Mästerverk och vinter

Var på bio i fredags och gick där ifrån med bröstsmärtor. Filmens verklighet gjorde fysiskt ont. Ett människoöde så outhärdligt. En film som inte Hollywoodifierats, utan var så brutalt äkta och obarmhärtig.

Du bör icke bli skrämd. Det var inte ett grotteri i elände. Jag skrattade också. Det gjorde jag. Och jag njöt av det kärleksfulla och det utomordentliga skådespeleriet. Och ibland kan det faktiskt få göra lite ont. Det kan vara skönt att känna att hjärtat håller på att kramas ur. Då vet man åtminstone att systemet fungerar. Men det var inte ett muntert gäng som vankade ur salongen. Det var det inte.

Manchester by the sea, är filmen du ska se. Något av ett mästerverk. Kanske en något långsam inledning.. Men ha tålamod.

I lördags tog vi  vara på vintern, som man kan göra. Packade kaffetermosen, tog upp de sista pepparkaksmuffinsen ur frysen och gick ut på tur. Promenerade med fullt fokus för att inte ramla på den genomfrusna stigen. Pratade om våren, om ljuset. Det är så välkommet nu. Även om detta också har sina fördelar.

IMG_4747.JPG

Idag har allt gått långsamt.

Annonser

knäppt.

I början av veckan fick jag lyssna på en presentation av vårens svenska filmpremiärer. Jag fick lyssna på filmmakare som skapat drama av självupplevda historier, eller historier de hört om, eller fantiserat ihop. Jag fick höra om den långa tuffa processen, om hur svårt det är med finansiering och att det tar år, från ax till limpa. Och att den roliga delen då plötsligt blir procentuellt liten. Trots att jag aldrig närmat mig filmskapande över huvudtaget, fick jag plötsligt en sådan lust att göra film. Gå in i ett filmprojekt. Hur häftigt vore inte det? Jag ser motståndet, absolut.. (vad skulle den handla om? hur skriver man ett filmmanus? vad händer sen? hur fasen gör man film? ) Men strunt samma.

Lite på samma sätt vill jag bli ett uns av Mandelmanns. Få ta hand om mina lamm, så lite morötter, göra min egen ost. Springa på Österlens ängar. Det är som att jag inte inser att jag aldrig vågat närma mig en ko, eller vet skillnaden på en god och en giftig ört.

Nämnde jag att jag försökte ta bort mascaran med nagellacksborttagning häromdagen? Inte? Det gjorde ont.

Jag vet inte vad det är. Kanske är frustrationen över att inte få känna mig pigg, kry och stark, just stark. Efter veckor av rygg-nacke-huvudsmärta så fick jag en släng av förkylning. Åh vad jag vill få tillbaka min energi, så att jag kan få utlopp för alla mina knasiga idéer.

IMG_4737.JPG

Ja. Det är Björn Skiffs som står där.

vinter och orättvisa

Skandinaviskt influerad.

Lyssnar på dansk musik och tittar på norska serier. Eller en norsk serie.

Bra så in i Norden.

Jag har varit ute mest hela söndagen. Andats vinterluft och druckit cappuccino. Efter en helg med dans och sällskapsspel, coupe-glas och köbepizza.

Imorgon börjar en ny vecka. Och en på Tv4 viktig vecka, som tar sig an temat ”Efter misshandeln”. Varje dag i Nyhetsmorgon tar vi upp det kolossalt vidriga problemet med våld i nära relationer och vad som händer efter misshandeln. Hur ser hjälpen ut och hur den borde se ut? Jag har i veckan suttit i timmar och lyssnat på modiga kvinnor som vågar berätta om hur det kan vara, men på intet sätt borde vara. Det är tungt att höra, omöjligt att förstå. Men genom att prata och lyssna – bara så (tillsammans med en jäklar anamma och handlingskraft) kan vi ta oss framåt och försöka se till att framtida kvinnor inte ska behöva uppleva det alldeles för många redan fått genomlida.

Se. Och se Kalla Fakta på tisdagskväll.

 

 

Påtvingad försoffning

Jag tror jag har försoffats en aning. Svårt att komma ur ”jullovs-känslan”, trots att jag inte haft ett regelrätt jullov sen jag var 15, men väl ledig oplanerad tid, vilket var ofantligt längesedan sist. Så jag har hittat charmen i att mysa framför en film, trycka på ett avsnitt av en serie, läsa min bok och… ja just bara precis det –  varken mer eller mindre. Jag har fått smak på det där.  Jag jobbar givetvis. Men använder tiden utöver det till kvalitativa kulturupplevelser. (ett nyårsmål var att slöscrolla mindre i sociala medier och använda tiden till den här typen av aktiviteter).

Försoffningen har också en annan legitim anledning.

Jag har fått en spänning/låsning i rygg, nacke och huvud med en smärta jag aldrig tidigare upplevt. En huvudvärk som får mig att må illa, en strålning från ryggen upp i nacken och vidare till pannloben, som inte är av denna värld.

Jag var för första gången i mitt liv hos en naprapat som knäckte (!) nacken på mig. Tyvärr ville detta inte hjälpa. Huvudvärken tilltog. Så det spås att jag fått en inflammation i musklerna, vilket gör att jag nu tar en kur mot detta. Massor av voltaren och alvedon.

Låt oss hoppas att detta hjälper. Jag blev nämligen ordinerad vila.  Ingen träning. Vilket gör att jag har mer tid för filmtitt. Annars var jag just sugen på att skaka liv i den här kroppen, medan kroppen kände tvärt om och tvärlåste sig.

Så. Försoffning är ju helt jäkla fel ord. Det har gått tre dagar sedan jag började jobba och jag börjar oroa mig om jag har förslöats – TROTS att jag knappt kan röra mig.

Elin, Elin Elin.. Titta du på en film till.. med gott samvete!

 

 

Dag 1

Första dagen på det nya året har snart passerat. 40 minuter kö till pizzerian gjorde att thai-restaurangen fick årets första besök istället. De sista timmarna firades med kära vänner, fyrverkeri och champagne. Quiz och dans.

Nyårslöften ägnar jag mig helst inte åt. Jag har lite fobi mot ”du måste” och ”du får inte” om det inte är alldeles nödvändigt.

Istället har jag mina önskningar och mina mål. Jag hoppas på 2017. Det gör jag.

För att nämna något, vill jag bli snällare mot mig själv. Jag vill läsa fler böcker på engelska. Jag vill resa. Jag vill fortsätta att vardagslyxa och utmana mig själv. Våga göra fel.

Jag vill ha fred på jorden, att alla nära och kära får må bra… ja. Vem önskar inte?

Nystart är härligt. Efter dagens brunch, promenad, en halvbra film och filosoferande tillsammans med min kära Gotlandsvän är jag redo.  Nu kör vi.