Knäckande Jersey Boys!

Det jag fick uppleva i lördags, är det ganska sällan en får uppleva. Jag minns sist det hände. Jag minns även gången före det. Jag minns varenda gång. För de är alla unika.

Det är när jag får se något fantastiskt utspela sig på en scen.

I lördags såg jag Jersey Boys på Chinateatern. Jag och mina kära föräldrar, som är lika härligt skadade som jag, när det gäller sådant här. Vi, vi som har känslorna ”all over the place” som en viss prins skulle säga.

Redan i pausen dansade vi ut till typisk jersey boy-koreografi med hakorna hängandes vid knävecken. Vi var sålda. Vad var det vi just fått se egentligen? Något som var så outstandig skickligt bra att vi inte visste vart vi skulle börja. Musiken. Vilken musik. Och som de sjöng. Så äckligt fantastiskt bra och stämmorna som satt som gjutna. Falsetten! Oj. Vi pratade i mun på varandra medan vi drack förbeställt bubbel. Alltså, ni vet när man tycker att någon är så fruktansvärt bra att man nästan bara vill slå till denne. En liten smäll bara. Inte? nej. Det vore konstigt. Men typ så.

Och inte blev det sämre i andra akten. Då de till och med, jag förstår fortfarande inte hur, lyckades få det sorgligt känslosamt. Efter musikalen, när publiken på ett otroligt sett visat sin uppskattning med jubel och stående ovationer fick tre blödiga Iversens vänta tills vi kommit halvvägs hem innan vi kunde börja prata och bearbeta det vi just sett..

Som musikal betraktat, var det en konsertvariant av genren. Det var helt enkelt historien om Frankie Valli and the Four seasons, som på ett effektivt sätt berättades med musiken som drivkraft. Så det är just musiken och sättet den framfördes på som man tar med sig, och inget annat.

Och jag råkar ju älska 60-talsmusik. Och mina föräldrar råkar göra det samma. Så det var ingen slump att det skulle gå hem hos oss.

Här är en liten playlist att lyssna till. Men faktiskt. Bruno, David, Robert och Peter sjöng brallorna av Broadway.

spotify:user:lrj310:playlist:2bzXwxSHS8jPJH5E1WXEWT

IMG_2457 IMG_2462

Annonser

Två år sedan på dagen

Det är två år sedan på dagen denna sida skapades. Innan dess fanns jag någon annanstans. Då. För två år sedan bodde jag tillfälligt hos Oscar och Linnea på Lidingö. Mitt journalistiska liv skulle precis till att börja. Jag hade ingen aning om någonting utom att det på något vis skulle gå. Idag vet jag desto mer. Fortfarande inte hur. Jag vet bara att det ska gå.

Och jag använder den här sidan till mycket. Mycket för min egen skull. Och en och annan gång helt för någon annan. Ibland finns det tid till att sväva ut om onödigheter. En och annan gång försöker jag nå ut med något vettigt. Ibland finns det inte tid till någonting av det.

Egentligen hade jag inte tänkt skriva någonting ikväll. Jag har liksom inte tid. Jag läser en bok av en författare som är högst aktuell och som kommer till Nyhetsmorgon på torsdag. Jag har alltså inte tid. Men något gjorde mig uppmärksam på att det idag är två år sedan Linnea hjälpte mig designa en wordpress-sida för första gången. Och det fick mig att kastas tillbaka till Klippan-soffan i Bodal med en mocca-masterkaffe i en retromugg. Och en konstigt härlig känsla i magen. Det var allt fint. Och tänk att jag läser en bok av en författare som är högst aktuell och som kommer till Nyhetsmorgon på torsdag. Det hade jag ju ingen aning om då.

Vi måste göra vad vi kan

Det har varit en vecka då jag intervjuat Jan Guillou. Det har varit veckan då jag äntligen fått se och höra Ola Salo på Gröna Lund. Det har varit veckan då hösten gjort sitt intåg.

Det har också varit veckan då jag med fasa följt nyhetsrapporteringen som fått det att vända sig i magen. Flykting och kris utan bindestreck följt av alla ord och bilder du kan tänka dig som beskriver det helvetiskt fasansfulla som händer – det räcker ändå inte till. Vi kan inte ens föreställa oss.  Det har varit en vecka då hot och hat samtidigt gjort sig påmint. Jag tänker på mordhoten på journalisten Niklas Orrenius. Jag tänker på bakgrunden till dem. Och att de kan ta plats i medierna samtidigt är för mig helt orimligt. Det som värmer är att främlingsfientligheten nu dränks av alla de positiva nyheterna om hur folk vill hjälpa till. Hur många vi är som vill dra vårt strå till stacken. Hur det volentärarbetas, hur det skänks, hjälps och ömmas. Jag vill tro det i alla fall. Jag vill tro att vi är fler.

Som Ola Salo sa i torsdags kväll. ”Det var fyra år sedan jag stod på den här scenen sist. Världen har förändrats sen sist jag var här. Det är en alldeles fantastisk värld fylld av möjligheter och välvilja. Men det är också en värld fylld av hat och rädsla. Och det suger apkukballe”. Ungefär så. Och så sjöng han ”Tell me this night is over” och bad oss göra vad vi kan för de som är på flykt i vår värld.

Denna lördag rekommenderar jag tre saker. Starkt rekommenderar jag dem när bilden som dröjer sig kvar är lille Alan, livlös på en strand.

Det första, och absolut viktigaste. Vi måste göra vad vi kan för alla de som tvingats på flykt. De som tvingats lämna sitt hem, för att de just inte har något val. Det är medmänniskor i nöd. Det går inte att att inte bry sig. Det går inte att inte hjälpa. Det går inte att inte agera. Skicka bidrag.

http---aman.production.s3.amazonaws.com-55e945b7b9a9f6f667000136-150904-du-kan-hjalpa-ejtext-790.jpg?1

För det andra.

Läs Niklas Orrenius text. Och fasas över vårt Sverige. Och efter det. Skicka iväg en hundring till vetja.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-om-motet-med-julia-caesar/

För det tredje.

Läs Björn af Kleens text om Zlatan. Ett underhållande och intressant porträtt. Snyggt paketerat. Och ett tips i stark kontrast till de föregående.

http://fokus.dn.se/zlatan