Kaffe är dyrt

Denna vecka har jag lagt alldeles för mycket pengar på kaffe. 30 spänn hit, 35 spänn dit. Det är så det är som journaliststudent. Kaffet behövs, som substitut, som uppiggning (trots att jag aldrig känt av någon koffeinkick), som bisyssla. Det är lugnande att ha en pappmugg med plastlock stående bredvid det fullklottrade anteckningsblocket. Det är också en biljett in i olika arbetsmiljöer. Man måste köpa en kaffe för att få slå upp sin macdator på ilcafé och se viktig ut. Kaffet är en detalj i bilden som helt enkelt skulle sakna något om den inte var där. Min magkatarr-mage mår dessvärre inget bra av kaffe. Men jag orkar inte bry mig tillräckligt mycket om det.  Det är ju trots allt bara mig själv jag skadar… Jag vet ju faktiskt inte om det är kaffet heller eller de där läkerolaskarna jag kastar i mig på under halvtimmen. Utan att märka det tömmer jag asken. Men jag är inte en sådan som blir beroende av något. Så jag kan sluta, om jag vill.

Jag har denna vecka köpt ett dubbeldajm, för att jag ansåg att min huvudvärk behövde den. Jag, med värsta självkontrollen har börjat tappa det. Vet inte om jag gillar det eller inte. Men jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag orkar inte vara korrekt över allt, och då fallerar det på vissa punkter… Idag köpte jag en fryspizza för 28 kronor. Aldrig hänt. Jag köpte grädde och gjorde våfflor. Våfflorna var mer en bortförklaring för att få äta grädde. Mycket grädde. Sen när började jag älskade jag grädde? Jag har dessutom läst en självbiografi istället för kurslitteraturen. För att jag ville. Vad händer?

Jag har varit i en liten emotionell svacka, en urladdning av allt som ska presteras och uträttas. Och jag tror på ett sätt att det är nyttigt för mig. Jag kan behövas skakas om, släppa på alla mina regler jag satt upp för mig själv och vara lite down. Det är inte trevligt, det är det inte. Men jag hoppas att all oros-stress som ständigt påminner i en molande magont ska leda till något stort. Allt Janne Josefsson-snack gör att jag inte orkar bry mig om jag duschade igår eller idag. Och det är väl den typiska bilden man har av en hårt arbetande journalist? Jag har kul. Jag lär mig så fruktansvärt mycket.Och jag älskar det. Men likväl  kommer de sura uppstötningarna. Tänker att det är sådant  jag kommer titta tillbaka på sedan, när jag sitter med mitt manuskort i handen på nyhetsmorgon och bara ”alltså, när vi gjorde de där om vikarierna..” Och det här arbetet är ju ingenting egentligen. Och vid annat väder hade det inte ätit upp mig som det gör. Ibland är man bara känsligare för omständigheterna än annars.

Den känslomässiga bergochdalbanan gällande vårt arbete går galet fort. Vilken tur att jag jobbar med världens bästa ”kollegor”. Mina vänner. Vi är hur som helst grymma.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s