En enkel kärleksförklaring

När jag sätter på mig mina gråa urban-lurar, som sluter om, och lämnar världen utanför. Som låter mig vara i min egen musikvideo eller broadwaymusikal. Då känns det som jag äger den. Världen. Eller min värld. När jag får forcera fram i takt med bastrumman. Svänga lite extra på höfterna. Då tar jag över. När ingen ser.
Jag känner vinden i håret. Höjer ljudet ett par snäpp. Ser solen vara på väg ner. Vet att den går upp igen, och det kittlande i att då kan vad som helst hända. Nästan.

Eller när den fyller rummet. När den flyger fritt. När mörkret sänkt sig och jag borde sovit. Men jag vill bara höra den igen. Jag vill förlora mig i den.

Eller när den är ett sällskap till sällskapet. När den får oss att dansa ohämmat. Får oss att flyta och flyga. Hoppa och hoppas.

Musik gör det där med mig. Åt mig. Förstärker på det mest välkomna och ibland skavande sätt. Musik hjälper mig att leva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s