Provocerande nöjd

Idag är en sådan dag som är bra. Den är helt enkelt bara väldigt bra.  Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det. Eller det är just det. Jag kan snarare peka på flera saker med var och ett av mina fingrar som tillsammans gör att allt bara är som det ska. Varken mer eller mindre. Och det är det som gör den speciell på ett ospecificerat sätt. Min vardag. Mina arbetsuppgifter, mina arbetskamrater, mina vänner, mina projekt, gör tillsammans min dag, och jag trivs med den. Alla komponenter i receptet med olika måttandelar gör att jag känner att jag är på rätt plats.

Det gäller att uppskatta dessa dagar som inte är varken enastående, eller mindre värd. När det varken är mer eller mindre. Det är just så de flesta av dagar är.

Igår, med en bestående huvudvärk, grått väder och efter en långhelg kändes vardagen som det sämsta alternativ i världen. Jag kan inte varken psykologiskt eller ur någon annan vetenskap förklara vad som gör att jag studsar lättare idag. Men det är så mycket härligare att känna sig pirrig efter ett 9-17.30 jobb.

Jag tänker inte säga ”Välj Glädje”. Jag vägrar. Men kanske var det något sådant här han tänkte sig. Pollack.

 

 

Annonser

Påsklandning.

Tänka sig. Det blev påsk, och en ganska tidig sådan. Enligt research kan det skilja 35 dagar mellan tidigast och senast datum då påsken kan infinna sig. Därför kan även temperaturen skilja en hel del; -42 och + 26 är ytterligheterna vi sett under 2000- talet, och de har då logiskt infallit under den tidiga, respektive sena påsken och på helt skilda platser i Sverige.

Inga av dessa klimat kunde kännas i Kristianstad denna helg. Men väl ett härligt vårigt runt tiostrecket-väder. Gympadojjorna åkte på till den årliga konstrundan. Eller nej. Någon runda blev det väl egentligen inte. Vi höll oss lite lamt till Nymöllatrakten, men kunde ärligt bocka av detta på traditionslistan. Konstrundan är nämligen, för alla utomjordingar,  en väldigt stor händelse och ett säkert vårtecken med utställningar runt i hela Skåne. Om man så bara är en gnutta intresserad av konst av alla dess slag, är det att rekommendera. Ta med kaffetermosen eller smygsmutta på lådvinet som står på vartenda stopp (dock inget för chauffören).

Ett nytt inslag hos oss denna påsk var lammet. Jo, det i sin tur är kanske en ännu större tradition, men inte hos Iversens. Oscar har ju gått och blivit matgeni, så han såg till att lammet kom till bordet med otroliga tillbehör. En tackar och sväljer med glädje.

Mat. Fika. Mat. Mat. Lite fika. Massor av godis och mat igen. Allt i förträffligt sällskap. Påsken i ett äggskal.

Fika med farmor och farfar, Grillning med världens bästa vänner i Valje, påsklunch bestående av sill och ägg med mera. En makalöst god italiensk brunch på La Finestra i stan (rekommenderas för lokalborna) och mammas goda glassbakelser -som intogs till kaffet efter lammet. Kvalitetslunch med fantasi-vännerna (älskar att kalla dem det, eftersom många då inte tror att de finns på riktigt). Lova, Alexander, Mie och lille Ivar. Kvällsmat med mormor.

Ja, ni hör ju. Intensivt men luftigt påskschema. Helt i min smak, i dubbel bemärkelse.

Söndagsmorgnar

Söndagar har blivit min favoritdag. Jag har kommit att närmast avguda söndagar. Jag längtar och suktar efter söndagar. Nej, jag vill faktisk sällan att söndagar ska ta slut.

På söndagar ligger jag med gott samvete länge och väl i sängen. Gör en god och härlig frukost som jag sätter på min våriga tulpanbricka. Tillsammans med den rosa kaffekoppen kryper jag tillbaka till sängen. Jag ser något innehållsrikt på tv, jag läser dagens DN. Jag äter frukostbrickan fort, för att jag är hungrig och glupsk. Men jag smuttar länge på min kaffe. Går upp från sängen, för att fylla på koppen. Mer kaffe. Tillbaka till sängen. Nu har jag läst långa reportage, läst mina favoritbloggar, själv skrivit litegrann någonstans. Sett något kul Svt-play, eller klämt ett avsnitt av House of cards.

När jag reser mig? När jag känner för det. Och då har jag typ blivit hungrig igen.

Foto 2016-03-20 14 14 11

 

Ut på tur

Jag har varit till Åland och vänt. På ett gigantiskt fartyg har jag tillsammans med den övre medelåldern och landets stjärnor levt finlandsfärje-livet.

Jag har varit med pappa på jobbet.

Wizex har sedan januari gjort sin ”I folkparkens tjänst” på Cinderella. Och äntligen fann jag ett tillfälle att gå på båten (givetvis med full access och tillgång till mässen) för att få se hur de har det.

Det var otroligt spännande att se färje-livet med den nöjeskarusell personalen skickligt snurrar. Det var så mysigt att få vakna till havsutsikt och se skärgården i vårsols-ljus.  Det var skönt att få åka ifrån fastlandets måsten och få leva det ”bekymmersfria” båtlivet under ett dygn. Jag skulle inte lyfta ett finger. Det skulle dock Wizex.  Jag fick se dem ge publiken en nostalgitrip de sent (läs aldrig) kommer glömma. Näsdukarna var blöta av både glädjetjut och känslotårar. När pappa nämnde Gunnar Wiklund började damernas knäen att skaka. Och då var det inte på grund av artos.

Ett dygn på en stadig färja var över. Det gungade nästan ingenting.
Tillbaka på fastlandet gungar det desto mer.

 

 

Därför vann Frans!

Jag ska nu ge er den bästa melloanalysen. Jag sticker ut hakan, jag vet. Men så har jag ju alltid haft en markerande sådan. För som i mina kretsar utnämnd mello-guru, känner jag en befogenhet att analysera lite kring årets melodifestival. Hur kunde det gå som det gick?

Det var ett jämnt startfält – som det faktiskt brukar. När vi kommer till finalen efter sex veckors lyssnande, brukar låtarna ha hunnit ikapp varandra. Efter flera lyssningar lär vi oss tycka om dem och det brukar kännas som att det kommer bli en tuff fajt.

Likaså i år, fast med ett undantag. Frans var ordentligt förhandstippad. De som inte såg det, kisade. Varför kunde Frans vinna?

Dels tycker jag verkligen att det är en bra och välskriven låt, med ett skönt sound som presenteras av en charmig kille med en karaktäristisk röst. Inte nödvändigtvis en ren sådan, men det döljer han enkelt bakom sin coolhet. Och spiken i kistan: hans oförstörda inställning och det lilla charmiga leendet. Känslan av att han kommer från ingenstans gör att han blir som i filmen; stjärna över en natt. Frans blir ett fenomen.

Mina vänner som jag såg mello med igår, var vansinniga. Jag kunde inte riktigt förstå. Jag tycker faktiskt att han är en värdig vinnare, om än jag även tyckte att Oscar Zia också skulle varit det.

Näst flest röster fick Wiktoria. Ännu en nykomling som slår ner som en ny kraft i dessa sammanhang. Precis som med Frans, var det en ny, fräsch annorlunda låt och ett nytt ansikte – här dessutom med en fantastisk röst. Ni ser grejen va. Detta var precis det vi ville ha i år. Veteranerna åkte ut utan en blinkning. Och eftersom man kunde placera Oscar Zia, Molly Sandén, Robin Bengtsson och även Lisa Ajax och David Lindgren i samma lilla fack – med ungefär lika bra och starka låtar, var det svårt att identifiera en vinnare i detta gäng. Alla var bra och låter som hitmusik på radion låter just nu. Därför var Wiktoria och Frans något annat och en utväg att ta sig ur detta ”svåra” beslut. Frans var oväntad, han var något helt annat och man behövde inte välja mellan Oscar Zia och Robin B.

Och som det analyseras nu huruvida Frans har någon chans i Eurovision song contest, spelar väl faktiskt ingen roll? vi vill väl på riktigt inte vinna igen? Det skulle ju ta död på hela Eurovision-grejen. Snart ger de andra länderna upp och vi kan fortsätta med vår ”melodifestival-årstid” men då är vi inte bara de mest ambitiösa mello-entusiasterna. Vi är snart de enda som tar det på allvar.

Och internationella juryn gillade ju Frans. Han fick bara ett poäng mindre än Oscar Zia, vilket i så fall skulle betyda att det kommer gå ganska bra. Jag tror dock inte att Europa ser lilla Zlatan-Frans på samma sätt som vi gör, och låten kan försvinna bland all pyroteknik. Men nog fasen kommer de gilla både den och honom.

Signerat Elin Iversen, som tackar för årets melodifestival-kalabalik. Det är ju trots allt underhållning!

 

Skräcknatt!

Vaknade i natt i total skräck. Någon släppte in något i brevlådan med en otrolig smäll. Klockan var bara runt två. Kanske var jag mitt i en dröm, kanske har jag sett för mycket film. Eller faktiskt bara läst nyheterna. Men första tanken var att det var något som skulle smälla. Japp. Andra tanken var att någon faktiskt försökte ta sig in, och skulle komma tillbaka när som helst när den hämtat ett nytt tillhygge. Tredje tanken var jo, något kommer smälla. Någon vill hämnas! (på vad? oklart). Med hjärtklappning vågade jag till slut resa mig och gå sakta mot dörren, vinkla på innerdörren och se att SvDs magasin dumpit ned. Jag hatar dem litegrann nu.

Detta är ingen tidning jag bett om att få, och inte med den vårdslöshet mitt i natten.

Omskakad tog det ett tag att somna om, och när logiken började närvara, så blev pulshöjandet en gnutta löjligt. Men bara en gnutta. Man kan inte annat än inse att vad som helst kan hända när som helst. Bara tänk! Ett tungt magasin på en massa sidor kan bryta sig in när som helst!!

Storyn om Ikea

Med föräldrar som gillar att inreda, förändra och piffa är jag och min bror nästintill uppvuxna på Ikea. Där har vi spenderat oräkneliga söndagar, ätit deras köttbullar och mjukglassen för en femma vid utgången. Vill minnas att vi till och med firat mammas födelsedag på Ikea en gång. Och då, självklart i Älmhult.

Mina föräldrar brukar säga att de inte lärt oss barn vad svamparna i skogen heter, men däremot kan vi varenda hylla på tag-själv-lagret.

Därför, känns det lite galet med nyheten att Kanye West var på Ikea i Älmhult igår. Och extra intressant att se Jesper Börjessons dokumentär ”Ingvar Kamprad” som visas i alldeles detta nu. Kan ses på tv4 play i efterhand.

Intressant med Ikea är dess höga, nästintill gudomliga status. Kamprad skulle stå ut de flesta av granskningar utan att tappa anseende. Och visst får den blågula loggan hjärtat att gallopera om den synes utomlands.

För vem har inte längtat efter årets Ikea-katalog, gått in i de uppbyggda rummen i varuhuset och drömt sig bort till ett nytt tonårsrum, eller ett ny lägenhet. Jag har .

 

Veckosummering

Söndag och summering.

Så fort jag kom in genom dörren ville jag göra flygande pas de bourré över hela danssalen. ”One night only” i dicoversion ljöd i högtalarna. Och jag färdades mentalt tillbaka till en mossgrön danssal i Bjärnums skogar för ett slag. Oscar Jöback bjöd på ett ursvettigt danspass på House of Shapes med träningsvärk som resultat. Fantastiskt att bli påmind om hur glad man blir av en chassé.

Skönt också att få dansa av sig efter en tung vecka. Det har varit mycket bollar i luften, många kreativa tankar som ska fullföljas, och en färd mellan hopp och förtvivlan – mot vad som ska bli vårt examensarbete. För mycket att göra. För få timmar.

Minnesvärt från veckan (och högst påtagligt i minnet då det skedde för bara timmar sedan) är lördagskvällen med Hanna och Amanda. En mysig kväll som började hos mig med snitt, paj och tårta i ett fint 26-årsfirande som fortsatte på ett varmt gungande dansgolv. Fint.

House of cards säsong fyra är ute och jag har försatt mig i Underwoods värld.
Dessutom har jag läst ut klassikern ”To kill a mockingbird”. Vilket mästerverk.
Och Ola Salo och Peter Jöbacks ”Sing me out”. Ja, det vet ni ju vad jag tycker om den, vid det här laget.

Veckan avslutas med journalistiskt arbete. Vad det kan tänkas vara. Får ni förhoppningsvis snart se.

MUSIKALISK MAGI

Förstod ni, på rikigt, vad ni var med om igår?

Edward af Sillén vill gifta sig med den. De flesta är överens om att det är tävlingens bästa låt, och då ska vi ändå vara glada att den är utom tävlan.

Jag. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. Detta kan vara det bästa jag hört sedan ”Calleth you, cometh I”.

”Sing me out” är övernaturligt bra. Och Ola Salo är ett geni. Jag är så mållös, och musikaliskt överrumplad att jag fäller en tår, går ner i spagat och lyssnar en gång till.

 

Bokrean som en högtid

Förra veckan började årets bokrea. En företeelse som jag i 23 år av mitt liv inte har brytt mig så särskilt mycket om, mer än att jag kan ha råkat dyka på ett bokkap på Ica Maxi när vi varit och handlat mjölk. Men i år var det tredje gången i rad som jag och Cissi gjorde Bokrean till en grej. Det vill säga, vi masade oss upp ur sängarna strax innan halv sju för att vara på Akademibokhandeln vid 7 och därmed vara med och inviga årets rea. Det som en gång var långa köer och hysterisk kapplöpning för att få tag på DEN boken är nu en visserligen trång, men definitivt lugn historia.

Där, runt det uppbyggda torget av böcker går Cissi och jag, länge och väl och väljer och vrakar och anammar kampanjen tag 4 betala för 3. Det brukar bli lite beslutsångest. Det brukar bli lite ”men den kan jag ju köpa i pocket sen”. Men det slutar alltid med att vi får lust att sjukanmäla oss resten av dagen för att kunna sätta tänderna i de nya böckerna (för att förtydliga: detta gör vi alltså inte) Men det bästa – det är caféfrukosten vi belönar oss med innan det är dags att ta sig vidare till skolan som börjar klockan 9.

Tre år är definitivt en tradition. Bokrean har också blivit lite av en högtid, en milstolpe, en symbol i almanackan som ofrivilligt skapar tankarna på vad som hänt sedan sist vi satt där med en kaffe, smoothie och en macka och summera årets köp i den illgula rea-påsen. Vad gjorde vi vid samma tillfälle förra året? jo, vi gick radio och tv-kurs. Men vänta? var inte det nyss? Bokrean har samma svindlande ”herregud-det-har-gått-ett-helt-år-känsla” som nyårsafton eller midsommar.

Känner mig hur som helst nöjd med årets fynd.

Foto 2016-03-01 21 52 40