Tesses dag

Den 21 april är och kommer alltid vara min bästis dag. Tesses födelsedag. Min person. Min Person. Herregud som jag avgudar den människan.

Annonser

Musikalisk knockout

När känslorna får en att vilja vända ut och in på sin kropp, eller snarare inte vet vad som är bak eller fram. När man grimaserar för att man inte vet om det ska komma skratt eller gråt. Eller när överläppen fastnat på tandköttet i ett alldeles förnöjt leende. Då vet man att man varit och lyssnat på Solala.

Det skulle kunna låta som jag har tagit en drog av det grövre slaget, och att ruset eventuellt inte avtagit än. Jag kan lova att så inte är fallet. Det enda jag gjort är att ta mig till Södra teatern, en tisdag i april och fått lyssna på övermänskligt bra stämsång.

Det i kombination med en stämning skapad av trivsamhet och jubel. Som om vi satt i deras kök, där de allt som oftast håller till, Solala. Och de sjöng för oss, och berättade lite roliga historier. Och alla, oavsett kön känner att de vill gifta sig med var och en av dem.

Känslor all over the place – som en viss prins skulle sagt. Och passande nog föddes en liten prins igår, strax innan vi gick in på konserten. Och eftersom Solala var kungligt bra, är det alltså ordet monarki som ska in på lodrätt fem.

När jag inte trodde att jag kunde ta in mer, då kliver Helene Sjöholm in på scen.

– jag ger ifrån mig ett backstreetboysfan-skrik.
och så sjunger hon Gärdestad-låten som de tidigare släppt på sociala medier. Sen, sen river de av Du måste finnas a capella. Och där någonstans, undrar jag om det inte är jag som är prins, eller föder en prins, eller åtminstone ser tre prinsar och en prinsessa.

 

Hatar skrivare

Skrivarfan. Ursäkta språket. Men är det någon som har en god relation till en skrivare? Någon som kan dela med sig av positiva erfarenheter? Jag och min skrivare är bittra ovänner och har varit det från dag 1. Hur jag än trilskas och smeker och kämpar för dess överlevnad motarbetar den mig ständigt.

Byt patron. Jag byter patron. Den svarta, det är den jag behöver. Den säger att jag inte kan skriva ut något förrän alla färger är bytta, trots att jag bara vill skriva ut i gråskala. Jag byter ut alla patroner. Den jävlas med mig och skriver ut varannan rad i en obegriplig grå dis. Så vad göra nu? Har allt varit förgäves?

Anledning till att jag skaffade dig, kära skrivare var för att skolans alltid strulade.

Jag gör som jag alltid gör, jag ringer pappa med mina bekymmer. Han ger sitt medlidande. Vi har haft strul med våra skrivare, 75 % av tiden. Hur kan vi 2016 inte göra bättre skrivare som är kompatibla, funktionella och effektiva??

Ursäkta. Kära skrivare. Men snälla, bara samarbeta med mig lite.  Helst nu.

Bokcirkel #2

Tidigare i veckan hade vi möte med bokcirkeln. Det är ju vi, gänget, som är bokcirkeln. Men vi skapar här en träff under rubrik. Första boken vi läste var Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna”, vilket var väldigt passande då den under påskhelgen visades som filmatisering på Svt. Väldigt bra tack vare utomordentligt skådespeleri. Rekommenderas!

Nu hade vi läst ”Pappan och havet”, det vill säga Mumin för den uppmärksamma. Ljusår från Thorvall. Jag är inte uppväxt med Mumin, det är jag inte. Jag minns en tv-serie som jag såg några avsnitt av, kanske av en slump, men hjärtat klappar inget extra för Mumintrollet. Jag vet vem han är, och jag gillar Lilla-My. Men under läsningen fick jag lära känna familjen något bättre. Tove Jansson skriver vackert. Och jag kan förstå kärleken till henne och till böckerna om Mumin. Men jag är inte riktigt där. Faktum är att ”Pappan och havet” snarare gav mig en känsla av obehag. ”varför är de på den där läskiga ön?”.  Funderar över hur ett barn upplever historien? Muminkännaren får gärna delge – som mina vänner intressant gjorde. Det är ju det som är vitsen med en bokcirkel. De intressanta samtalen som följer. Och inte att förglömma, tilltugget. Vi skapade fräscha salami-brie och lax-briemackor. Och när det inte gick att kräma ur mer av Mumin, pratade vi om livet i allmänhet och examensjobben i synnerhet.

Nästa bok i cirkeln blir en reportagebok, av en för oss välkänd författare.

Dagsfest

Igår var jag på födelseDAGSfest. Och precis som jag antydde här, var det party mitt på ljusa dagen. Och då lördagen vädermässigt var tämligen grå och dyster, var dagsfesten något annat. I en fin ljus lägenhet pyntad med vimplar och flaggor bjöds det på bål, snacks, tårta, chokladkakor och annat tilltugg. Musik och kortspel. Det var en angenäm sak att gå på fest mitt på dagen. Träffa trevliga människor och låta tiden flyga förbi. För det gjorde den helt klart. 8 timmar senare, då det med rätta kunde kallas kväll, var det med lätta steg en gick hem. Nöjd över att klockan var just 21.30 och inte halv fyra på morgonen. Dagsfest är grejen. Och det var den här bruden vi firade. 25 år. Det är stort. Det kan jag av erfarenhet berätta.

 

 

 

Stockholms moments.

Det är i stunder som dessa som man får lov att påminna sig själv om var man står. Det är i stunder som de där, som man uppskattar storstadslivet alldeles extra.

När man hittar en ny utsiktsplats, i staden man bott i i snart tre år. När man står där med en av sina bästa vänner, som på så många sätt ÄR Stockholm. När man står där, inför ett möte som kan leda till något större. Eller ingenting alls. När man känner vårsolens svala strålar. Då känns det, alldeles extra.

Eller när man på en helt vanlig tisdag, efter en dags arbete bestämmer sig för att ta sig till Riche. När man tar sig dit för att lyssna på Max Jury, en amerikansk singer songwriter, som en upptäckt av en slump och fullkomligt förälskat sig i. När han får sitta där bakom sitt Nord Stage piano i den lilla, men vackra lokalen. Han som brukar vara förband åt Lana Del Rey. Och man smuttar på ett dyrt glas vin tillsammans samma ovan nämnda människa. Då är det bannemej inte alls fel att bo i den här staden.

 

Eller när man får äta tårta klockan 10, för att Doktor Mikael och Tilde de Paula har nått 100 000 lyssningar. Godaste prinsesstårta jag någonsin smakat. Och jag har smakat ett par.

IMG_3353.JPG

Det började med pizza…

Det strålar. Det skiner. Förvånande hur förvånad en blir av vårsolen.

Det jobbas på, på flera håll.
Det görs med glädje.
Idag har vi varit på ett givande möte. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Det är fint att börja måndagen med en innehållsrik helg i ryggen. En lätt smärta i halsen och en betongkeps har smugit sig på, men jag försöker mota bort dem båda.
Helgen började med pizza… Helgen inleddes med en AW tillsammans med Linda. Linda som slutade på fyran och gjorde succé första veckan på sitt nya jobb som projektledare. Vi besökte Paulo Robertos Pane Fresco. Paulo var där och pratade så gott om sina pizzor att vi var tvungna att prova. Matkoma resten av kvällen. Gott. Absolut. Synd att man inte kan sluta äta innan illamående-gränsen är nådd och förbi.
I lördags jobbade jag med söndagens Nyhetsmorgon.  Fick känna på Danny’s självlysande ”Amazing”-dräkt, ha en intressant intervju och käka en Phil’s Burger på uteservering. Cissi hade inflyttningsfest i sin fina lägenhet i Kista, och hon bjöd på bål. Vi gav henne en garderobsblomma eftersom hon inte kan vända ryggen åt hennes hortensia förrän den dör.

I söndags fick jag till en början träffa efterlängtade ”Bjärnums-vänner”. Sofie och Emilia från året på Musikteaterskolan var båda i Stockholm samtidigt och det firade vi med frukost på braiga Pom och Flora. Vi pratade ikapp om allt som hänt sedan sist vi sågs och fick lyssna till allt intressant som händer i våra liv. Det börjar bli ett tag sedan vi befann oss i en gröna danssalen, och våra liv har således hunnit ta olika riktningar. Men vad fint är, att vi alltid har det året tillsammans att minnas. Och att varje gång vi ses, är det som då, när vi var i den gröna danssalen.

Soliga soliga söndag. Och Stockholm känns urlitet när jag springer på två av mina bästa vänner i denna staden. En spontan sittning på konstgräset på Nytorget och en lunchmacka. Det är i sådana stunder jag älskar Stockholm alldeles extra.

 

 

sunk

När jag inte byter om från pyjamasen på hela dagen, vet jag inte om jag ska bli orolig, eller kända mig sund. Att jag lyssnar på kroppen och på min egen lathet. Under mina 26 år, har detta faktiskt aldrig hänt (om vi bortser från feberdagar). På riktigt. Jag har varit bra nära, men har ändå masat mig ut på åtminstone en promenad en dag som denna, och då alltid känt – vilken tur jag tog mig i kragen och gick ut. Man känner sig ju så mycket sundare både inombords och utanpå. Men inte idag. Idag har jag sunkat rakt av och sett ikapp några avsnitt på mina serier. Inomhus och inombords. Jag har läst länge och väl i min bok, jag har läst intressanta reportage från helgen och jag har endast tagit mig till köket för att hämta upp måltider. Det enda konkreta som gör att man märker att morgonen blev till lunch som gick till kvällsmiddag.

Jag rättfärdigar alltså denna dag, med att jag faktiskt lärt mig en hel del. Både om mig själv och min omvärld, kulturell, fiktiv så väl som oerhört närvarande. (haha)

De enda tre grejorna jag hade på ”listan” står kvar till imorgon. Knappt okej.

Men det var en förtjusande dag igår, med Skånebesök i form av Filip och hela gänget samlat hos Hanna.

Ny vecka hägrar.

Foto 2016-04-03 00 26 46