Ge mig mattips!

Jag gjorde en skitäcklig senapsdressing till min ambitiösa måltid med matvete, kokta rödbetor och chevre ikväll. SKITÄCKLIG . Det vara bara att hotta… Kul… Jag kommer aldrig bli någon magiker i köket.

Letar därför recept som INTE går att misslyckas med. Och med ingredienser som inte har för många märkliga bokstäver i sig, eller som inte går att hitta på Fältöversten. Tipsa gärna! Jag är intresserad av allt! Vegetariskt, kött, fisk! Hit me!

Har nämligen värsta inspirationen och motivationen just nu! En motivation som jag hoppas håller i sig mer än 72 timmar. Jag är sugen på att laga massa nya roliga måltider i höst. Jag har med mina nya snabba löparskor fått igång vardagsmotionen som jag hoppas ska göra mig pigg och härlig. Vet ni. Det räcker med 3 x 30-45 minuters konditionsträning i veckan för att bli kreativ, få bättre minne, bli pigg och minska stressen avsevärt! Det sa Anders Hansen till mig i lördags. Och han har skrivit boken”Hjärnstark” – precis vad jag tänkte jag bli. Jätte hjärn-stark!

Men som sagt. Ge mig finfina recepttips som jag kan följa till punkt och pricka så inget går snett!

 

Annonser

Glassbilsmuta och badchock

Veckans extraordinära händelser.

  • Mötet med ett namn som börjar på B på tåget mellan Kristianstad och Hässleholm. B skulle av i Vinslöv. Han delade mer än gärna med sig, av det mesta. Något av en envägskonversation – men han uttryckte själv hur trevligt han tyckte det var.. att få prata. Det sa han. Nu vet jag det mesta om Mr B. Hur många bilar han har och vilken av bilarna som bara frugan får köra. Mannen äger även sex kryckor och kan allt om Helge Å – åtminstone i en utav riktningarna. Jag vet mer. Men jag är ju inte den som sladdrar.
  • Det gick ett brandlarm på Tv4. Alla vallfärdade ut mot parken ett par hundra meter bort. Där stod glassbilen redo. När det är brandlarmsövning får man glass. Det är tydligen sedan gammalt. Vilken arbetsplats!
  • Mitt två år långa baduppehåll är brutet. Det blev det ju förvisso förra veckan på sydligare breddgrader, men vem bryr sig om detaljer. När jag doppade både tår och panna i medelhavet (och fick saltvatten in i alla huvudöppningar) var det en frihetskänsla. Simtagen! Och det faktum att jag inte blev vansinnig av en för kall temperatur! Nej, det var en synnerligen behaglig vattentemperatur. Det faktum att jag aldrig, så vitt jag kan minnas har gjort ett ett nakenbad är mina kollegor mycket förfärade över. De såg närmast ut att vara i chock över nyheten, en chock som sedan övergick i ett ömt medlidande. Men jag kan säga..  att man inte gärna kastar kläderna det första man gör i Sandviken, eller på piren på Strandängen. Inte under de tider på dygnet jag har varit där åtminstone.
  • Ännu en extraordinär nyhet är att jag gjort premiär på Golden Hits. Mer om det en annan gång.

IMG_4250

 

Vi är tillbaka. Håkan och jag.

Lyssnar på Hellström. Håkan Hellström. Nytt album. Nya låtar. Låter som vanligt, men nytt. Fast gammalt. Det är ett vackert, ruffigt och skitigt – men skört sken över låtarna. En av de finaste låtarna har han stulit från sig själv.

Stråkarna. Älskar stråkarna.

Är tillbaka i Stockholm och tänker arbetar hela helgen lång. Så jag äter fruktsallad och tittar på ”The night manager” (rekommenderar) med tända värmeljus. Skulle kunna ut och svira, men låter bli. Mina grannar ovanför mig sköter det åt mig. Jag är tillbaka till Stockholm och det känns bra. Visst, det fanns ett mått av separationsångest, det gjorde det. Separationsångest från Tesse och Matildha och aircondition som jag delat rum med flera nätter i rad. En liten bitter smak i att det vi sett fram emot nu låg bakom oss. Och en märklig känsla av att just hunnit vänja mig vid att ha minst två Iversens vid bordet. (hann ju med två middagar, och för all del tre frukostar med gänget).

Det tar några timmar. Sedan har man lunkat igång vardagen igen. Och tack vare, nyss nämnda upplevelser i ryggen – gör man det med lite ny energi. Jag firade dessutom återkomsten på bästa sätt när jag fick äta middag (utsökt röding på Nytorget 6) och dricka höstens första glas rödvin med tjejerna- i ett sensommar/högsommarvarmt mys-Stockholm. I stunder kan jag känna den där pirrande känslan av att ha en höst att få lov att fylla. I stunder tar minnet av det jag inte kan påverka över. I stunder tar det förlorade över. Men jag ska vinna tillbaka.

Foto 2016-08-25 18 08 11.jpg

Skolstartskänslan!

Denna vecka har det varit skolstart för många.
Några nyfikna sexåringar går dit för allra första gången – knappt medvetna om vad som väntas kan. Andra gör sin fjärde skolstart med en stor klump i magen. En tredje börjar sista året och kan inte vänta på att tio månader ska förflyta till hen ska få vinka adjö till studentens lyckliga dagar. Många har bestämt sig för att börja en utbildning som kommer ge dem en yrkestitel när tre år på högskolan avklarats.

Jag, jag har alltid älskat skolstarter. Jag har gillat vad det innebär både som åttaåring och blivande  högskolestudent. Det gör däremot ont att veta att långt ifrån alla kan relatera till kombinationen av orden ”älskar” och ”skolstart” i samma mening. Det gör vidrigt ont att tänka på de som fruktar att skolan ska börja igen, så mycket att det ger både psykiska och fysiska besvär. Hua.

Jag har haft turen att kunna känna den pirrande oövervinneliga nystarten som skolstarten innebär. För det bästa med sommaren: att inte ha ett schema,  kan vara just det som är så skönt att få återgå till.  En sommar med icke-rutiner, skön noll-koll på tiden, långa ljusa kvällar, massor av roliga aktiviteter (ja, sedan jag var 15 har jag ju haft ett sommarjobb att rätta mig efter, så det där med att inte ha ett schema är sannerligen en sanning med modifikation) kan göra att man suktar efter rutiner.

Jag kan i mitt inre återskapa känslan jag fick i mellanstadieålder av att åka och köpa ny skolväska och nya pennor. Få välja vilka kläder jag skulle ha under den första dagen i skolan. Jag minns hur vi plockade sent mogna plommon i Rune och Evas trädgård på väg till Dalaskolan – och de smakade förväntan. Jag kan känna känslan av att få möta mina klasskompisar igen, vissa hade jag inte sett på två månader. Några hade blivit några centimeter längre! Alla hade vi fått nya erfarenheter, oavsett om vi hade varit hemma i vår egen trädgård, på husvagnssemester eller på en ö i Spanien. Jag kan känna känslan av att öppna nya olästa och olösta böcker – bläddra framåt och bara ana vad jag skulle få lära mig.

Mina klasskompisar har sedan länge slutat växa på längden. Ja, faktum är att jag inte har klasskompisar överhuvudtaget längre. Jag har gjort min sista skolstart. Jag är förbi skolscheman och kurslitteratur. Jag är definitivt över skolmatsal och halvtio-raster. Jag kommer inte ha någon skolstart mer.  Men – nystartskänslan kommer förhoppningsvis aldrig svika mig. Den känns i hela kroppen. Nu. Precis nu. Och då har jag bara haft 1,5 vecka semester. Att jag ska tillbaka till mitt arbete och inte till skolkorridoren spelar faktiskt ingen större roll.

Sedan är ju sensommaren kanske årets bästa tid. När sommaren fortfarande värmer men avbryts av kyliga brisar. Det som vittnar om att den kravlösa hösten, med stearinljus och mysiga kvällar är på väg. När färgerna börjar skifta. Alla spännande tv-serier som startar. Inspirationen till nya recept – nya träningsglädje. Alla mysiga evenemang som ska ordnas. Alla spännande jobbuppdrag som ska genomföras.

Den dagen jag inte känner skolstartskänslan – kommer jag tvinga mig själv att byta karriär. På riktigt.

 

 

När Wizex från 1973 återförenades

Jag hann inte mer än bära upp väskorna i lägenheten förrän jag satt i mormors Clio på väg till Osby. Från Barcelona till Osby är det inte lå… jo, det är jättelångt! Både bildligt och bokstavligt.

I lilla Osby skulle dock något stort hända denna söndag i augusti. Något unikt. Något som aldrig hänt, och förmodligen aldrig kommer hända igen. Wizex anno 1973 skulle återförenas med Kikki Danielsson i spetsen. Alla sex, som var med i Wizex när det begav sig stod i söndags på samma scen och sjöng hitsen från de allra första skivorna. Ett par av medlemmarna, hade då inte stått på scen på över 30 år!

Jag, var givetvis inte med då, på det glada 70-talet. Och min far som spelat i Wizex i 27 år, var som den matematiskt skicklige kan räkna ut, inte heller med. Men både min mamma och pappa lyssnade på Wizex då – med Kikki och Tommy Stjernfeldt. Och så vitt jag förstått så var de ganska coola….Min mamma sa med glansiga ögon ”det här lyssnade vi på när vi skulle på disko”. Vad tusan det var för disko, är i skrivande stund fortfarande oklart.

Även om det av förklarliga skäl bankade ännu hårdare i min mammas hjärtegrop så kunde jag känna doften av den så fina nostalgin, som lagt sig över hela Osby. Det här var stort. Och visst är jag väl bekant med låtarna och åtminstone 70 procent av medlemmarna från denna tid. Konstigt vore ju annat. De närmare 3000 i publiken var det i allra högsta grad.Och då pappa fortfarande är kapellmästare i Wizex var han med och stöttade upp bakom sina tangenter – och jag njöt av att se hur det gamla Wizex fullkomligt njöt av att få spela tillsammans igen. Få stå inför en publik och leverera spelglädje i dess renaste form.

Barcelona

Ibland må det vara svårt. Men ibland är allt så fullkomligt enkelt. Som när en åker iväg till Barcelona med sina bästa vänner. Då är livet inte bara snällt mot en, då är det så generöst att en inte vet hur man ska kunna betala tillbaka.

Barcelona är staden med det mesta. Det är den perfekta kombinationen av strand och stad.
Barcelona har shoppingen, de har vågorna, den har de charmiga gränderna, de mysiga restaurangerna och ståtliga monumenten för en historiskt och kulturell portion.

Våra rutiner var enkla, och oförskämt lätta att anpassa sig till. Vi hann inte mer än stiga av planet förrän vi levde efter spanjorernas dygnsrytm. Tog en frukost vid halv tio-snåret – något som skulle likna en lunch vid 15-16 och åt middagen 21.3o på kvällarna. Värmen var åt det extrema hållet, så vi tog det manana på stranden dagtid, duschade av oss under en mellanlandning på hotellet på eftermiddagen och strosade i de olika stadsdelarna på kvällarna. Vi åt det man bör (och i princip det enda som fanns att tillgå) Tapas, Paella och drack kannor med Sangria. (Fuskade sista dagen och åt möra revben på en amerikansk diner. Jo, vi skämdes. Men stillade vårt samvete med att FC Barcelonas match visades på storbild, så vi höll oss kvar i rätts världsdel trots allt.)

Jag kan ha svårt att slappna av, då livet allt som oftast har ett högt tempo. Men här, med mina vänner, lyckades jag släppa allt. Jag lyckades till och med njuta av att ligga på en handduk flera timmar i sträck.

Jag tackar för skratt, värme och upplevelser. Jag tackar för en välbehövlig vecka i Barcelona, med er. Therese och Matildha.

 

Stänger dörren. 

Sitter på tåget och åker baklänges söderut. Lätt illamående. Lätt mosig. Lätt splittrad. Någon som låter som Zlatan berättar vart vi är på väg. 

Jag låste dörren om sommaren. Jag har stäng igen dörren om det enda jag med trygghet kunnat se framför mig.En tid när jag vetat vad som ska hända varje dag. Åtminstone på ett ungefär. Så mycket en kan begära och behöver. 

En sommar på Nyhetsmorgon har varit en berikande sommar. En sommar i Stockholm har varit ganska ljuvlig. 

Nu håller jag den dörren stängd, bara för ett litet slag. Nu åker jag välbehövligt söderut. Med en mellanlandning hos familjen med jordgubbsmackor och kräftskalande. Vidare mot en vecka i ett tapas-land med de som jag lekt med sedan jag var liten. 

Sen. Sen kommer jag vara jäkligt sugen på att öppna den där dörren igen och se vad den här hösten har att erbjuda. 

Nu. Nu ska jag ta för mig av äkta första-klass-gratis-kaffe. Lyssna vidare på ett oväntat intressant sommarprat av Kim Källström och försöka att inte spy av åksjuka.

Göteborgskärlek

I helgen fick jag äran att lära känna staden Göteborg något bättre. Jag har ju varit i GBG om och om igen i olika ärenden, så vi är väl bekanta. Men nu skulle man nästan kunna kalla oss vänner.  Tidigare har jag varit med föräldrarna på Liseberg och Universum och skolstartsshoppat i Nordstan. Jag har varit där i traditionsliknande form med mina vänner för att åka Balder och Flume-Ridern. Jag har varit där i egenskap av potentiell musikalartist och nervöst gått på auditions i svettiga danssalar (uppenbart utan helt lyckat resultat). Jag har varit på Göteborgsoperan, jag har varit på Göteborgskalaset och jag har sett både matcher och Håkan Hellström på Ullevi. Jag har sett IFK Kristianstad vinna SM-guld i denna goa glada stad.

Nu åkte jag dit med Amanda-”jag-är-förälskad-i-Göteborg” Törner och Hanna”Jag-har bara-varit-i-Göteborg-en-vinter-dag” Frick. Det här betydde att jag nu såg staden med nya ögon. Smultronställen – och förstagången-uppelvelser i en salig kompott.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt varit på tredjelånggatan förut och njutit, bara att jag inte visste att det var tredje-lång. Jag insåg att jag helt missat Hyde Park – förlåt, Slottsskogen. Vi spatserade igenom Linné, Haga, Majorna och jag började förstå staden med dess delar. Vi åt lyxig mat på Magasinsgata och vi dansade natten lång på Yakidah – som de trendiga personer vi är. Vi var på museum och fick Göteborgs musikliv uppspelat framför oss och vi hukade under palmerna i Trädgårdsföreningens växthus – som de kulturella personer vi är.

”Titta vilket fint hus” ”Titta på den där balkongen”. Nyförälskade iakttog vi staden och trivdes. Skönt att få komma iväg en helg, skönt att få semestra med hotell och hotellfrukost. Mysigt att inte ha några måsten, utan kunna spatsera i Håkan-staden utan att behöva titta på klockan. Mysigt att ta tåget tillbaka till en jobbvecka med härliga minnen.