Den där Bruno Mars

”Hur var konserten?”

Ja, vad svarar man på det när superlativ inte räcker till. När man bara vill färdas tillbaka i tiden, till lördag kväll 21.15 och sedan stanna där…. för alltid. I Globen. Med Bruno Mars och hans groovy band och dansa loss till ”24 K” ”Uptown funk” ”Treasure” och… ja. Resten. När man vill vaggas in i ”Versace on the floor” igen och igen.

Vad säger man?
”Det var felfritt” Nä. Det låter lamt.
”FREAKING AMAZING” – Töntigt!
”Jag tycker synd om dig som inte var där”  Jo, absolut, men det låter också ganska drygt. Jag tar tillbaks det.

Men låt säga så här; Hela Globen stod upp och dansade från låt ett. Det var en oslagbar ”vi har roligast i världen”-stämning jag aldrig tidigare upplevt. Cissi slet sönder sitt nya linne i ren extas. Mamma försökte lära sig koreografin i realtid högt upp på läktare B. Jag skrek likt en tonårstjej.

Jag har njutit varenda sekund av denna helg med älskade mamman och dessa timmar med kära Cissi. Helgen som startade i årets varmaste dag med sushi i parken tog oss vidare till Rosendals trädgård, där mamma ärades en fågelskit på armen. (Hon kallade faktiskt fågeln för (blå)mes, och vi är inte säkra på att det var det) Den fortsatte med lyxpizza och rosé på uteservering och kröntes med höjdpunkten – underverket från Hawaii. Och så plötsligt var det dags att vinka hejdå? Varför måste det roliga ta slut så fort?

”Girls your amazing – just the way you are”
(avslutar lite cheesy a’la Bruno)

Extraordinära dagar

 

Den uppmärksamme har noterat att det varit en del kasedans i Iversens liv på senaste tiden. Vi på Nyhetsmorgon korade Årets hemmadansare och rodde ett vårlångt projekt i land med dans och orkester i studion. En lyckans dag.

Någon kanske märkte att jag sträckte fram en mikrofon framför näsan på Björn Ulvaeus, Lill Lindfors, Lill-Babs och… just det. Ola Salo. Jag hoppade över att kasta mig om halsen på honom och berätta att han varit min största förebild inom musik och konstnärligt uttryck sedan jag var 11 år och såg honom sjunga Echo Chamber på Grammisgalan. Däremot klämde jag in att jag går runt och bär en ring med halva hans textrad ”Calleth you” på medan min bror äger andra halvan: ”Cometh I”. Det fick honom att kasta sig runt halsen på mig. Det var en lycklig dag.

Just nu väntar jag på att min mamma ska komma till Stockholm. Ett rejält försenat tåg gör att hon anländer närmare midnatt än tänkt. Men vad gör väl det. Nu väntar en solig helg med mammsen. Och Bruno Mars. Cecilia från Gotland ska även hon anlända. Och vi håller just på att slå vad vem av oss tre som kommer svimma av först på lördag kväll. En med säkerhet lyckad dag.

 

IMG_5201IMG_5206IMG_5232IMG_5229

 

En enkel kärleksförklaring

När jag sätter på mig mina gråa urban-lurar, som sluter om, och lämnar världen utanför. Som låter mig vara i min egen musikvideo eller broadwaymusikal. Då känns det som jag äger den. Världen. Eller min värld. När jag får forcera fram i takt med bastrumman. Svänga lite extra på höfterna. Då tar jag över. När ingen ser.
Jag känner vinden i håret. Höjer ljudet ett par snäpp. Ser solen vara på väg ner. Vet att den går upp igen, och det kittlande i att då kan vad som helst hända. Nästan.

Eller när den fyller rummet. När den flyger fritt. När mörkret sänkt sig och jag borde sovit. Men jag vill bara höra den igen. Jag vill förlora mig i den.

Eller när den är ett sällskap till sällskapet. När den får oss att dansa ohämmat. Får oss att flyta och flyga. Hoppa och hoppas.

Musik gör det där med mig. Åt mig. Förstärker på det mest välkomna och ibland skavande sätt. Musik hjälper mig att leva.