Födelsedagshelgen

Det var inte skottår år 1990. Annars hade det ju varit farligt nära.

För 17.17 den 28 februari, på beräknat datum, kravlade jag mig ut med navelsträngen runt halsen. Idag, firar jag denna extra skottdag som 26-åring. Det är ju inte riktigt klokt egentligen.

Och eftersom mina föräldrar är så oerhört fina och tar sig dit jag befinner mig när det vankas födelsedag, trots att jag rent hypotetiskt skulle kunna vara för gammal för att bli väckt av dragspel och sång (Pappa löste det hela med ett virtuellt dragspel, då ett dragspel var lite meckigt att kånka på), känner jag mig så firad som jag bara kan. Hela helgen har bjudit på strålande sol, mys och godsaker.

I lördags hade vi bokat bord på American Tables, Marcus Samuelssons restaurang i stan. Vad jag inte visste var att jag denna kväll, inte bara skulle torka mig på bläcksvart toapapper utan också äta den kanske godaste måltid jag någonsin ätit.

Förrätten bestående av flatbread, avokado, blåmögelost, sidfläsk, och grillad tomat satte sig i vänstra krysset, medan huvudrätten med det möraste av kött och den godaste kålrotsbearneisesåsen jag ätit satte sig i högra krysset. Ja, nog för att jag älskar mat. Men jäklar vad jag älskar mat!

När jag inte trodde att jag skulle klara fler knockouts för mina smaklökar gick vi på afternoon tea på självaste födelsedagen. Wienercaféet bjöd på tre våningar av härligheter. Och mitt leende fastnade på tandköttet innan scones, mini-wienerbröd och snittarna fick arbeta ned det. Det var helt enkelt fantastiskt gott. Och ett så lyxigt sätt att fira födelsedagen!

Tackar ödmjukast för alla gratulationer på min födelsedag. Oj så varm och lycklig man blir.

Annonser

Bodypump och bokcirkel

Jag bodypumpade igång denna vecka.
Kommer jag kunna gå imorgon? Troligtvis inte.
Jag lagade också en ugnspannkaka med bacon och äpple.
Smarrigt? oh ja.

Min måndag känns som en förlängning av söndagen och visar sig som en grumlig trötthet  i ögonen. Förra veckan, som vi nu lagt till handlingarna var en ganska uttömmande sådan. Jag lyckades lämna in den där tentan till slut och fira av den med köttbullar på Nytorget 6. Jag fick en lång kram av pappa på stationen. (För den som inte begriper ett dugg av detta; pappa är på de sju haven. Skojar. Han är på Cinderella på Östersjön och uppträder med ”I folkparkens tjänst” cirka fyra dagar i veckan. Jag lyckades haffa honom innan han och resten av bandet skulle vidare med tåget hem till Kristianstad) Jag arbetade och påbörjade en ny kurs i skolan. Förra veckan hade vi också en träff med vår bokcirkel, som fortfarande inte fått ett namn.

Låt oss stanna till här.

Vi har alltså dragit igång vår bokcirkel igen (och har precis lärt oss att det heter bokcirkel och inte bokklubb). För lite mer än ett år sedan gjorde vi samma sak. Men ”Orlando” av Virginia Wolf tog död på alltihop under sen vår. Det blev liksom inga fler böcker efter det, samt att en sommar på spridda orter och en höst helt smockad av praktik gjorde det svårt att plocka upp det igen. Men nu. Nu är vi igång, och det känns väldigt kul!

En bokcirkel gör att man läser en bok på ett lite mer reflekterande sätt, då vi efteråt sitter och kravlöst diskuterar den. Boken leder till samtal som efter olika vändor inte sällan kommer att handla om oss själva. Visserligen är vi väldigt bra på att träffas även utan bokcirkel – men visst, bokcirkeln ger oss ännu ett tillfälle att boka in hela gänget för att (här kommer det nästan viktigaste) äta/fika på något gott!

Vi är numera 6 personer i vår lilla cirkel och vi började med att läsa ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall. Träffen skedde hos mig i onsdags och det intogs hemlagad Gotländsk saffranspannkaka. Denna klassiker till bok gav oss intressanta diskussioner och en medelmåttig 3:a på en skala mellan 1-5. Ett genomsnitt av olika åsikter. Läsvärd? absolut.

9789174293364_200-2

 

Kwansta-besök

Matildha MP Persson har sovit skavfötters med mig i två nätter. Hur fint?

Ja, det har sannerligen varit en fantastisk helg. Min bästa Matildha har varit här på besök och som en bonus hade hon två Kristianstads-brudar med sig på tåget.

Kristianstad har inte bara gjort (stort) avtryck på Riche och en liten bit av Berns. Kristianstad har lagt en bonus till Stockholms handel.

Fullkomligt älskar att få känna hemma, fast här. Få höra den bräkande skånskan och se hur affärsbiträden missförstår gång på gång. Underbart.

Massa gott. Massa fint. Massa kul. Massa Kwansta!! Så att säga.

 

 

 

Hjärtedagen

Jag hade den bästa Valentine’s dejten. Genom tiderna.

Jag mötte Noelia 3, och Nova snart 2, på ett fik på Götgatan. Jag drack latte. Noelia och Nova drack gul dricka och delade en chokladboll. Det var gosenallar och hjärttröjor dagen till ära. Noelia berättade för mig om allt roligt de gjort på Junibacken dagen innan, rutschkanorna hon åkt och draken som lurade någonstans där uppe. Hur hon fått köpa nya vantar i Gamla Stan och att de sett folk åka skidor utanför slottet. En pojke ramlade.

Josefine och Robin var med sina flickor i Stockholm och hälsade på lillebror Darin i helgen. Och jag fick äran att låna dem alla ett par timmar. Som sagt. En sjutusan till alla hjärtans dag-bonus att få träffa dem alla.

Sedan kallade plikten och det var dags att ta sig tillbaka till verkligheten och tentaplugg. På en söndag. På alla hjärtans dag. Inte rättvist. Hade gärna stannat där med lurviga gosebjörnar och Karlsson på taket-snack.

Tur har jag, som har Cissi och Amanda som kom över så vi kunde peppra varandra. Plugga först. Alla hjärtans dag- film sen. Och tur har jag som har världens finaste föräldrar som vet hur man skickar kärlek i ett paket.

Skriva, skriva, skriva.

Sedan, fram med choklad, geléhjärtan, jordnötsringar (oklar romantisk koppling) och på med den smärtsamt romantiska Höstlegender med en långhårig ridande Brad Pitt.

Summa sumarum var alltså alla hjärtans dag en väldigt bra sådan.

IMG_3136IMG_3137IMG_3135IMG_3140

IMG_3130.JPG

In och ur bubblan

Tentabubbla. Ingen tentamen utan bubbel. Inget mög utan glamour.

Tog helt enkelt en paus i tentadimman jag befinner mig i och skådade andra deltävlingen i Melodifestivalen tillsammans med mina vänner. Ett jämnt startfält. Typiska sexor. Jo, vi hade röstningsprotokoll. Och en silvrig pompom som fanns till för att viftas med om något gillades lite extra. Hanna använde den två gånger. Jag använde den när Ola Salo sjöng Life on Mars på QX-galan som sändes efteråt.

Resultatet blev som jag ville. Men hade det inte det, hade jag inte grävt ner mig. (vem gör ens det?) Kunde inte bry mig så mycket om utgången, då det varken fanns toppar eller dalar. Kul är fortfarande att Gina är så bra. Att Dramaten tolkar schlagers och mellanaktsnummer med klass. Undrar om inte Charlotte levererade kvällens bästa låt. Och det komiska i sin smyg-programledarroll. SVT alltså.

Hur som. Ett otroligt härligt avbrott i det helsike som tentaskrivning är. Denna gång är det inte kul någonstans.

IMG_3133.JPG

 

Semlan

Jag har varit anti semlan. Anti hypen om vetebullen med mandelmassa och grädde. Det är en bulle med mandelmassa och grädde?

Men något har hänt. Igår hade jag kunnat döda för mormors hemmagjorda semlor, och jag var den absolut starkast drivande i ”hallå vi måste ha en semla idag”! Detta slutade med att jag gick utan jacka i fåtalet plusgrader till Länsförsäkringars cafeteria i huset bredvid TV4 i desperation. Fann en torr minisemla för 22 spänn. Missnöjd. 

  
Därför har jag tagit igen alltihop idag med en finsemla från Thelins (kanske var det för jag köpte från deras sista plåt, under deras sista öppna timme, men bullen var tyvärr törr.) Mandelmassan var dock magisk! Nöjd. 

  
Med lätt panik inser att jag varken smakat nutellasemlan eller klämt någon semmelwrap. 

(Vad tusan har hänt med Iversen som semlemotståndare?)

Än finns det tid! 

Vårkänslor i februari

Jag tror minsann det börja både dofta, höras och kännas som vår.

Jag antar att vi kommer få minst ett par vinter”bakslag” innan vi är där. Men det kan jag stå ut med, för nu har jag fått upp det där hoppet, jag har fått se det där om faktiskt påminner (under gråa dagar) att det närmar sig vår!

Jag och Amanda gjorde premiär på uteserveringen igår. Om det räknas som premiär med tumvantar, kaffe i take awaymugg och cirka 7 minuter i sittandes läge innan vi traskade vidare. Vi strålades inombords och ut av vårkänslan. Vi åt dumplings och vi promenerade oss kalla. Jo, faktiskt. Vi var ute så länge att vi blev genomkylda trots den värmande känslan av vår. Sol. Knoppande buskar. Och det alldeles klargröna gräset, med förvisso en del ganska vackra rester av snö och is. Men de kommer smälta bort. Vi vet det nu.

Vårlikt.

Shopmania!

Jag vet inte vad det var som hände. Men jag var utom kontroll.
En lugn mysig morgon, och en alldeles ledig dag framför mig gjorde mig alldeles lördagsgalen!

Jag gav mig ut på stan, med mina favvis-använder-varje-dag-skor i en påse. Själva skon hade börjat släppa från sulan så jag fick lämna över dem med varm hand till en skomakare som får limma limma limma. Sedan, med tomma händer och ett öppet sinne började det. Inne på Vila började det. Och sedan.. jag vågar inte ens tala om det..

Jag har varit inne i en ganska deppig klädperiod. Inget har känts kul att ta på sig. De stickade varma tröjorna har liksom redan gjort sitt och känslan säger att de använts tre gånger för mycket redan. Det kalla klimatet har krävt jeans snarare än tunna kostymisar och strumpbyxor. Det vill säga garderoben har krympt rätt rejält i utbud, men med samma antal timmar att klä sig på.

Hur som, så ser jag ju fram emot våren, så några stickade tröjor vägrade jag utöka garderoben med. Däremot en snygg mjuk grå tröja, en tunnstickad randig klänning, en jeanskjol med knappar, ett svart träningslinne, en tunn svart-vit-randig tröja, en svart college-tröja (på rea), bra-att-ha strumpor och slutligen ett par RIKTIGA jeans. Ett par dyra! Och jag njuter när jag säger det. De var skitdyra!

PHU! jag har ju på riktigt blivit galen.

Fick dämpa mig själv med en Salted Caramel latte.

Parentes:  Jag försökte lämna fram mitt gamla plast-medlemskort på JC. Det marinblåa kortet i kreditkortsstorlek med den urgamla loggan som fanns på den tiden då vi handlade på Jc-boys and girls. Killen hade ju aldrig sett något liknande, och undrade om han skulle kasta det åt mig? Okej sa jag.

IMG_3095.JPG

 

 

 

Mellocirkusen är igång

Då var cirkusen igång. Efter ett kaosartat försnack har karusellen nu startat. Vi har tryckt på play! Och vad vi än känner och vill kommer detta tivoli nu turnera med oss halva våren. Innan vi tar ett djupt andetag och bjuder in resten av Europa i föreställningen. 
Låtarna tror jag inte jag bryr mig om att kommentera något djupare. Det var ingen katastrof och det var ingen låt som fick mitt hjärta att göra volter. Detta var inte heller något jag räknat med. De gör sällan det. Och med ett startfält av i mitt tycke melodifestivals-mediokra-rävar så hade jag inga förhoppningar på musikaliska överraskningar. Snarare välbekanta paket. Att se Anna book gråta var även det något jag räknat kallt med. 

Ace Wilder hade coolaste koreograferade och producerade numret. Robin Bengtsson, som jag gjorde en intervju med mitt första år på journalistlinjen får man väl säga var kvällens skräll. 

Det jag är absolut gladast över är att programmet som underhållning betraktat var strålande! 

Gina och Petra tog hand om Edward af sillens manus med bravur och spontanitet! Stina Ekblads instick var urkul. Mellanaktsnumren var också välgjorda och bringade till ljudliga skratt i soffan.

Det var ett kul program helt enkelt! Och det är ju fint. 

  

Mello utan Book. Hur?

Känslan när Christer Björkman berättar inför blixtrande kameror att Anna Books låt är diskad. Christer Björkman är förkrossad, men har kommit till slutsatsen att det inte finns något annan utväg. Christer Björkman är känslig. Han är förkrossad!!!

”Finns det något vi kan göra för att undvika det här? Finns det något säkrare sätt att göra det här på?

Vi får ta med oss det här i framtiden”

Anna Book har förberett sig i fyra månader för sin comeback i melodifestivalen. Hon är förstörd.

Det är så otroligt fascinerande hur Mello trotsar världsliga problem den här tiden av året. Christer Björkman låter mer bedrövad än inrikesministern själv. En (ännu en gång) gråtandes Anna Book. Det behöver minsann sättas in en krishantering!

Och det ska sägas, att jag trots allt inte vill förminska detta till något obetydligt. Jag lider med denna kvinna. Däremot tror jag mello kommer klara sig bra ändå. Och vi också för den delen.