Semester under arbete

När en ska jobba en hel sommar, och känner sig totalt tillfreds med det, är det ändå härligt att spränga in lite semester mitt i allt ihop. Jag är ju något skadad, och uppskattar ett proppat schema. Men jag är också ett fan av ”guldkant på vardagen” och älskar när det går att kombinera dem båda.

Jag satsar på picknickar, jag satsar på  kvällskonserter på Gröna Lund (Joel Alme på lilla scen förra veckan var en förälskelse) Trots en jobb-midsommar fick jag min sill och nypotatis – mina jordgubbar. Jag fick spendera den med Amanda och även om aftonen slutade på en dräggig båt, fick vi en ledig midsommardag i 30 graders värme med både klipphäng  i Vinterviken och sitta-ute-sent-och-äta-midsommar-resterna-på-en-filt-i-gräset.

Jag fick två underbara dagar med mina föräldrar. Och då maxade vi med både parkteater i Galärparken på Djurgården, den godaste våfflan i staden, och support av Bromöllas Sanna Nielsen i Allsång på skansen.

Jag satsar på middag på balkongen i Bagis, jag satsar på läsa bok i parken efter jobbet. Jag satsar på sommarpratarna i öronen under långa promenader (kan än så länge tipsa om Annika Lantz sommarprat). Jag satsar på en Stockholms-sommar.

 

Två stjärnor

Har knockats inte mindre än två gånger denna vecka, under tiden jag lärt mig sitta på stolen kallad ”klippreporter” på Nyhetsmorgons webb.

Först var det coolaste Noelia, som drabbades av en hjärntumör när hon var 2 år. Idag, drygt ett halvår senare satt hon i Nyhetsmorgon tack vare 55 blodgivare och fick oss att smälta av sin charm. Jag kan nog säga att jag är lite lyckligare, och lite ödmjukare efter att ha fått träffa denna donna.

Nyhetsmorgons instagram, där jag filmade Noelia som tycker det är ”fett najs att ge blod”: https://www.instagram.com/p/BGoFfK4hVN0/?taken-by=nyhetsmorgon

och klippet här :  Noelia 2,5-år charmar Tilde

Knock out nummer två, var av helt annan karaktär. Säg, Hollywood-karaktär.

Ja, jag har alltså skakat hand med Charlie Sheen. Jag har lärt hans crew om svenskt godis och kanelbullar. ”What du you call these?”. Bilar.. Cars… Algrens cars?

Och än är inte veckan slut…

 

 

”Tack för dansen”, och en skånsk blixvisit

Jag har nog aldrig varit så sjuk utan att på papperet vara sjuk. Aldrig haft så ont i halsen utan att kunna behandla för halsfluss. Aldrig varit så krasslig, men bara landa på en kroppstemperatur av 37.4.

Mesigt. Jag vet.

Så, som vanligt går jag på.. som vanligt! Dock fick jag känna mig något besegrad i helgen. Och det hela är ju en standard-post-ansträngning-sjuka Iversen alltid drabbas av.

Men låt mig yttra mig lite om senaste veckans blixvisit i Skåne, med en avstickare till Göteborg. Allt i en förkylingsdimma.

Mamma och Oscar var nationaldagslediga så vi åkte på utflykt. Stekt sill på Buhres i Kivik, den årliga Otto-glassen med chokladdopp på Täppet i Åhus. Kvällsmålet blev något så modernt som hamburgersliders. Mat, mat, mat. Det blir så lätt så.

Under mina timmar i Kristianstad hann jag bränna panna och näsa i en rosa nyans och göra en blåsig invigning av den gulligaste strand jag sett. Tosteberga strand. Jag lyckades springa på sötaste Ivar och checka av ”Fantasi”-läget. Jag cyklade! … till vårdcentralen, som önskade, för min skull att jag skulle ha halsfluss, så att de kunde behandla mig. Men inte ens det lyckades jag med.

Men framför allt, var jag en dag i Göteborg för att supporta min far under inspelningen av ”Tack för Dansen”. Programmet med Thomas Deutgen och Elisa Lindström som programledare kommer sändas i höst i Tv4, och som jag råder er att titta på.  Det blir Wizex och det blir nostalgi!

Kanske, och troligtvis var jag väldigt partisk och berörd, eftersom min uppväxt spelades upp framför ögonen på mig. Jag kan i princip kategorisera mitt liv efter vilken sångerska som sjungit i Wizex. Kikki Danielsson var före min tid… Men när Lena Pålsson stod på scen och sjöng Mjölnarens Irene i onsdags, blev jag 3 år igen med leksaksmikrofonen i handen och en koreografi som nästan knöt benen på mig själv.

Sedan kom Paula Pennsäter, och kapellmästare- pappa hade en fas av mörkt hår – då de gick och vann dansbandslåten med ”Djupa vatten”. Paula stod nu med sina rådjursögon precis som då! Paula har inte sett mig sedan innan jag blev myndig, så kanske var vårt återseende ännu större för henne……

I höst alltså. Tror inte ni ska missa det.

 

 

Jag har tagit examen

Var ska man börja när så mycket storslaget har inträffat och passerat – gjort intryck och avtryck. Var ska man börja och sluta, när det är svårt att greppa överhuvudtaget.

Jag har tagit examen. Mina tre år på journalistutbildningen på Stockholms universitet är över och jag kan numera titulera mig journalist. Känn på den.

Det betyder samtidigt att det var tre år sedan jag tog steget och lämnade in förklädet på Conditori Fantasi, överlämnade lägenhetsnyckeln och satte mig på ett Sj2000 mot en huvudstad jag bara delvis kände. Det betyder att det är tre år sedan jag bodde på en luftmadrass hos Oscar och Linnea på Lidingö. Att det är tre år sedan jag skrev min första tenta någonsin.

Tre år är en lång tid som samtidigt försvinner i ett knäpp med fingrarna. Det är svindlande när jag tänker på allt jag fått uppleva, lära, lära känna, gå igenom. Det är stort. Alla människor som tagit sig in i hjärteroten och som jag vägrar släppa taget om.

Vi numera kallade journalister firade tillsammans. Champagnefrukost, picknick med det obligatoriska hällregnet som turligt nog, bara varade i minuter. Vi bytte pennor och dubbade varandra till journalister. Det hela blev nog lite verkligare då.

Jag själv firade lite extra genom att dra på mig den traditionella ”nu slappnar jag av-förkylningen” och sätta mig på ett tåg mot Göteborg dagen efter och möta upp min bästis med fästman. En solig dag i Håkan-land avslutades på Ullevi tillsammans med 70 091 andra. Och när han, Håkan, the one and only sjöng ”jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än” och fyrverkerierna målade göteborgsnatten i kulört glitter. Då var jag så uppfylld av allt att jag inte kunde andas. Hur blev allt så bra?

Och eftersom jag på riktigt har svårt att förstå vad en examen innebär, och hur ”stort” det är. Så var jag tacksam att mina föräldrar gjorde en insats. Bara se.
Pappa har klistrat in mitt nylle på kända journalisters fejs och hängt upp i trapphuset. Välkommen hem  Elin Skavlan, ElinTintin, Stålmannens partner Elin Lane. Märkligt fint ändå.