#100songs

Att hitta på någonting kul en helt vanlig tisdag, har blivit vår nya grej här borta.

Igår träffades vi, Amanda, Hanna, Cissi, Maria och jag, för en enkel tortellini-middag och ikapp-pratande.

Sedan tog jag och Amanda oss till Södra teatern. Warner music anordnade #100songs. 100 nya releaser skulle firas. Massor av bra live-musik och nya artister. Massor av inspiration. Massor av trevligt folk och helt enkelt en väldigt bra tisdag. Bättre än de flesta tisdagar i allmänhet.

Miriam Bryant, vars #100song -bidrag sålt guld, spelade. Och bara det. Bara det var värt en timmes mindre sömn i natt.

IMG_0702 IMG_0704 IMG_0705

Där kom den!

Eufori, frihet och en jäkla girlpower. Under kvällens feminine vibe-pass kom den. Danskicken. När man bara vill skrika ut hur jääääääkla fantastiskt det är att dansa.

Vi gjorde en koreografi till Beyoncé’s Love on top. En av mina favori-pepp-låtar. Stegen var najs, känslan var najs, och att sätta den i en svettig danssal var bara en jäkla glädje.

Ja, jag är medveten om att jag använt ordet jäklar tre gånger på bara några få meningar. Ni ska vara glada att jag inte bytte ut bokstaven k mot l . Det hade blivit riktigt obehagligt. Jag har en tendens att använda opassande ord när denna typ av waaaaaah-känsla infinner sig. Så ursäkta.

Danskicken behövdes efter en dags filmande i kylan. Vi håller på att skapa ännu ett nyhetsinslag och träffade Andrea, från Rumänien, som har lärt sig att virka grytlappar att sälja, för att på ett lättare, och eventuellt värdigare sätt tjäna pengar. Det var ett mycket intressant och givande möte. Älskar!

Men det är mycket att tänka på som tv-reporter. Jag höll denna gång i mikrofonen, medan mina kollegor såg till att både ljud och bild fastnade. Och det krävs mycket tankeverksamhet och koncentration för att hålla ihop det och få alla moment att synkronisera. Imorgon sätter vi oss i redigeringsgrottan och skapar.

IMG_0712

Nhorm på Amaze

Igår var jag på Amaze Stockholm där olika konstnärer som visade vad de skapat. Mode och kreativitet.

Min kära kusin Mathilda och hennes vän Hanna som tillsammans är Nhorm, hade skapat en fantastisk kollektion som visades upp för nyfikna medvetna människor i Hammarby Sjöstad igår. Jag njöt av att stå i publiken och veta att min Mathilda har gjort det där. Och stolt sågjag hur mobilkameror frenetiskt fotade kreation, efter kreation. Häftigt.

IMG_0628 IMG_0629 IMG_0633 IMG_0634 IMG_0637 IMG_0639 IMG_0641 IMG_0642 IMG_0645 IMG_0648 IMG_0649 IMG_0652

Semlehysteri

Semlehysterin är galen. På riktigt. Hysterisk.

Jag har jobbat hela helgen och sålt över 500 semlor. Det är en hänsynslös jakt som bedrivs, för få tag på en grädd-burgare. Och när vi, en halvtimme innan stängning har sålt den sista, syns det närmast vara en tragedi för de stackarna som kommit för sent och inte lyckats få tag på ett exemplar. ”Men vad ska vi göra nu?”.

Det är en vetebulle, med mandelmassa och grädde. Jag har aldrig förstått det. Det frestar mig inte. Men erkännas ska, att Brunkans semla är ganska magisk. Vår egen mandelmassafyllning är utöver det vanliga. Och den perfekt vispade grädden – absolut inte för hård.. och paketerad med omsorg. Så blev den ju Stockholms näst bästa också..

Om inte före, så kommer jag iallafall äta en semla på fettisdagen. Jag måste trots allt.

10570413_826774087382332_4792923927402284027_nBild: Brunkebergs bageri på Facebook.

Tv-reporter

Idag har jag gjort min första dag som tv-reporter/fotograf. Min första dag, på låtsas, men ändå så på riktigt. En dag med kånkande av kamera, stativ, mikrofon, hörlurar. Bokade synkar (intervjuer) och spontana försök till att få folk att prata. Filma massor av miljöbilder. Glömma att ställa om ljudet till mikrofonljud,  ta om intervju. Träffa massor av spännande människor. ”Hej-nicka” på Colin Nutley och Helena Bergström, och skämmas lite för att det inte känns som jag har tillåtelse eller rätt kunskap för att hålla i en filmkamera framför en regissör och skådespelare. Obefogat såklart, men ändå.

Ja, det har sannerligen varit en intressant och händelserik dag. Imorgon ska vi skapa magi i redigeringen.

IMG_0615 IMG_0617
Berns bar och bistro valde att smälla upp en bild på deras instagram, som visar att vi är där och uppmärksammar vinets dag. Kul.

För ni visste att det är vinets dag idag?
Ska det uppmärksammas? och på vilket sätt? Är det problematiskt att hylla vinet? eller är det lika befogat som att hylla kanelbullen?

 

Feminine vibe

Femine vibe, massor av höfter, massor av girl power. Så började veckans träning som igår fortsatte med ännu mer girl power i form av Bodycombat. Box och karate-kombinationer till musik, mycket puls, mycket energi. Massor av träningsvärk.

Jag älskar att vakna med en ömmande kropp. Det var dags igen. Det var verkligen dags igen. Jag känner mig så taggad för att träna vidare och ser fram emot att få ta klasser för Jennie och Benke. Dansa jazz och hip hop. Ännu mer feminine vibe och ännu mer box! Massor av svett och massor av ömmande lår.

Det är skönt att vara igång igen. Det är skönt att somna med en utmattad kropp och vakna med ett klart huvud. Och även om jag håller på att dö någonstans där i mitten, när instruktören skriker ”It’s your body” ”yolo”, så att jag litegrann vill boxa honom istället för min egen spegelbild, så vill jag krama om honom efteråt och tacka för att han har kört slut på mig.

House of shapes ska göra skäl för sitt namn.

GO ON GO ON!

Denna kväll har jag sett fram emot länge. Mycket länge. Och ännu mer sedan jag någon gång i förra veckan förstod att det var ikväll det skulle ske. Jag planerade om schemat och såg till att ingenting kunde störa.

Så kom han in på scen. Och bandet spelade. Och han sjöng. Och melodin fyllde mig. Och jag fick äntligen känna det där igen. Det där som bara han, och hans musik kan göra med mig.

Ola Salo har idag släppt sin singel Go on go on, och spelade den för första gången live på Idrottsgalan. Det gick inte många takter innan jag uppfylldes av något som bara musik låter mig göra. Något som hans sånger låter mig känna. En känsla jag är lycklig över att få känna. En sådan galen det-här-är-så-bra-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen.  När jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, hoppa upp och ner eller stå på huvud.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men när det händer, då vet jag precis vad det är. Bara de bästa noterna, bara den bästa ackordföljden, arrangemanget som byggs upp. Så rätt.

Spontana fynd

Spontant är bra. Spontant är lyckat.
Jag fyndade ett par jeansshorts på rean. De hade kostat 550 kronor men kostade nu endast 70 spänn. Jag håller med, det kändes mycket märkligt att gå loss på ett par shorts i januari. Men jag insåg att det var precis sådana shorts jag saknade förra sommaren, och priset gick ju inte att förbise. Nu hoppas jag bara att de kommer kännas lika rätt om några månader, och att jag får ledig tid att använda dem. De torra vita vinterbenen var inte till shortsens fördel, men jag kisade.

Jag fyndade även en grå stickad tröja, och kände att jag var on fire när det gällde rea. Men det svalnade ganska fort och jag blev påmind om varför jag inte gillar rea. Som bäddat för felköp. Kläderna som man tittat på hela hösten, har antingen redan fått en plats i garderoben, eller känns de sååå hösten 2014 redan.

Men spontant är bra. En spontan lunch med Sofie och en spontan lördagskväll som blev till natt och avslutades i en grotta… Nog om det. En spontan kväll följdes av världens godaste brunch på mysiga Nytorget6 och fortsatte med en Astrid som bjöd på Biff Bourgogne en söndagskväll. Spontant är fint.

IMG_0604 IMG_0605 IMG_0606 IMG_0608

 

Vinterdag

Jag är egentligen ingen friluftsmänniska. Jag har egentligen aldrig varit någon. Jag fruktade utedagarna i skolan och såg ingen tjusning med att gå till kohagen och leka. Förutom det lilla momentet av att man skulle ha matsäck med sig. Detta, tills någon kom på att man inte fick ha med sig godis till skolan och det diskuterades huruvida kexchoklad var kex eller godis. Kakor var nog något slags gränsland, till jag vill minnas att vi inte fick ha det heller. Då blev det riskakor med sourcream & onionsmak, som smakade som chips.

Jag fascineras av städer, arkitektur och häpnadsväckande utsikter, skylines och möjligheter att uppleva show och underhållning.
Inte så mycket kottar i tallskogen. Men en kan väl ändra sig.

Eller iallafall, känna ett behov av båda delar. Jag vill inte se det som ett ålderstecken, men jag är rädd att det är det.

Jag gillar att vara i naturen! Jag behöver frisk luft och varje gång jag provar, en fisketur eller en natt i en stuga på landet känner jag hur mycket jag behöver den typen av avkoppling.

Fast jag gör det på mitt sätt. Nära staden. Idag tog jag en lång promenad ut på Djurgården, hade packat ner lunchen i min Fjällräven Kåken och vandrade med mina fodrade kängor. Det låg fortfarande snö i terrängen, men den lämnade bara fläckar. Asfalten var fortfarande isig, och saltad. Igår regnade mycket av vintern bort, men idag var helt klart en vinterdag.

Jag gick och lyssnade på den spännande podcastserien Serial, pratade med min bror i telefon och valde sedan att sätta mig på en bänk, ta upp sittunderlaget som praktiskt följer med Kånken och tog upp min ostmacka, de två sista exemplaren av farmors pepparkakor och min varma choklad och titta ut över vattnet som på flera ställen frusit till is, bort mot Djurgårdsbron, Ambassaderna och de ståtliga villorna. Mitt i naturen, men nära civilisationen. Det smakade alldeles ljuvligt med utemiljön som krydda och varm choklad är ett måste lika självklart som tummvantarna och näsdukarna. Det var välbehövligt.

IMG_0591

 

Boyhood och burgare

Lite busigt. Mycket härligt. Igår, efter vi gjort ett par timmar i skolan, åt vi lunch på ett mysigt café vid Karlaplan. Jordärtskockssoppa som smakade ljuvligt och mättade gott. Därefter bestämde vi oss för att gå på bio. Klockan mitt på dagen. Eller 15.00 närmare bestämt. För många, inget konstigt alls. För min egen del, tror jag aldrig jag har varit på bio en torsdag före kvällsmaten. Det var härligt. Vi försvann in i biomörkret och kom ut med hela kvällen framför oss, om än kvällen hade blivit ännu mörkare.

Filmen vi såg var den hyllade Boyhood. En film som filmats under 12 år, med samma skådespelare. Pojken Mason växer upp och går från pojke till man. Familjen flyttar, skapar nya liv i livet, mamman skaffar sig ett par tvivelaktiga män. Mason hittar sin första kärlek och börjar college. Livet. Det handlade om livet. Både upp och nedgångar, oväntade vändningar och allt som tillhör. Väldigt amerikanskt, ska tilläggas. Närmare tre timmars film och jag är glad att jag såg den på bio och gav den min fulla uppmärksamhet.

Jag fascinerades av det det gedigna arbetet som ligger bakom en sådan produktion. Hur karaktärer kom och gick och dök upp fem år senare. I denna produktionen betyder det verkligen att de dök upp fem år senare.Det var lätt att sugas in i karaktärernas liv, men jag påminde mig hela tiden om att de var just skådespelare, vars liv har fortgått på andra sätt, tagit andra vändningar, samtidigt som den här filmen har spelats in. Jag blev otroligt nyfiken på hur arbetet faktiskt sett ut, rent praktiskt. Hur har tankarna varit från början, var det en rak utstakad plan, eller har manuset förändrats under årens gång?

Filmen var. Varken mer eller mindre. Den var. Den var ett ärligt dokumenterande av en pojke och hans familjs liv. Varken mer spektakulärt eller förskönande. Jag gillar det.

Ja, och som sagt, kvällen låg framför oss och jag hade bokat dejt med Astrid som jag mötte upp på Fridhemsplan. Vi tog oss till Phil’s burger och krängde en fantastico burgare. Pratade ikapp, och doppade strips om vartannat. Härligt.

IMG_0570 IMG_0572