Att inte göra något halvhjärtat. Men bara använda halva hjärtat.

Ibland, eller ganska ofta, känner jag ett behov av att skriva av mig. Och därför gör jag det här ibland. Ibland hejdar jag mig, för att jag som nu, egentligen inte har så mycket att säga.

Men jag känner ändå ett behov av att låta fingrarna valsa över tangenterna. Ordbajseri i dess ljuvaste form.

Jag hade en dagbok med lås när jag var liten. Jag gömde den också under kudden, som jag sett att man ska. Men tanken på en dagbok var finare än att faktiskt skriva, tyckte jag. Jag gav det ett försök, mer än en gång.. men det slutade med att jag kände en press på att berätta ALLT. Hade jag missat att skriva i två dagar hade jag massor att ta igen och skriva ikapp. Hade jag missat en vecka… ja, ni förstår själva. Och så dödade jag dagboksskrivandet på studs.

Jag kan inte göra något halvhjärtat. Det går inte. Jag har ett behov av att göra det fullt ut. Berätta om allt. Allt. Inte missa något.

Så kan jag känna även idag. Att jag inte får glömma att berätta om något här. Men samtidigt, finns det ingen som kräver att jag ska berätta ALLT. Och tro mig, det gör jag inte heller. Men min egen ambition och behov att få ur mig allt, sätter ibland käppar i hjulet.

Jag har ganska länge varit inne i en period när jag läser mycket. Men även där, tar min prestation över själva njutningen. Jag vill hinna läsa så mycket. Hinna läsa så många böcker att jag till slut tappar själva kärnan till varför jag vill läsa. Det där när man låter läsningen verkligen kännas. Jag använder bara en del av mig själv när jag läser medan den andra fortsätter att fundera ut lösningar på problem, skriva kom ihåg-listor och se efter om jag fått svar på mailen. Tanken på läsandet är precis som dagboksskrivandet finare än vad min lässtund faktiskt blir.

Jag tror att vi är många som måste lära oss göra något så klyschigt som att ta vara på nuet. Koppla bort från att prestera, prestera, prestera. Det är så självklart, men så svårt. Läsning och dagboksskrivande ska få vara ett avbrott från vardagens krav på oss. Det som ska få oss att fly. Vi måste lära oss fly. Annars kommer vi inte orka.

Tanken att inte göra något halvhjärtat resulterar paradoxalt att vi gör allt halvhjärtat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s