG_4737.JPG

Ja. Det är Björn Skiffs som står där.

vinter och orättvisa

Skandinaviskt influerad.

Lyssnar på dansk musik och tittar på norska serier. Eller en norsk serie.

Bra så in i Norden.

Jag har varit ute mest hela söndagen. Andats vinterluft och druckit cappuccino. Efter en helg med dans och sällskapsspel, coupe-glas och köbepizza.

Imorgon börjar en ny vecka. Och en på Tv4 viktig vecka, som tar sig an temat ”Efter misshandeln”. Varje dag i Nyhetsmorgon tar vi upp det kolossalt vidriga problemet med våld i nära relationer och vad som händer efter misshandeln. Hur ser hjälpen ut och hur den borde se ut? Jag har i veckan suttit i timmar och lyssnat på modiga kvinnor som vågar berätta om hur det kan vara, men på intet sätt borde vara. Det är tungt att höra, omöjligt att förstå. Men genom att prata och lyssna – bara så (tillsammans med en jäklar anamma och handlingskraft) kan vi ta oss framåt och försöka se till att framtida kvinnor inte ska behöva uppleva det alldeles för många redan fått genomlida.

Se. Och se Kalla Fakta på tisdagskväll.

 

 

Påtvingad försoffning

Jag tror jag har försoffats en aning. Svårt att komma ur ”jullovs-känslan”, trots att jag inte haft ett regelrätt jullov sen jag var 15, men väl ledig oplanerad tid, vilket var ofantligt längesedan sist. Så jag har hittat charmen i att mysa framför en film, trycka på ett avsnitt av en serie, läsa min bok och… ja just bara precis det –  varken mer eller mindre. Jag har fått smak på det där.  Jag jobbar givetvis. Men använder tiden utöver det till kvalitativa kulturupplevelser. (ett nyårsmål var att slöscrolla mindre i sociala medier och använda tiden till den här typen av aktiviteter).

Försoffningen har också en annan legitim anledning.

Jag har fått en spänning/låsning i rygg, nacke och huvud med en smärta jag aldrig tidigare upplevt. En huvudvärk som får mig att må illa, en strålning från ryggen upp i nacken och vidare till pannloben, som inte är av denna värld.

Jag var för första gången i mitt liv hos en naprapat som knäckte (!) nacken på mig. Tyvärr ville detta inte hjälpa. Huvudvärken tilltog. Så det spås att jag fått en inflammation i musklerna, vilket gör att jag nu tar en kur mot detta. Massor av voltaren och alvedon.

Låt oss hoppas att detta hjälper. Jag blev nämligen ordinerad vila.  Ingen träning. Vilket gör att jag har mer tid för filmtitt. Annars var jag just sugen på att skaka liv i den här kroppen, medan kroppen kände tvärt om och tvärlåste sig.

Så. Försoffning är ju helt jäkla fel ord. Det har gått tre dagar sedan jag började jobba och jag börjar oroa mig om jag har förslöats – TROTS att jag knappt kan röra mig.

Elin, Elin Elin.. Titta du på en film till.. med gott samvete!

 

 

Dag 1

Första dagen på det nya året har snart passerat. 40 minuter kö till pizzerian gjorde att thai-restaurangen fick årets första besök istället. De sista timmarna firades med kära vänner, fyrverkeri och champagne. Quiz och dans.

Nyårslöften ägnar jag mig helst inte åt. Jag har lite fobi mot ”du måste” och ”du får inte” om det inte är alldeles nödvändigt.

Istället har jag mina önskningar och mina mål. Jag hoppas på 2017. Det gör jag.

För att nämna något, vill jag bli snällare mot mig själv. Jag vill läsa fler böcker på engelska. Jag vill resa. Jag vill fortsätta att vardagslyxa och utmana mig själv. Våga göra fel.

Jag vill ha fred på jorden, att alla nära och kära får må bra… ja. Vem önskar inte?

Nystart är härligt. Efter dagens brunch, promenad, en halvbra film och filosoferande tillsammans med min kära Gotlandsvän är jag redo.  Nu kör vi.

 

 

Gott nytt

Imorgon kramar vi ut de sista timmarna av 2016. På många sätt ett ruttet år. På andra sätt ett otroligt år.

Jag menar. Jag tog min journalistexamen och har sedan dess fått arbeta på en arbetsplats som ger mig både utmaningar och trygghet. Som plockar ut det bästa av mig. Som jag med lätta steg går till varje dag.
Jag har fått uppleva stora stunder och stunder hjärtat har snörpts åt utan att riktigt veta hur det ska repa sig igen.
Jag har förlorat. Jag har vunnit.

Och så var det ju det här med krig, elände, terror och kalla vindar. Stora musikaliska giganter som somnat in. Bilder på kris, obarmhärtig elakhet och orättvisa, jag önskar jag inte hade behövt se.

Det var också ljus, glädje och glitter.  En vecka i Barcelona med bästa vänner. Det var en kväll i juli då jag samlade vänner och familj för firande och festlighet. Det var Håkan Hellström på Ullevi, och en annan glittrande weekend i Göteborg. Det var musikupplevelser i plural, det var sommarkvällar, det var höstkvällar.  Det var alla de där små stunderna i vardagen som tillsammans gör livet.

När något tar slut och något nytt börjar – då börjar en reflektera. Och vad blir väl tydligare än när ett år övergår i ett annat. Det är lätt att ifrågasätta – men desto viktigare att påminna sig själv om vad en faktiskt har.  Erfarenhet, upplevelser, lärdomar en samlat på sig och förhoppningsvis kan använda in i det där nya okända.

Gott nytt år.

img_4681

 

 

Julefrid

Nyss nämnde jag första glöggen. Det var första adventsfirande i Stockholm. Nu har jag druckit så många koppar glögg att det är omöjligt att räkna. Jag har ätit så många julskinkmackor, sillbitar och chokladpraliner att jag inte vågar räkna. Det är mellandag, i Kristianstad. Dagar av jul har passerat och jag håller mig fast (genom stormen Urd). För julen varar än… till…

Dagar av jul började med att vi rullade mot Skåne med adventsljusstake på instrumentbrädan. Spelade 18 olika versioner av ”Let it snow” och försökte förstå att det var tid nu. Och med god hjälp av nygriljerad skinka, doft av gran och Ingvar Oldsbergs uppesittarkväll – så infann sig känslan.

Och lugnet.

Och mamma somnade till Kalle Anka. (sittandes på en pinnstol i ett försök att låta bli)

Och juldagarna smälte samman i ett virrvarr av god julmat, musik, sällskapsspel och skratt. Härliga jul.

Och nu är det bara fyra dagar kvar av december och av det här året. 2016. På många sätt ett skitår. Men inte enbart och oemotsagt. Visst blir man eftertänksam dessa dagar? Mellandagar. Dagar jag ska använda med nära och kära i Skåneland.