1:a advent

Barry Manilow skrålar ”Happy holiday” i högtalarna. Krossade pepparkakor ligger i filmjölken. Naglarna har fått en mustig röd färg. Dessvärre har jag aldrig varit särskilt bra på att måla min naglar, så att hälften hamnat utanför och jag ser ut som en åtta-åring som provat på det där för första gången, kan vi lägga inom parentes. Första ljuset är tänt.

Det är advent. Och jag njuter

Men först måste jag slå upp datorns word-dokument och skriva några rader inför den stundande veckan som nyhetschef. Men klockan kalle. Det vill säga 15.00. Då dyker ett juligt gäng upp och vi ska baka lussebullar, drick glögg och julmysa.

Har jag nämnt att jag har en jul-baks-tröja? Om inte. Det har jag.

 

 

 

Annonser

Frosty är tillbaka

Ljusstaken fungerade efter att ha legat i ide, och står nu tänd i fönstret. Adventsljusstaken är uppe med nya färska blockljus. Julkaffekoppen står i kökskåpet, redo att användas. Snögubben Frosty finns på fönsterkarmen, som han gör varje år.

Det är alltid lite overkligt att damma av jul-lådan som stått ett helt år i ett stängt skåp. Det är svårt att förstå att tiden har gått och att det är dags igen. För andra gången står mina ljusstakar i Stockholm. Det går inte att undgå att tänka på att det gått just ett år sedan sist. Vad har hänt med mig? vad har hänt med världen?

Det är svindlande.

Jag känner en trygghet när jag ställer mig på köksstolen och hämtar ner lådan med tomtar och ljuslyktor från det höga skåpet i hallen. I lådan har tiden stått still, där har ingenting hänt. Där ligger det inramade fotot från vår musik-julgrupp, där ligger samma tomte av lera som jag gjorde på bildlektionerna i högstadiet. Det är ingen fin tomte, och jag gömmer den bakom gardinen, men den ska stå där.

Det är bara i denna tid jag blir så nostalgisk, för att den är så tillåtande till det. Tiden ber om det.
Annars är jag beroende av förändring.

Foto 2014-11-28 21 37 19

Jagar klockan

Röststyrda val är ett skämt.

– Vem vill du prata med?

– Sara Nergård

– Du vill prata med, Varsågod.

– va? nej?

Jag ringer och jagar kommunarbetare, politiker och präster. Jag målar upp en tänkt lokaltidning. Än så länge i ett väldigt tidigt stadie. Allt är fantastiskt kul, förutom tidsbristen. Vi arbetar nu 200 procent. Minst. Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Och imorgon är det krishantering på schemat. Kan hända hända att klassen behöver hjälp med stresshantering, efter denna kurs. Men om jag förstått det rätt, kommer jag eventuellt intervjua statsministern imorgon. Typ.

Journalist javisst. Jag gillar det här.

 

 

Tråkmello

Jaha. Andreas Weise och Jessica Andersson till melodifestivalen och årets julklapp blev ett aktivitetsarmband. Hur tråkiga är vi på en skala? Jättetråkiga.

Nej, nästa års startfält i melodifestivalen bjöd inte på några spännande överraskningar. Andreas Johnson vägrar ge upp och avdankade artister, som vi inte hört något ifrån på ett tag, dammar av kavajen en sista gång och försöker slå igenom för den breda massan, genom melodifestivalen. Idol-Molly gör ett försök, liksom Idol-Mariette. Måns Zelmerlöw, Eric Saade, Magnus Carlsson.. De gamla schlagerrävarna…

Ska vi snacka om överraskning blir det vår Hasse ”Får man ta hunden med sig in i himlen”Kvinnaböske Andersson. Tänk att han ville ställa upp. Men till vilken nytta? Så länge han inte har en hund med sig, vilket är föga troligt, tror jag inte att han är aktuell för Eurovision.

Kritina Amparo och det ”nya” pojkbandet JTR som slagit igenom i Australiensiska X-factor, ser jag som mest spännande i dagsläget. Vart den där festivalen är på väg, är frågan.. Den är inte vad den var, och inte vad den blev.. men vem är jag att i november döma ut startfältet. I februari vet vi.

”I Melodifestivalen 2015 kommer röstningen att fungera annorlunda än tidigare. Upplägget blir att det går att sms-rösta 20 gånger på det billigare numret, ringa 20 gånger på det billigare numret samt sms-rösta 20 gånger på Radiohjälpens nummer och ringa 20 gånger på Radiohjälpens nummer.”

”Man kommer kunna rösta sammanlagt 80 gånger på ett abonnemang och tv-sändning”

Frågan är om SVT inte borde vara glada om man fick in 80 röster totalt. Jag skulle gissa att vi inte är så många som ligger i farosonen för att rösta för många gånger. Förutom Andreas Weises mamma då.

http://www.svt.se/melodifestivalen/artister/

hasse-jpgFoto, Henrik Montgomery/TT

Som skapta för varann

”Var och en av oss, är underbar förstås, som skapta för varann”

När man gråter i teatermörkret, så mycket att man får pressa ihop tänderna för att inte göra ljud ifrån sig. När man får torka bort tårar som runnit ner under hakan.  När man gråter av glädje, av beundran till Sveriges största sångare, Helene Sjöholm och Peter Jöback, och av hysteriska skratt från allas vår Johan Glans. När man blir emotionellt knockad – av både det härligaste och det sorgligaste. Av orättvisor och motståndet till dessa. När man njuter av dansant schlagermusik synkroniserad med den coolaste koreografin. När man får sitta på stol 43 och glömma allt som finns omkring. När man får försvinna in en viktig berättelse, i musikalens fantastiska värld. När man två dagar senare vaknar med tonerna till öppningsnumret snurrandes i huvudet. Då har man varit med om Livet är en schlager på Cirkus.

När jag sitter där, på stol 43, då saknar jag inget, då mår jag som bäst. Då är jag där jag vill vara. Med alla känslor på en och samma gång. Och jag vet, att på nummer 44 och 45 sitter två människor som upplever och känner det jag känner. Som förstår. Som inte bara går och ser en föreställning, utan som upplever och lever en föreställning. Som också känner det där i bröstet när Helene Sjöholm tar ton.

Mina föräldrar har varit här i helgen och förgyllt, så som de gör. Och vi har passat på att njuta. Vi har provat Jamie Olives restaurang på Sture P, strosat under julbelysning och smugit in och ut ur affärer. Druckit tomtelatte och bubbel. Promenerat i friskt höstväder, varit på Gamla stans julmarknad och ätit Stockholms största OCH kanske godaste kanelbulle. Vi har inte varit styrda av varken klocka eller måsten, utan gjort det vi känt för. När vi känt för det. Eftersom vi inte har möjlighet att ses förrän jullovet, passade vi även på att tjuvstarta advent, med att prova årets Blossa-glögg, tillsammans med pepparkakor och skumtomtar. Det är lite lätt förbjudet, men gjorde det hela nästan ännu mer spännande. Årets glögg med lavendel, blev dessutom väl godkänd. Till skillnad från förra årets.

Här följer ett klipp från Allsång på Skansen, där Helene Sjöholm och Peter Jöback sjunger ”Som skapta för varann” från musikalen Livet är en schlager. Här följer även en dokumentär om arbetet inför denna nyskapade musikal. Och när jag ser det, då saknar jag de där styltiga repen i en blackbox, första gången man repar med kostym och ringen av stolar runt ett piano när stämmor ska nötas in. Se och njut. Och kom till Stockholm och Cirkus i vår och bli drabbad.

http://www.svtplay.se/video/2485720/livet-ar-en-schlager-och-hart-arbete

Foto 2014-11-22 11 09 09 Foto 2014-11-23 14 48 44 Foto 2014-11-23 14 48 32 Foto 2014-11-23 13 33 06 Foto 2014-11-22 18 16 40 Foto 2014-11-23 16 00 29 Foto 2014-11-23 15 25 32 Foto 2014-11-22 19 21 02 Foto 2014-11-22 16 12 30 Foto 2014-11-22 16 12 09 Foto 2014-11-22 15 36 53

 

 

 

Föräldrar på ingång

Mamma och pappa är på väg hit. Hit till mig. Jag skulle hämtat upp dem på centralen precis just i detta nu, om det inte vore för SJ och en femtiofem minuter lång försening. Nog om det. Jag är bara glad att de snart är här!

Det brukar vara jag som kommer hem till mamma och pappa. Nu är det ombytta roller, när de istället kommer till mig. I min lägenhet, i min stad. Inte så att jag kommer bli deras förälder, men det är jag som är herre i huset. Fast tjej i lägenhet, typ. Det är mina handdukar på toaletten, (fast jag har fått dem av mamma) Det är mitt kylskåp och jag som bjuder på frukost. Det är min tur att skämma bort dem, så som de gör när jag kommer hem. Men. Det finns ett stort men. De är trots allt mina föräldrar, och det är ingen roll de ikläder sig, utan någonting de är, var de än är. Av erfarenhet från tidigare besök, vet jag att mamma automatiskt städar diskhon mer noggrant än jag någonsin gör, trots att det är jag som bor här. Jag vet att de  ursäktar sig för att de stökar ner, fast jag är hundra gånger värre hemma hos dem. Mamma tvättade till och med mina kläder sist.

Men vi har ju ingen tydlig gräns. Hemma hos dem, är hemma för mig. Precis som det är alldeles naturligt att de sitter i mitt kök. Hemma är alltid där vi är tillsammans. Och jag är dottern. Och jag blir automatiskt bortskämd med kärlek.

 

 

 

 

Journalist javisst

Just nu tänker jag inte på att jag går i skolan, trots att det är det enda jag gör. Jag måste säga att jag jag känner mig otroligt harmonisk över att gå mina 12 minuter till Karlavägen 104 varje dag och där, mötas upp av framtidens journalister – för att tillsammans skapa någon form av journalistik.

Att vara en del av en redaktion är min strävan, min längtan.  Och från och med idag,  fram till Lucia, kommer jag vara nyhetschef på Nacka Nytt. Det kommer bli en utmaning, det kommer bli krävande. Men det ska bli fantastiskt kul.

Jag ska inte romantisera själva skolgången helt och fullt. Idag mellan 13.42 och 15.22 sonade jag ut emellanåt, det gjorde jag. Tröttheten lade sig som en tung mössa på hjässan. Men jag hämtade mig, gnällde lite och kom tillbaka. Det är så det fungerar. Man ska oja sig lite över att man pluggar, måste vara i skolan till 17 och sedan ha en hemuppgift som väntar. Man ska jubla över sovmorgnar och vara lite halvloj i smyg. Men faktum är att jag gillar att gå den här utbildningen. Ganska rejält också.

 

En lätt NY-längtan

Det finns 40 procent färre journalister i Skåne idag än för tre år sedan. 250 journalisttjänster har försvunnit från dagstidningar i vårt södra landskap. Och det där ska vi acceptera? Journalister behövs lika mycket nu som 2011. Ja, jag försöker inte tänka på min omöjliga uppgift, men ibland blir jag lite mörkrädd.

Började istället tänka på hur glad jag är över att Starbucks dyker upp i stan. Ett på Sture P och ett på Götgatan redan nu till jul! Jag vet, det behövs inte fler caféer eller cofféshops på Götgatan, och särskilt inte på bekostnad av en bar. Men det är ju Starbucks vi snackar om. Det är dags för redcups med ljuvliga smaksatta latte´s.

13125_729884610419618_7358090169577301439_n 10689492_10152796482943057_1326053150366929587_n

 

Starbucks i sin tur fick mig osökt att tänka på New York och hur djupt jag saknar dennas stad. I ett avsnitt av Newsroom jag nyss såg, satt de och åt på Shake Schack i Madison Square park, precis där jag och Lova satt.. två gånger. Ta mig tillbaka!

Och så läser jag Jenny Strömstedts blogg som precis i detta nu, befinner sig i New York och lyckades sätta ord på åtminstone en del av det jag känner för denna stad.

I want to be a part of it..

 

Webbredaktör för en dag

Idag har jag gjort min första, men om allt vill sig väl, inte sista dag som webbredaktör. Skymningsbladet har idag följt dagens mediabrus, levererat senaste nytt – i princip innan det ens skett.

Som webbredaktör har jag sett till att sidan är uppdaterad, gjort puffar (det ni ser på förstasidan, som länkar till den verkliga artikeln) snyggat till och rättat till. Vidareskrivit artiklar från TT och hämtat bilder som ska liva upp.

Att vara en del av en redaktion är nog det finaste du kan vara. Tro mig.

Skymningsbladet

 

Nästan Bäst

Veckans bästa är att börja laga mat igen, efter att ha varit hemma och blivit bortskämd med middagar. Det känns lite roligt att få leta recept och gå och handla på ICA och stå vid spisen igen.

Veckans sämsta är att börja laga mat igen. Det är ju trots allt både trevligare och godare med mammas mat. Jag överdrev rejält ovan.

Veckans näst bästa är att jag bara lagat mat två gånger, för jag är en hejare på matlådor. Och, alla recept utgår från fyra personer.