Recap. Rehab.

Plötsligt blev det lördag.
Och jag skulle få sova ut.
Jag vaknade precis vid samma tid som jag varit tvungen att göra under hela veckan.
Väljer att ta en promenad. Jag älskar morgonluften, morgonljuset, morgonruset.

Vi var ganska många som valde att ta kommando över helgen på detta sätt. Fint.

Plötsligt blev det lördag och plötsligt blev min mamma 49.
Plötsligt hoppade jag av tunnelbanan och min bästis sprang emot mig.

Plötsligt blev det torsdags kväll. Som i nu alltså. Och ovanstående text mötte mina grusiga ögon. Kanske lämnade jag den därhän eftersom jag passade på att jobba ett 12,5 timmarspass i söndags. Kanske har den inte fullbordats för att jag haft en ny kvällsrutin som skapat problem för mig. En stor kopp te, med raggsockor på, innan läggdags är ju så mysigt. Men att tre dagar i rad vakna akut-kissnödig kl 03.00 och sedan inte kunna somna om på ett par timmar är mindre kul. För att inte säga totalt värdelöst om klockan ska ringa 05.15. Fråga mig inte varför jag ens varför jag satte på vattenkokaren tredje kvällen.

 

Men att Tesse var här i helgen var obeskrivligt fint. Hon var här med sitt dans-team. Men på grund av för andra oturliga och mig turliga omständigheter hann vi hänga nästan hela lördagen. En i deras gäng vart sjuk och jag fick biljetten till breakdance-föreställningen de skulle gå på. Dessa urtrevliga människor fick jag också äta middag med.

Det kunde liksom inte komma lägligare. Jag behövde Tesse-energi.

Och veckan har jag tagit mig an med den energin. Jag har haft så många berikande samtal med mina vänner, på telefon och irl som vi säger (nej, det säger vi inte). Igår kombinerade jag att sitta i en källarrestaurang och prata ikapp med en vän och kollega och för första gången äta Moule Frites – på riktigt.  Ofantligt gott.

 

Annonser

Gillar att kuta!

Just nu gillar jag att springa. Det är sant. Jag har hittat fram till känslan när en joggingtur ger mig mer energi än den tar. Det behöver inte vara särskilt långt. Och jag tar sällan tiden. Men att få sträcka ut de långa benen och rensa skallen är just nu det mest hälsosamma jag kan tänka mig.  Jag gillar ännu mer att jag sprang Topploppet i lördags, ett roligt inramat lopp fullt av starka män, kvinnor och barn i spåret. I vackra Hagaparken (nej, jag såg inte en skymt av lilla Estelle) kutade jag milen på 52 minuter, bars fram av musikunderhållningen och ballongvalven på vägen. Jag och Anna från Nyhetsmorgon hade rent av hybris av stolthet och löparglädje efteråt. Mersmak, mersmak!

Det är ju för jäkla tråkigt att en har fått ont i höfterna, låt säga muskelfästena, på köpet..
Dessa krämpor… man är inte 16 längre… höhö..

img_4371

 

 

När dagen har andra planer för en

Den röda tråden denna vecka har varit ”tro inte att du vet”
På väldigt mycket gott, och en aning ont.

3 av 5 arbetsdagar har jag vaknat på morgonen i tron att jag ska göra en dags jobb för att sedan gå hem till de vanliga kvällsbestyren – men ack nej! Iversen har hastigt fått tänka om.

Dag 1. Elin – vill du gå på galapremiär av Bridget Jone’s baby – det är ikväll!!

Svar. Åh Ja.

Dag 2. Elin – Anna Ternheim är på Gröna Lund ikväll. Ska du inte gå?

Svar. Jo. Det ska jag faktiskt.

Dag 3. Elin – du ska ju intervjua Jonas Gardell nästa vecka – borde du inte gå och se hans show? i researchsyfte. Det är ikväll!

Svar Ja, absolut.

Detta är det kuliga med att inte ha en aning. Att man kan få avsluta fredagskvällen med en god vän och Jonas Gardell, fastän man trodde man skulle hem och värma en fryslåda till middag. Man kan, efter en intensiv dag få skratta hjärtligt till favoriten Bridget Jones, tillsammans med Stockholms kändisar, gratis Ben& Jerry och Amanda Törner. (Se Bridget! Hon är så bra!)

Men den här veckan har jag också fått jobba hårt med mina egna hjärnspöken och den negativa betoningen av ”tro inte att du vet”. Jag har försökt hantera känslor av otillräcklighet. Helt orationellt har jag varit elak mot mig själv – ”tro inte att du kan”. Fått tacklas med tankar av oduglighet. Utan logik och mening. Och jag vet att jag inte är ensam. Igår kväll satt jag och mina vänner över en hemlagad middag och pratade om hur elaka vi kan vara mot oss själva. Hur vår osäkerhet tar över, och gör de svårare för oss själva. Jag blir vansinnig på det!

VI MÅSTE SLUTA! NU!!!!

För det vore ju otroligt dumt att vet allt. Kunna allt. Det hade ju inte varit alls lika kul om jag vetat att hur Bridget Jone’s film slutar. Jag hade inte skrattat alls åt min upptinade middag, men desto mer med Jonas Gardell.
Det är ju för fasen en vinst att inte veta, få  uppleva och lära!

 

Som dag och natt

Jag blir lika glad som rädd över hur känslostyrd jag är. Eller egentligen hur känslorna styr mig. För att inte tala om hur pass mycket yttre faktorer påverkar mig.

Ena kvällen kan jag bli vansinnig på att tvättstugan suger, tvättmaskinen lägger av mitt i en tvätt och torkskåpet gör allt annat än torkar min tvätt. Jag kan tycka synd om mig själv för att jag verkligen inte kan få till en bra köttfärssås, och bli frustrerad på en ömmande mage och en rastlöshet och otillräcklighet i kroppen.

Det där var igår.

Andra kvällen känner jag mig ganska bra. Jag känner mig tacksam för att jag får arbeta på med så fina människor, får jobba med så intressanta ämnen. Få bli tagen på allvar. Jag känner mig nöjd över mina val som jag vet gynnar mig själv. Som att ta en lång promenad i ett sensommar-Stockholm, äta varmrökt lax (som inte går att misslyckas med.) Läsa en intressant bok som ger en kedjereaktion av tankar – tankar jag kommer få ventilera med författaren. Jag har känslan av att jag växer. Tar mig framåt. Inga stora grejor.. men välbefinnande.

Det där är ikväll.

Skillnaden mellan mina kvällar är egentligen inte så stor – några peppande ord från kollegor (tänk vad lite boost kan göra, i precis rätt tillfälle), inställning, flyt och flow och säkert en massa annat tjafs som vi kan kalla dagsform.
Min mamma hade svårt att hänga med i svängarna då våra telefonsamtal var som dag och natt- men med bara just en natt emellan.

Livet ja. Det här är ju så igenkännbart att det knappast behöver nämnas. Men själva känslorna, de blir ju precis allt annat än tråkiga när de svänger efter minsta vindpust. Eller misslyckad köttfärssås.

Ett enda stort firande!

Förra veckan var en enda konfettivecka med firande och hurrande!  Den startade med att Nyhetsmorgon som varit nominerade i Kristallen, tyvärr inte kunde glädjas åt en vunnen sådan, men väl att Tilde de Paula blivit utsedd till Sveriges bästa kvinnliga programledare. En gladare och mer värdig vinnare finns garanterat inte. Det firades – med tårta och hurrarop! Och en liten överraskning i studion…

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/här-överraskas-tilde-se-den-galna-lyckodansen-3507312

Själv började jag dessutom veckan med att haffa skådespelareliten på röda mattan under galapremiären av ”Den allvarsamma leken”. Hjalmar Söderbergs klassiker som Pernilla August nu gjort film av. En kärlekshistoria om kärlek som både känns och bränns… Något som Sverrir håller med om…

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/michael-nyqvist-i-triangeldrama-3507532

Jag fick dessutom äran att tillsammans med Ella se ett publikrep av Nötknäpparen, då jag gjorde förintervjun med Benke inför hans medverkan i Nymo. Vad vi tyckte om föreställningen framgick tydligt i intervjun…
Benke älskar mig. Han sa det. Just så. Att han älskar mig. lala lalala lalalala..

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/benke-om-sin-version-av-nötknäpparen-3509773

Så jag firade mentalt roliga uppdrag och glädjen i vad jag får hålla på med på daglig basis just nu. Och när ni trodde jag firat tillräckligt – passade fina Maria Forsblom på att fylla 30 år och det blev givetvis ännu mer tårta!
Vi konstaterade just där och då.. att man bannemej inte kan fira för mycket!

Helgen som flög förbi

När en går hem på fredagen efter en veckas jobb och har hela helgen framför sig – planerad och fin, känns det som man har relativt många lediga timmar att ta hand om. Någon gång på den sena lördagseftermiddagen inser man att man bara har en dag kvar innan det är måndag igen. Söndag efter lunch – då är det över. Då börjar vi snacka timmar – och man funderar på hur den här helgen kunde flyga förbi? Hur kan tiden gå så fort?

Just den här helgen måste slagit någon form av rekord. Och det var ju ganska opassande eftersom Cissi varit här. Hon som annars alltid varit här under mina tre Stockholmsår, är  nu dagligen på Gotland och arbetar. Att hon skippade båten, men väl tog flyget till fastlandet skulle såklart utnyttjas.

För vi hann trots allt med en del. Vi passade på att promenixa på Djurgården, ta en mysig lunch på Blå Porten, leta oss igenom Rosendals Trädgård och vidare hem för att laga födelsedagsmiddag, eftersom Cissi passat på att fylla år i veckan. En urgod bakad sötpotatis, med getost och spenat-lök-fräs från Jessica Freijs recept. Gino till efterrätt och äkta champagne. Vidare på ännu en födelsedagsfest, innan vi dansade oss svettiga på ett extra roligt dansgolv. Lördagsnatten utnyttjades som ni hör till fullo.

Och så sågs vi något tröttare denna söndag. Men väl så glada. Och  plötsligt satt hon på det där planet igen. Och det var någonstans i den där hejdåkramen vi inte riktigt kunde förstå att helgen – som vi nyss hade framför oss, nu låg bakom oss.
Men vi sätter punkt för helgen med ett leende. Det gör vi.

 

 

 

 

Blogg-födelsedag

Tydligen firar eliniver tre år idag. Tre försvinnande år. Innan dess var jag på en annan bloggportal och plitade ner texter. Det vill säga jag har formulerat inlägg  i en blogg ganska länge, utan att faktiskt riktigt ha erkänt för mig själv att jag gör det. Märkligt ändå.

Jag skriver ju blogg. Jag gör ju det alldeles nu. Men jag är ganska säker på att om någon skulle fråga mig om jag bloggar, skulle jag svara något i stil med..

-Njaeee. Alltså, jag har ju en form av blogg, men tja.. jag skriver mest bara för att skriva av mig. Få ur mig saker. Och som en rolig grej liksom.. Det kan ibland vara kul att gå tillbaka och läsa vad man gjorde förra hösten.. Men skriver blogg? njaae..

Oklart. Mycket oklart.

Inte ska jag väl bli nostalgisk.
Men letade lite, och hittade något som måste varit min ”bloggdebut”.
Då kallade jag mig Ivvsan. Jag gjorde mitt första inlägg 14 september 2009. I Markaryd.

Jag gick show och musikal-linjen och ska enligt första inlägget ha fallit för grupptrycket och startat upp en blogg. (se – jag skyller ifrån mig i mitt ”bloggande” redan från början). Tydligen var det många i vår klass som hade sin egen blogg och jag tänkte (stod det) att året på Markaryd var ett speciellt år som skulle vara roligt att dokumentera och minnas.

Jag orkade bara med att läsa mig själv i ett par tidiga inlägg. Men det som lös igenom var lyckan som fajtades med stressen av att prestera hela tiden.
Tror jag måste skriva en bok om prestationsångest någon gång…

 

Lillebror och hans sekatör.

Du kommer skratta sa han. Lillebror.
Han sa det när jag frågade om han blivit firad av sin fästmö, på sin födelsedag, strax efter jag sjungit ja må han leva i ultrafart.

-Kommer jag skratta? skrattade jag.

-Ja, du kommer skratta när jag säger vad jag fått, sa han.

-Jag har fått världens bästa sekatör! Den är skitvass!

Inte trodde jag att jag skulle få höra min lillebror vara exalterad över ett redskap som ska röja buskar i trädgården. Killen har inte ens en trädgård än.

Men det är en stor del till varför jag ser upp till honom.
För att han blir så jäkla glad över en sekatör. Att han vid 24 års ålder, vet vad som gör honom lugn och lycklig. Att han går sin egen väg. Att han vågar kasta gamla drömmar och följa nya – för att han formar sitt eget liv just som han vill.

Jag har sett min mamma använda en sekatör. Pappa också. Ett par gånger iallafall.
Mina föräldrar stenlade vår trädgård efter att vi vuxit ifrån uppblåsbara badbassänger och tog bort allt vad buskar heter när de blev för stora. De planterade palmer i stora krukor eftersom de skönt nog sköter sig själv. Nu kallar de Tivoliparken för sin trädgård, och den sköts av kommunen. Jag själv vet inte skillnaden på en hortensia och en pelargon. Typ. Vi får sätta vårt hopp till lillebror och hans sekatör.

Grattis igen, världens bästa lillebror. Jag kommer aldrig sluta se upp till dig.

img_1880

 

 

 

Stugliv på landet

Vi flydde stan och drog till landet. I en bilkaravan körde vi till Gräddö. Det vackraste (och godaste) namnet på en ö, som faktiskt inte ens är en ö. Hannas farfar har byggt en stuga där en gång i tiden och när han gjorde det passade han på att göra den så stor att vi kunde samsas 13 personer.

Vi ägnade sammanlagt ett dygn med att sitta på verandan och andas in frisk luft. Sitta under markisen och låta regnet smattra. Äta gräddbullar och lyssna på musik. Kissa i skogen och undvika myggor. Vi hade knytis och ställde till med kräftskiva. Vi sjöng snapsvisor och lekte lekar.

En helg borta från stan. Timmar av frisk luft och den obligatoriskt fuktiga furu-stugdoften. Det var fint. Det var det verkligen.

Tack och bock!

Visst är det tillfredsställande att bocka av och stryka. Niga och bocka och stryka skjortor… Nej. Att ha en lista skriven med kulspets – och få sätta en vacker liten bock alldeles i kanten när aktiviteten som präntats ned är fix färdig. En alldeles egen klapp på axeln. Eller bock då.

För plötsligt dök det upp en ledig dag. Och jag som tänkt att jag både skulle ha bankmöte och gå och klippa mig den dagen jag blev ledig, blev lite tagen på sängen. För jag hade ju inte bokat några tider hos varken bankman eller frisör.

Det blev en effektiv dag trots allt. En dag som började med att jag joggade runt på Djurgården och insåg att jag hade ork nog att inte vända hem för tidigt. En märklig snirkligt ritad rutt på kartan blev sammanlagt en mil.
Mail skickade, praktiska måste-saker fixade. En liten runda på stan för nöjes skull. En västerbottenpaj bakad inför helgens kräftskiva. Och det där bankmötet blev till slut bokat! Frisören avvaktar jag med.

Har ni sett ”The night manager”?
Om inte – Gör det. Sista avsnittet visades ikväll. Men hela serien finns på tv4play.
Påkostat, intelligent och spännande!
För jag hoppas på allvar att ni redan sett ”Stranger things” på Netflix. Fantastisk serie!

Foto 2016-09-01 15 18 22