Sista dagen på året

Det är sista dagen på året. Sista dagen på 2014. Sista timmarna innan ett nytt år tar vid med allt vad det innebär. Nya möjligheter. Nya oskrivna blad. Klyschorna haglar.

Blad är vad jag har skrivit, de sista dagarna på detta år. Jag har vikarierat på K-bladet och fått känna på redaktionslivet ännu en gång. Och jag är biten, det är jag verkligen. Som jag älskar det. Långa dagar/kvällar har det blivit och ganska mysigt har vi haft vid våra datorer.

Idag ska jag få spendera årets sista dag med två av dem jag tycker allra mest om, och deras sambos. Och mat ska vi äta. Massor av mat. Vi ska tillsammans sno ihop en trerättersmiddag som jag tror stenhårt på!

Oundvikligen tittar man tillbaka på året som gått. Och jag känner mig tacksam för allt jag fått uppleva och hur jag fått utvecklas. Tacksam för alla som är mig nära. Utan er, ingen Elin.

 

Julen

Julen kom. Och den var fantastisk. Och vi åt. Och åt. Oscar var briljant med sillar och leverkorvar och brunkål och vi kom fram till att det förmodligen var det godaste julbord vi ätit. Och mina wienernougat blev uppskattade. Och vi spelade spel och var tillsammans. Och vi glömde nästan bort att det skulle delas ut julklappar. Men det gjorde vi. Och min bror överraskade med det finaste jag sett. Syskonringar. Syskonkärlek.

Jag bär, Calleth you och Oscar bär Cometh I.

Det där med julen är något speciellt.

IMG_0311
IMG_0314 IMG_0325 IMG_0334 IMG_0335

God jul

Julklapparna är inslagna. Pappa har griljerat skinkan och mamma har lagt in sillen. Granen är tänd och ljusstakarna lyser vackert. Vi är redo. Det är jul.

Så ta nu väl hand om varandra. Värna om varandra. Strunta i krav och måsten och ägna en tanke åt de som behöver det lite extra.

Ha en riktigt god jul !

(Skinkan blir aldrig så god som 23.30 den 23 december, när den kommer direkt från ugnen och läggs på mackan, oslagbart)

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0305.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0295.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0300.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0293.jpg

Så nära.

Inte än, inte riktigt än. Men snart, snart kan jag säga att jag är hemma. Snart är jag hemma hos familjen. Snart är jag nära mina vänner. Snart får jag se min stad.

Helgen som gick, började med ett sisådär Dramaten-besök. Besöket i sig var trevligt medan pjäsen hade mer att önska. Helgen fortsatte med ukulelesång och chevremackor. Vi var några från klassen som möttes upp för att fira att vi idag, måndag skulle få något som iallafall kan liknas vid ett jullov. Jag har fina människor omkring mig där uppe i stora staden.

Helgen fortsatte sedan med jobb på Brunkans. Stockholmarna beställde vörtbröd till jul och passade på att njuta av latte och lussebulle. Det är mysigt att kunna stå till tjänst med julklapps-shopping-pausen. Sen att jag inte fick någon själv, är inte så mycket att göra åt.

Söndagskväll och mammabrunkan bjuder på skaldjursbuffé. Kanske det mest storslagna ögat och magen upplevt. Humrar, moules, räkor och ostron. För första gången i mitt liv smakade jag ostron. Och det var minsann inte så tokigt. Det smakade kallsup, javisst, men också något annat som var lite mer tillfredsställande. Jag satt med brunkangänget och konstaterade att ja, jag har fina människor omkring mig där uppe i stora staden.

På väg mot den lilla staden. Och mitt hjärta håller på att svämma över av att få fira jul med familj och vänner. Som jag behöver det nu. Jag behöver er. Jag behöver min absoluta favorittid på året.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0273-1.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0290-1.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0280-1.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0281-0.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0267-1.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/78c/57515206/files/2014/12/img_0275-1.jpg

När det närmar sig jul..

Just nu genomför vi viralgranskningar. Jag granskar en bajssajt.
Nog pratat om det.

Det är redan onsdag och det närmar sig hemresa och jul. Något jag väntar och längtar efter.  Granen är klädd där hemma och lussebullarna är bakade.  Jag vill nog vara så egocentrisk och säga att det bara är jag som saknas på Västra Storgatan ,för att det ska bli jul på riktigt. Journalistutbildingen tar dock inte jullov, vilket gör att denna sista vecka är ganska intensiv. Jag kämpar för att ligga rätt sida deadline på uppgifter som ska lämnas in före- och under jul. Mitt emellan google-sökningar och snokande på nätet efter skumma webbsajter gäller det att hinna lösa julklapps-frågor och hitta recept på jultryfflar.

Men trots skol-stress, andas jag december och jul. Idag föll den första snön utanför fönstret till vårt klassrum, och det kändes lite sagolikt. Jag lyssnar på julmusik, varenda tillfälle som ges och skapar juliga scenarion vart än jag går. Jag strosar fram på Karlavägen med I’ll be home for Christmas i lurarna, och ser upp i de pampigt höga fönstren med ståtliga ljusstakar och stora stjärnor och känner i maggropen en tacksamhet för att jag snart will be home for Christmas.

Det var tur att Tesse var här i helgen, så jag fick ”känna hemma”. Och det är bara med Tesse jag vet att det är självklart att vi ska ställa klockan 07.00 lördagen den 13 december för att kunna se årets Lucia.  Och det är självklart, att vi ser julkalendern under tiden vi äter frukost. Självklart. Det är bara med Tesse allt är självklart.

IMG_0255

Så här fin är Oscar och Linneas gran. En av deras granar. Den coola av dem.

 

Stop. Play. Rewind

Sällan mår jag så bra som när jag har min bästis nära. Helst på armlängds avstånd, eller nårmre. Sällan har hon mått så dåligt, men det, av andra orsaker.

Det var med glädjeskutt jag hämtade Tesse på perrongen i fredags och med vemod jag vinkade av henne ikväll. Tyvärr åkte Tesse på någon form av magsjuka idag, så efter tappert kämpande hoppas jag hon kan sova bort tågresan hem.

Men innan denna för Tesse, jobbiga detaljen har vi haft det helt fantastiskt! Vi har strosat på stan i sann julklappsshopping-anda. Testat juloutfits, letat klappar och tittat på juldekorationer.

Och igår kom kvällen vi väntat på. Den 18 april bokade jag och Tesse biljetter till dansföreställningen Stop. Play. Rewind koreografi och idé av Benke. Vår Bounce-Benke. Jag minns hur vi satt vid datorn vid Tesses stora rustika middagsbord och placerade oss så långt fram som på fjärde raden. Jag minns att vi sa, att nu känns det ju som evigheter tills vi ska dit, men tänk, sen  kommer vi helt plötsligt sitta där i december och tänka på den här dagen i april och hur snabbt det gick. Och precis så var känslan.”Tänk när vi satt där i april och tänkte på hur länge det var tills vi skulle hit, men att vi samtidigt tänkte att vi i december skulle tänka att det gått snabbt. Vi tänkte att vi skulle säga att så tänkte vi i april och nu sitter vi här  i december och tänker på att vi tänkte så redan i april”.

Typ så.

Föreställningen var fantastisk. Den var finurlig, imponerande, stark, effektfull, intressant, smart och fundersam. Det är häftigt när dans känns. Koreografin, idéerna och effekterna var så bra att jag mest skakade på huvudet åt att jag inte riktigt  kunde ta in det jag såg framför mig – för att det var för bra.

IMG_0236 IMG_0238 IMG_0244 IMG_0252 IMG_0253

Bekymmerslöst för ett slag

Det är ganska jätteskönt att ha skrivit klart en hemtenta och veta att den bara ska lämnas i lärarfacket imorgon. Veta att man rott ett stort och tidskrävande projekt i land. Veta att ens bästa kompis anländer till Stockholm imorgon kväll och att en helg med julmys, klappjakt och dansshow väntar. Jag känner mig fri. Jag känner mig så jäkla fri.

Tiden mellan en kurs och en annan måste vara den mest bekymmerslösa.

Och att skåla över en lyckad tidning, med en lyckad redaktion var väldigt fint.

IMG_0215 IMG_0226

Annars undrar jag hur många som faktiskt tyckte att Ernst julgransmatta blev lyckad i kvällens program? Jag knäcks av hur jäkla bra Homeland är just nu och hur fängslad jag blir vid Nobelfesten. Det var inte meningen, men jag fastnade verkligen vid gårdagens sändning och började för mitt inre måla upp hur min klänning ska se ut, den dagen jag ska gå på middag i stadshuset.

 

Dagen före deadline

Min roll som nyhetschef börjar lida mot sitt slut. Imorgon lämnar vi in vår tidning för tryck. En ganska speciell känsla som för ett par veckor sedan kändes ganska långt borta. Det är dags för NackaNytt att ges ut för första och sista gången.

Att vara chef är inte alls min grej och samtidigt väldigt mycket min grej. Jag gillar att ha koll på helheten, få hålla i trådarna och se till att den råda tråden följs. Jag älskar att skapa dramaturgi och se vilka nyheter som bör läsas efter varandra för att ge den bästa upplevelsen. Jag gillar att ha koll.

Jag tycker inte om att behöva ta svåra beslut. Jag gillar inte att lämna över arbete på andra. Jag har svårt att sätta krav på andra. Men att vara chef är inte det minsta jobbigt när man får chefa tillsammans med chefredaktör, webb-, bild- och redigeringschef och ha en grym redaktion med webbisar, redigerare och reportrar som tar sina uppgifter på största allvar. Vårt teamwork har skapat en lokaltidning som vi kan vara mäkta nöjda över.

Trots att vi inte är i mål riktigt än känner jag redan en stolthet. Jag känner mig stolt över vad vi åstadkommit tillsammans. Och passar tydligen på att hålla ett litet tacksamhetstal, så här kvällen före deadline.

Andra advent

Andra advent. Andra ljuset är tänt. Det ska finnas en fin vers på rim, som jag lärde mig på dagis, som ska sjungas när andra ljuset tänts. Men jag har glömt den.

Dagarna har i rätta ordalag sprungit förbi. Men jag har trivts med vinden i håret. Redaktionen på NackaNytt jobbar på hårt och i två dagar höll vi webben live. Jag föreslår att ni tar er en titt på den här säljande adressen

http://media.jmk.su.se/nackanytt/

Sen sist har jag äntligen fått se Hungergames- Mockingjay. Äntligen! Det var otroligt att få försvinna in i biomörkret och vara i Katniss värld. Ja, just i hennes värld skulle jag väl inte vilja vara. Det verkar otäckt. Men jag är gärna symboliskt med i hennes värld och hejar på världens coolaste tjej.

Ost-kex-vin-fredag med kära vänner. Mästerlig middag hos Astrid. Jag har ganska rejält jätte fullt upp för tillfället, därför är det extra värdefullt att få tillfällen som dessa, när man får försvinna i något annat. Det gäller att ha sina knep.

IMG_0202 IMG_0205 IMG_0209 IMG_0210