Känner basen.

Skriver ord. Suddar ut. Tankarna virvlar. Tänker på tiden som går. Tillfälligheterna som flyger förbi. Tacksamheten. Ifrågasättandet. Glädjs i lagom stor portion. Tiden som går. Målgången som korsats, nya ansatser som väntar.  Lyckoruset. Magpinan.

För en vecka sedan var jag hemma och sov i min gamla 1.20 säng. Hade frukostsällskap i form av familj. Dansade fram i den skånska skogen med coola lurar på och hög musik. Koreograferade. Såg mig omkring för att inte bli sedd. Jag skulle sett tokig ut. Friheten spratt i benen. Ingen såg. Det var så härligt.

Jag kunde tyvärr inte ens meddela alla mina nära att jag var dem fysiskt ännu närmre. På de timmar en helg rymmer rymmer inte allt. Och jag behövde verkligen andas. Inte ha tider att passa.

Jag lyssande på musik. Massor. Jag satt vid flygeln. Spelade efter noter med båda händerna och sjöng mig snurrig.
Jag och mamma ordnade ett litet hemmaspa. Gurkor på ögonen som gled ner på kinderna. Fotbad i gröna plastpåsar. Katie Melua som höll oss sällskap.

Igår dansade jag igen. Men fullt synligt. Med Bounce-Joe i en spegelsal. Kände basen. Kände den. Lättheten.
Idag sover jag i min lägenhet igen och allt känns faktiskt väldigt, väldigt bra.
Dagar av osäkerhet leder ofta till dagar av beslutsamhet.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s