Lite lillebror

Har gjort ett radioinslag om två schlagerentusiaster. Eller melodifestivalnördar, som de själva kallar sig. Fantastiskt par. Henrik och Arne. De berättade om deras äventyr när de åker runt på Eurovision song contest och hur de är på plats på varenda deltävling. Jag fick en liten tygkasse med pr-material och en silvrig pom-pom. Imorgon spelas det upp för klassen. Önskar ni också fick ta del av dessa människor.

Och igår fick jag liten glimt av min lillebror. Han är just nu på Östersjön och spelar bakom Robin Stjernberg på finlandsfärjan. Igår anlände han till Stockholm, och vi, tillsammans med Joel och Amanda hann med både lunch och middag. Middag på Flippin Burger’s såklart. Jag tog ett glutenfritt bröd, med tanke på mitt lilla experiment. Det smakade torrt och jävligt. Saknade det saftiga brioche-brödet.. annars funkar det hur bra som helst med glutenfri kost. Jag är påhittig och gör massor av spännande rätter. Märker dessvärre ingen större skillnad med magen, vilket gör mig förvirrad. Och till helgen kommer jag medvetet fuska igen. Det ska bli kalas. Och kalas innebär tårta. Både i smörgåsform och i kolaform. Men kanske måste jag ge det ännu mer tid…

Det var iallafall lyxigt att få ha brorsan nära. Det är det alltid.

IMG_0835 IMG_0834

Lyckats mig att vi får ses i helgen igen. Det är tusan ända sedan jul vi sågs.

Annonser

Blank spot project

Martin Schibbye var och föreläste för oss igår. 1,5 timme av ren förstumning, fascination, fasa och jävlar anamma.

Han berättade om hans och kollegan Johan Perssons tid som diktaturens fångar i Etiopien. 438 dagar. Jag har läst boken med samma titel. Otrolig läsning, i så många dimensioner. Jag kan bara starkt rekommendera den. Han berättade; att bli fångatagen rent fysiskt, var ingenting mot att bli fråntagen det fria ordet.

Nu startar Martin Schibbye med några kollegor ett projekt som heter Blank spot project. En medborgarfinansierad utrikesjournalistik, för att kunna täcka de vita fläckarna. För att kunna berätta om platser, händelser, orättvisor som inte får plats i det dagliga nyhetsflödet. Stöd.

https://www.blankspotproject.se

IMG_0833

Bokrea 2015

En gång är ingen gång.. två gånger är… tradition.. ?

Ställde klockan på 6.30. Vaknade 05.00, men det hör inte hit. I Fältan mötte jag upp Cissi, oförskämt pigg. Bokrean hade börjat och entusiasmen var någorlunda. Vi trängdes, lätt för varma i dunjacka med  pensionärer bland bokhögarna. Stångades med kundkorgar och välte oundvikligt ner böcker. Sprang åtta varv runt bok-torget, för att vara säker på att rätt titlar fick följa med hem. Tag fyra betala för tre är ett smart knep.. Det fick mig att köpa två böcker, som jag från början inte tänkt.

Men det är härligt. Det är en fin känsla i att gå hem med en tung kasse av inbundna böcker. Känslan av att ha gjort ett klipp. Ännu bättre är att sätta sig och avnjuta en frukost efter ansträngningarna bland de röda rea-lapparna och de stångande pensionärerna, innan dagen börjar.

Läslusten är matad. Jag vill inget hellre än att bara ägna en hel dag i min soffhörna, med en kopp te och plöja litteratur.

IMG_0828 IMG_0829

 

And the Oscar goes to…

Jag missade tyvärr Oscarsgalan i år. Det känns lite bittert. Och visst, jag hade kunnat anstränga mig och varit uppe hela natten och fått en kämpig dag idag. Men, det blev inte så. Dels, för att 50 procent av styrkan hade lektioner de behövde vara på kl 9. Och vi andra skulle leverera ett radioinslag. Så nej. Men det första jag gjorde var att kolla in bilderna från röda mattan och läsa hela prislistan. Jag har också hunnit se ett par klipp.. Jag älskar det. Nästa år är jag tillbaka. Då blir det Oscarsvaka deluxe.

Laddade dock upp igår kväll med att se filmen Birdman, och det visade sig vara rätt ur flera aspekter. Dels, för att jag älskade filmen. Så fruktansvärt bra. OCH, det var just den som kammade hem den åtråvärda statyetten för årets bästa film.

Jag är dessutom överlycklig över att Eddie Redmayne vann för årets manliga huvudroll. Så värd det.

Och bara titta.. Se på klänningarna!

-a2775b8c9f9c0eee 2015 Annual Academy Awards - Los Angeles 87th Academy Awards, Oscars, Arrivals, Los Angeles, America - 22 Feb 2015 87th Academy Awards, Oscars, Arrivals, Los Angeles, America - 22 Feb 2015 965@70-2 965@70Bilder från Expressen och Elle.

Tredje omgången melodifestival

Tredje deltävlingen sågs i en Scandic hotellsäng, några timmar efter resultatet, på en laggande iPad. Dessvärre, hade jag inte kunnat undgå att se vilka som gått vidare, vilket gjorde tittandet lite bakvänt. Ingen vidare spänning, men desto bättre lyssnande.

Jag tycker detta var den tveklöst bästa omgången, hittills. Jag hade inte gått under, hur resultatet än hade tett sig. Men visst skrällde det en aning? Jojken och Isa till final. Kristina Amparo skulle varit en av dem. Hon hade en mäktigt bra låt och framträdande.

Insomnia bjöd på lite Euforia-feber, Andreas Weises låt svängde skönt, även om jag inte fullständigt kan finna honom sympatisk. Andreas Johnsson kom sist. Ja, det var nog inte mer än rätt, även om han själv tyckte att det var den bästa låten han haft med i tävlingen. Andreas bröt trenden. Hittills har tittarna röstat vidare de typiska schlagerbidragen och de typiska schlagerartisterna som i snitt varit med fem gånger förut. Jag tänker Jessica Andersson och Magnus Carlsson. Men nu var det fullsatt på det tåget. Debutanterna fick istället skina vidare till Globen.

Bara som en parentes tyckte jag själva översättnings-versen på Jon-Henriks bidrag var ganska komisk. Vad tusan sjunger han? Det fick de hängande ”änglarna” viska åt oss, medan han jojkade på. Men vacker låt. Absolut. Filippa Bark levererade garv som vanligt. Synd att Alexander redan somnat… så jag fick fnissa själv i min ensamhet.

Lyxhelgen

Jag har fått sova på hotell i min egen stad. Eller min lånade stad. Hur som helst, har jag sovit på hotell endast 4 minuters tunnelbana från mitt hem. Det, det är lyx.

Än mer lyx är att ha haft äran att dela helgen med det grymma gänget; Alexander, Mie och Filip. Själva hotellvistelsen är helt och hållet deras förtjänst.

Hotellfrukosten. Vilken gåva till mänskligheten. Brödkorgar, serveringsfat med mängder av pålägg, kaffemaskiner, smoothies, fruktkorgar, nutella, brieost och pannkakor med grädde och sylt. Att sitta länge och väl och diskutera gårdagen samtidigt som man planerar morgondagen i frukostrestaurangen har varit ganska fantastiskt.

Och att strosa utan egentligt mål, ta dagen som den kommer. Titta, handla, njuta. Ja, vi är bra på det där.

Middagen intogs på Jamie’s italian. Fikan på NK och lunchen på Vigårda. Det har druckits champagne, såklart. Och inte vilken som helst skulle det visa sig. Alexander hade tagit med en exklusiv utgåva av Pol Roger 2002. Enligt honom säljs nu endast årgång 2004. Jag bara nickade.

Det gick fort att vänja sig vid att ha dem här, med allt vad det innebär. Slänga handduken på badrumsgolvet, hoppa i sängen och skåla i bubbel. Alexander, är bäst på att njuta. Och det smittar av sig. Tack.IMG_0794 IMG_0801 IMG_0804 IMG_0809 IMG_0811 IMG_0812 IMG_0816

 

 

Bromöllaspektaklet

Jag fick en lätt chock när jag gick in på kvällstidningarnas nätupplagor igår eftermiddag. Översta rubriken löd ”Senaste nytt från Bromölla”. Bromölla!?

Med hjälp av bilderna kunde jag enkelt lokalisera mig. Trapphuset såg precis ut som hemma hos mormor.

Och jodå, jag pratade med mormor igår kväll. I huset mitt emot bodde den 59-åriga kvinnan som misstänkt för att ha frihetsberövat sina vuxna barn, i tio års tid. Sedan julen 2012 har de bott i Bromölla. Fasansfullt märklig historia, som just nu har fler frågor än svar.

Men mormor. Hon har första parkett. Hon är mitt i händelsernas centrum.
När hon var här i Stockholm i somras, gick hon bokstavligen runt och letade efter ”action”. Hon hade gärna suttit en hel eftermiddag på en bänk på Sergels torg, i hopp om att något spännande skulle spelas upp framför henne. Nu. Nu har hon action från köksbordet i lilla Bromölla. Långt in på kvällen sprang flera fotografer och filmteam runt porten och rapporterade direkt, samtidigt som mormor liverapporterade till mig.

Under kvällen kunde jag följa min gamla hemby uttala sig i media och se samma bilder från de brandgula tegelhusen. Det gav ett helt annat skimmer på den gatan, än vad jag vanligtvis ser den i.

Det känns lite knäppt. Det känns lite knepigt.

Krångelmage

Jag lägger just nu ner timmar på att googla recept och kostråd. Paleo, foodmap och glutenfritt.

Jag vägrar kalla det för diet. Får utslag av det ordet. Men jag inser samtidigt att jag måste göra något, för att komma till bukt med min mage som är allt annat än välmående. Det har pågått alldeles för länge och jag har liksom vant mig vid att den är ständigt svullen och ofta ömmande. Ständigt obehagskänsla och en brännande, sugande känsla.

Jag har gjort det mesta vad gäller tester och läkar-besök, utan resultat. Jag har sedan länge tappat förhoppning och tron på att det här ska bli bra. Men samtidigt, är detta inte hållbart. Så ett uns av kämparglöd har nu infunnit sig.

Det känns lite väl magstarkt (höhö) för mig att ta bort både gluten och mejeriprodukter på en gång. Särskilt när ingen högre makt, låt säga en doktor, har sagt till mig att göra det. Det bästa jag vet är frukost och jag blir bara ledsen när jag tänker på att jag bara skulle få äta kokta ägg till frukost… i princip. Så jag börjar att experimentera mig fram. Tänker ta bort gluten, till att börja med, trots att blodprovet inte visade på någon glutenintolerans. Jag har förstått att man kan vara känslig för det där ändå. Laktosintolerant är jag dock inte. Det har jag redan provat.

Jag kommer vara hård. Men samtidigt kommer jag låta livet komma emellan. Jag vill inte bli någon slav under matpiskan. Det kommer bland annat komma hotellfrukost-bilder i helgen… Men jag börjar såhär, kanske tar jag bort något, lägger till något annat. Ska försöka göra det så behagligt som möjligt. Annars får jag ta till nästa steg..

Jag är idel öra, för tips, tankar och recept!

Fettisdagen

Jag avslutade tv-kursen igår. Det var nästan sorgligt. Några intensiva veckor fulla av lärdomar och övervunna hinder är över. Vi klarade det! Men jag känner mig inte färdig. Jag vill nu använda allt jag lärt mig, göra mer, bli än mer vän med tv-mediet. Bästa vän till och med.

Nu väntar radio-kursen.

Detta, samtidigt som den nästan fruktade Fettisdagen pågick. På bageriet jag jobbar har det förberetts och laddats upp inför denna dag i flera veckor. När jag, vid tre-snåret anlände för att stärka upp, kom jag knappt in genom dörren. Kön var lång ut på gatan. Det var bara att ta på förklädet och sätta tången i vetebullen, med mandelmassa och grädde och leverera. Semla, på semla, på semla, på semla, på semla. Ja, herregud. Jag gjorde bara det lilla, om man jämför med de tappra bagare, konditor och butiksbiträde som tillsammans slet under en hel dag. Och det där, blev tydligt. Lagandan, hur vi tillsammans fick det hela att flyta. Färdigvikta lådor och teamwork gjorde semmeldagen till en dans! Och Stockholmarna kunde nöjt njuta av denna skapelse… Jag vågar inte ens tänka på hur många semlor som bakades igår. Och vilket maskineri som krävs för att behaga hysterin jag fortfarande har så svårt att begripa. På fyra och en halv timme hade jag endast två kunder som bojkottade semmeldagen och valde chokladbollar istället.

IMG_0781

Kampen i rulltrappan

I lördags fastnade en kvinna med benet i rulltrappan, då ett trappsteg gav vika. Usch, jag vet. Omedvetet fryner man med hela ansiktet bara av tanken. Detta ledde till att de stängt av flera rulltrappor på tunnelbanestationerna i Stockholm. Trapporna ska inspekteras för att förhindra fler olyckor. Jag, som faktist inte pendlar dagligen, men ändå oundvikligt åker en hel del tunnelbana, tänkte att det inte skulle drabba mig. Jag väljer ändå alltid att gå i trapporna, om de finns.

Men igår kväll, efter att ha ätit middag med Amanda på Chutney (fantastiskt god vegetarisk mat, generös middag till lagom peng) valde jag att gå upp på Östermalmstorg istället för min station. Jag skulle annars fått vänta i tjugo minuter på nästa tåg mot Ropsten, så jag tog hellre frisk luft och vandrade sista biten hem.  Jag har gått av på Östermalmstorg tusen gånger förut, och tänkt att det är några evighetslånga rulltrappor. Igår var de oändliga.

Jag tittade upp, upp,upp,upp och bara anade målet. En SL-gubbe stod vid foten av den stillastående rulltrappan och peppade oss som skulle bestiga MountÖstermalm. Det var bara att börja vandringen. Jag är dålig på att uppskatta hur lång den första strapatsen är. Men låt säga… jättelång. Med hög puls och målmedvetenhet nådde jag översta trappsteget och trodde att jag var framme. Men det visade sig att vi bara var halvvägs. Där, i depån, hade åtta stolar i olika färg och form satts fram, om man skulle vilja vila sig lite inför den sista sträckan. Uppåt. En lika lång lika orörlig rulltrappa väntade. Ni vet, de där trappstegen är ju avsevärt högre än i en vanlig trappa. Jag började andas allt häftigare i min nu allt för tjocka dunjacka. Höll jämna steg med kvinnan framför, kände energin vi gav varandra. Bakom mig var en lång linje av tappra östermalmare, som på intet sätt fick gå om mig. Det hela började likna ett vasalopp, en femmilare i skidVM, eller ett marathon. Mjölksyran började sätta in. En svidande känsla i låren. Sista biten kvar. Andas, andas. Uppe! Där mötte ett representanter från SL upp och delade ut vatten till oss som hade klarat det. Vi var i mål! Vi gjorde det! Medalj? var är den ?