Ringaren i Notre Dame

Då jag är uppvuxen med Disneys filmer, var det stort att få se Notre Dame på riktigt. Live. Otecknad. Så när jag kom hem från Paris var jag tvungen att se filmen Ringaren i Notre Dame från 1996 och återuppleva den igen.

Jag slogs direkt av hur tidlös och högst aktuell historien är, ursprungligen skriven 1831 av Victor Hugo och tecknad och omarbetad av Disney 1996. En obehaglig människosyn som på en gång kändes för brutal för ett barn, ända till jag insåg att varken barn eller vuxna kan blunda för budskapet. Jag mindes det inte så. Inte att jag skulle få ont i magen av hur utsatt Quasimodo är, som sedan barnsben fått höra att han inte är någonting värd. Han är ful och otillräcklig. Brutalt.

Filmen belyser ett utanförskap, en okunskap och en ondska, gestaltade i den otäcka Frollo,  zigienarflickan Esmeralda och Quasimodo, kyrkoklockringaren

Filmen ses idag, 9 år senare, med något andra ögon. En större förståelse.

Och låten Esmeraldas bön är så otroligt vacker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s