Idiotkunskap och Sm-guld

Jag råkade nyss klicka hem fyra pocketböcker. Extrapris. Extra bra.

Och hur det  kom sig att jag köpte ett par nya byxor i helgen kan jag inte svara på. Ett par? jo, precis. Fick för mitt samvetes skulle äta lunch för 15 kronor. En grillad i bröd. Ketchup, senap och rostad lök ingick. Vilken tur.

Helgen började med att fira den första av två, deadline med finburgare på Lilys. En AW som slutade klockan 21 av utmattning. Ett resultat av 12 timmars daglig redigering.

Tjejerna samlades under lördagen för en spelkväll. ”Idiotkunskap” var fantastiskt på så många plan. Visste ni att filtret på cigaretterna var rosa från början enbart för att läppstiftet som färgar av sig inte skulle synas? eller att tjejer gråter mest mellan 19-21. Nej. Eller hur.

Igår åt jag en utomordentligt god pizza, med sparris och citron efter systrarna Nilssons rekommendation. Detta, som uppladdning inför SM-finalen i handboll som IFK Kristianstad ENKELT tog hem. Vi hann inte ens bli nervösa, och kanske var det lika bra det. Sm-finaler är generellt sett inte bra för hjärtat. En ledning med 18-6 i halvlek var däremot lite för bra för att vara sant. Fast trots allt sant.  Jag, som ska erkännas varit en något sämre supporter i år, kunde tryggt och stolt se Jeppson lyfta bucklan i år igen! Och pappas födelsedag hamnade genast i skymundan! Nejdå. Han blev firad ordentligt med slottsbrunch. Jag önskar jag hade kunnat närvara fysiskt, och inte bara för det där efterrättsbordet som beskrivdes lite väl charmerande, utan för att jag alltid vill vara nära pappsi! Grattis igen älskade pappa.

 

 

 

 

Annonser

Eurovision i all hast

Det är väl inte mer än rätt att jag passar på att uttala mig om Eurovision song contest. Jag är lite för mosig i huvudet för att vara smart och göra en utomordentlig text om hur fantastiskt stolt jag är över en vecka med enastående shower, snygga, smarta, unika, viktiga, träffsäkra öppningsnummer och mellanaktsnummer som levererats. Jag är lite för okoncentrerad för att förtydliga hur den där jäkla Benkes the grey people är något av det bästa jag sett. Jag skulle kunna fylla i hyllningskören till Petra och Måns. Så okej, jag gör det. Vilken leverans! Jag anser också att det borde resas en Edward af Sillén- staty för att påminnas om hjärnan bakom succén. Jag skulle kunna säga några ord om hur överraskande glad jag är över Frans som slår till med en femteplats. Och jag skulle kunna dregla lite över Justin Timberlake med band passar på att visa hur man gör, men jag måste skynda på.

Hade jag inte varit så sömnig, hade jag lagt lite tid på att förklara den otroligt spännande stämning som skapades under omröstningen. Sällan har det varit så pirrigt efter nästan 3, 5 timmars direktsändning. Och jag, som trodde att jag var engagerad låg i lä när fröken Törner i princip stod upp i soffan.

Jag önskar jag haft tid att försöka förklara den värme jag känner över hela spektaklet. Hur hela Europa enas i den oroliga värld vi lever i. Hur allt får stå undan för en folkfest där vi bara känner gemenskap. Hur 42 länder får passa på att visa en liten del av sin kultur medan vi andra klappar händerna.

Hade det inte varit för att jag redan sagt för mycket, så kan jag erkänna att allt hade varit frid och fröjd om jag inte vore så missnöjd över resultatet. Jag respekterar det politiska ställningstagandet men jag tycker inte det var den låt som skulle stå som segrare.Det tyckte inte fröken Törner heller.

Hade jag inte varit så utmattad hade jag nog nämnt ordet antiklimax. Men. Så här ett par dygn senare är det trots allt Petra Medes klänningar och Måns Zell me löv  utan kläder som lever kvar. Sveriges succé.

Ledsen att jag fick hasta, ledsen att jag inte tog  mig tid. Men det kommer fler Eurovision. Ingen kommer dock göra det lika bra.

En skåning i en storstad

När man är från ett mindre ställe på jorden, säg Bromölla, då förväntas du känna allt och alla där. Okej. Det är väl till viss del en sanning.

Jag har även haft förmånen att bo några år i Kristianstad. Staden jag alltid kallat ”stan” som i ”Jag åker till stan, mamma”. Ni fattar.  Det är trots allt en stad med 35 711 invånare. Skånes fjärde största tätort.

” Aha, du är från Kristianstad? då kanske du känner Anna Svensson?”.

Svar: Nej. Det gör jag inte.

79 % av fallen känner jag inte Anna Svensson. Ja må vara social, men mitt kontaktnät är begränsat.

Ibland får jag känslan att de som inte är från en mindre ort tror att mindre orter är så små att hela Kristianstads befolkning har gått på samma dagis, samtidigt!
Eller att vi alla, oavsett generation har bott i samma kvarter och gått på kyrkans barntimmar ihop, eller att alla Bromöllas invånare ryms på Fyrans buss.

Så är det inte. Ge oss en dubbeldäckare.

För vad som annars är intressant, är att vi skåningar (som bosatt oss i, låt säga Stockholm) också själva till viss del ser oss som familj.  Möter jag en ny skåning på Södermalm har vi hoppat över stadie 1,2 och 3 i lära-känna-varandra-processen, även om denne är från Staffanstorp, där jag som mest nuddat med stortån en gång.

Det är fint ändå. Och hjälper en att känna sig hemma, även om jag faktiskt gör det utan dialektal hjälp. Jag minns dock mina första stapplande arbetspass på mitt extraknäck på bageriet på Regeringsgatan- och hur lycksalig när jag hörde den klingande skånskan i kön bland alla som ville ha ”babychino till den lille babyn”. Men hur det nu inte är så märkvärdigt längre. Dels för att vi faktisk finns överallt, och dels för att den ibland kan klinga lite illa. (Blev dock en aning kränkt när Mat-Tina var säker på att jag var från Småland)
Självklart finns det människor som anser att mitt hem odiskutabelt finns betydligt längre söder ut, men så finns det också människor som inte tittar på Melodifestivalen.

 

 

 

 

Som i en bubbla

På senaste tiden har jag varit helt tom och högst levande.

Jag befinner mig i en examensbubbla som förflyttats från Stockholm, till Gotland, via Växjö och tillbaka till redigeringsrummet på JMK. Livet som snart-färdig-bakad-journalist, ger både sömnbrist och underbar tippehud.

Samtidigt har den meteorologiska sommaren kommit till Stockholm, vilket under den ofrivilliga ledigheten ledde till picknick på Djurgården och Grönans konsertsommar som invigdes med Timbuktu och Damn! – ett icke meteorologiskt tecken – men väl så viktigt. Jason levererade ett sväng och ett gung som fick mig att dansa bort bekymmer för en sekund.
En teaterupplevelse som stavades ”En druva i solen” på Södra teatern var helgens kultur. En stapplande start landade i en rödgråten Iversen. Världen är så fruktansvärt orättvis.
Glass i kungsträdgården i Eurovisionyra. En insats som turistguide och en bränd panna. En bränd bringa, en bränd tunga.
Vietnamesiska vårullar på en balkong i Bagarmossen och läggdags när solen hunnit gå upp.

Försmak. Eftersmak. Bittersmak.

Under måndagskvällen upplevde vi folkfest när vi tog oss till genrepet av Eurovision song contest. Jag går ju igång på själva produktionsdelen. Att få se det som händer bakom kamerorna. Hur scenarbetarna synkar, och hur studiomannen viftar igång Azerbadjan. Petra Mede och Måns Zelmerlöw är outstanding. De levererar skojigheter utan pinsamhet. Mäkta imponerad.

Men bäst. Bäst är den där jäkla Benke. Vilket otroligt fantastiskt, och viktigt mellanaktsnummer han gör. Jag kan enklast beskriva mig som mållös. #thegreypeople

Det är redan onsdag. Och våra dagar som pågår mellan 9 och tills vi är slut i huvudet tuffar på i alldeles för högt tempo. Rutinen säger lunch i solsken och obligatoriskt klockan-tre-kaffe. Idag tog jag med chokladbollar. Det var ju tydligen chokladbollens dag.

Imorgon klipper vi vidare i redigeringsrummet.

 

 

 

När benen ser ljuset för första gången

Det känns som våren inte riktigt fick komma till tals, förrän sommaren högljutt tog över. Och jag, jag är som vanligt oförberedd. I måndags hade jag ullkappan på, och idag har jag en rosa bringa.

Jag skulle ut och ta en rask promenad igår, och rullade  för första gången ner strumporna och tog på de något kortare skjortsen. Med tanke på att ullkappan nyss varit min värmande vän, kändes detta otroligt naket. Jag gillar inte riktigt att kasta kläderna så här. Så abrupt, så oförberett. Och där var dem igen…. De bländande vita benen. Jag blev nästan full i skratt och loghån åt min egen blanco nakenhet.

Jag gav mig ut. Inte på egen risk, utan på alla andras risk skulle man kunna säga. Jag trodde på allvar att jag skulle skrämma bort både hundar och barn. Någon skulle kunna tro att de hamnat i Nangijala. En annan skulle kunna tro att en vandrande snögubbe vaknat i fel årstid. ”Jag seeer ljuset”  Nej. Det var bara de närmast genomskinliga benen och jag. Och cirkuskamelerna som intagit Gärdet såg sannerligen chockade ut.