Tack bladet!

När folk frågar mig vilken typ av journalist jag vill bli, vilket folk gör ganska ofta, brukar jag svara något i stil med att jag vill berätta, jag vill låta människor berätta och så vidare… Jag har alltid sagt att jag iallafall inte kommer bli den som är först på plats när det brinner.

Idag var jag först på plats när det brann.

Jag är så väldigt tacksam för de två veckor jag har fått vara en del av Kristianstadsbladet. Vilket gäng. Som de tagit emot mig, och som de lär mig. Jag har fått arbeta. Jag har fått prova. Jag har fått berätta.

Idag var hela tidningen på kickoff, så jag, Josefine och fotograf Tom var de enda på plats på redaktionen. Jag fick börja dagen med att gå på tekniska nämndens möte, fortsatte en sväng till Åhus och tittade på restaurerade målningar och när jag kommer tillbaka till redaktionen brinner det på långebro. In i bilen, på med reflexväst med Press skrivet i versaler på ryggen och vi var där innan alla brandbilar kommit fram.

Försynt försökte jag prata med brandledaren. Men han visste inte så mycket. De hade det iallafall under kontroll. Men oj, vilken puls! Bild på webben låg uppe innan brandmannen hunnit upp för stegen.

Ja, det var med sorg i hjärtat jag lämnade in mitt passerkort och min 12 år gamla nokia-mobil. Jag ville inte sluta än. Inte idag. Inte nu. Jag trivs ju så bra med det här. Att vara en del av något större, som gör något så viktigt som att ge lokalinvånarna informationen de behöver, och vill ha i en salig blandning.

Men jag kommer tillbaka.

IMG_5882

Mormor blir också äldre

Jag har börjat inse att det inte bara är jag som blir äldre, utan även mina föräldrar. Till och med min mormor blir äldre. För mig stannade hon vid en ålder av 58. Jag tror fortfarande hon är 58 och tänker mig henne springandes runt på gamla Prima, numera Ica Maxi. Mormor har precis fyllt 70 år.  Jag ser det inte. Jag förstår det inte. Hon springer fortfarande runt, men inte på Prima. Hon lever pensionärens glada dagar. Går på PRO-dans och shoppar med tvillingsystern, om möjligt ännu oftare än förut.

Självaste födelsedagen spenderade hon i Spanien med min morbror och hans fru. Jag ringde från tunnelbanan och var nära på att sjunga ut födelsedagssången, innan jag insåg att jag just befann mig i tunnelbanan. Men ett ordentligt jubel fick hon. Ja, för hon klarar gott och väl av det där med mobiltelefon. Det är ingen iPhone men väl en knapptelefon med T9-funktion. Hon lovade att vi skulle vänta med att fira henne, tills jag var med. Och igår hittade vi äntligen tillfället att ställa fram den svenska flaggan som alltid står på bordet vid födelsedagar.

Vi åt stekt salt sill, från ett recept av min farmor och till efterrätt blev det chokladtårta. Mormor visade härliga bilder från Spanien och hennes riktiga 70-årsdag som visade sig vara på Spaniens nationaldag, så en karneval fick hon uppleva. Vi kan låtsas att den var för henne.  I kameran låg även fyra år gamla bilder. De vittnade om att vi faktiskt varit yngre, både jag och mormor. Men jag har svårt att ta in det där.

Foto 2014-10-27 20 37 18

Leka med Amanda Jenssen?

Man behöver inte vara ett geni för att förutspå att Amanda Jenssen blir årets Laleh i Så mycket bättre. Hennes versioner av gamla hits är så överraskande träffsäkra. Det är skickligt att kunna skapa nya känslor i låtar man redan har tusen känslominnen till, men det gör hon. Låtar jag sett som heliga och ansett borde förbli orörda, får hon gärna fortsätta skaka om, för min del.

Igår, när vi tillsammans med vin och salta chips tittade på programmet Så mycket bättre, spekulerade vi i någon slags storhetsvansinnes-stämning, vad vi själva hade valt att göra för gruppaktivitet om vi varit en av deltagarna. Det ska vara något som gör sig bra i tv, har något med sin personlighet att göra och samtidigt underhåller både deltagare och publik.

Som gammal lagkapten i fotboll, hade jag kanske kört en match med Carola som målvakt. Eller hade jag dansat streetdance med Orup. Kanske hade man kunnat ha kladdkaksbaks-tävling… eller skulle vi klätt granen trots att det är mitt i sommaren, med tanke på min julnördighet. Å andra sidan skulle jag som julfantast aldrig klä en gran mitt i sommaren.

Alexander hade bakat en tårta med gänget. Elin hade gjort något som har med tävling att göra.. Kul tanke ändå det där.. vad hade du gjort om du skulle leka med Ola Salo och Amanda Jenssen?

Här är en avskalad version av Amanda Jenssens version av världens bästa låt.

 

En vecka gången

Plötsligt var det fredag eftermiddag och jag hade gjort min första vecka som reporter i verkligheten. Hur gick det till? Nu har jag bara en vecka kvar, i lokalreporterns tjänst. Stoppa tiden! Jag vill vara med, jag vill lära mig mer! För varje dag som går, förstår jag nya saker, och lär mig hur det här fungerar. Jag hittar nya sätt att formulera mig, ställa frågor och  korr-läsa intervjuer.

Alla intryck och utmaningar gör mig sådär skönt utmattad. Ändå vaknar mitt i natten och undrar om jag stavade regionrådets namn rätt eller om rubriken jag skrev, blev den som sattes i tryck. Inte alltid.

Jag njuter. Jag njuter av redaktionsmiljön. Jag njuter av att få veta allt först. Jag njuter av att känna  mig viktig med mitt journalistblock.

Och jag njuter av att på en helt vanlig fredagskväll få sitta hemma hos Matildha och dela en gyrospizza med hela gänget. Tesse, Frida, Matildha och jag. Vi, som det ska vara. Jag gillar känslan av att kunna gå hem, bara ett kvarter och passera Oscar och Linneas lägenhet innan jag kan somna i min 1.20-säng. Det är frihet att kunna ta min gamla Monark och cykla till Fantasi för att köpa frallor. Frallor som vi i lördagslugnet njuter av medan vi diskuterar tidningsartiklar med Jesper på nyhetsmorgon pratandes i bakgrunden.

Kontrasterna mellan u-båtsjakten i Stockholm och 35-åriga kaktusar i Kristianstad kan jag inget annat än älska.

Foto 2014-10-24 07 45 12

 

Praktikant

Okej. Jag befinner mig alltså i Kristianstad, praktiserandes på Kristianstadsbladet. Jag har ett eget skrivbord och egen telefon. Jag har texter i tidningen varje dag. Byline. Byline.

Igår var jag på byggarlunch och lyssnade på sambandet mellan infrastruktur och bostadsbyggande. Jag träffade en 96-årig dam med en 35 år gammal kaktus. Idag har jag varit på tårtkalas och skickats på uppdrag i Åhus. Jag lever som en journalist.

Det har varit tusen nya intryck och det är en smula nervöst. Men framförallt är det fantastiskt.

För första gången får jag se det på riktigt. Whiteboard, morgonmöte och redaktionen som arbetar febrilt. Deadline och scoop. Jag är grön som en omogen banan, men jag njuter. Jag ser och jag lär. Och jobba, det får jag göra. Det blir långa dagar och trötta kvällar. Skönt trötta kvällar. Då känns det fint att få komma hem till familjen.

Praktikant Elin Iversen.

www.kristianstadsbladet.se

Så mycket Ola

Jag har ända sedan i lördags känt en lätt panik. En ofullständig känsla. Jag har väntat i flera månader på att få se Ola Salo i Så mycket bättre – och när det äntligen blev dags, var jag inte hemma. Ihärdigt har jag försökt undvika allt prat om programmet efteråt. Jag har blundat och slutat lyssna när jag förstått att vi ska börja prata Så mycket bättre.

Nej, detta skulle bli en helig stund.

Och ikväll, fick jag min tid med Ola.

Det var som att uppleva mina tonår igen. Det var som att kastas runt i en centrifug av minnen, kärlek och konsertupplevelser. Han har varit med mig så länge. Han har betytt så mycket. Olas sunda värderingar och kloka funderingar kommer alltid behövas.

Jag var rädd att jag skulle tycka det var lite obehagligt att höra Carola sjunga den musik som betyder så mycket för mig. Jag var rädd att de skulle skada den. Men jag tyckte det var fint att höra deras hyllningar till Ola och musiken. Amanda Jenssen var magisk. Kajsa Grytt värdelös.

Jag grät med honom. Jag grät av känslor som kom tillbaka från konserter jag upplevt och skivkonvolut jag lusläst.

Ola. Vilken man.

Foto 2014-10-21 19 33 07

Alldeles på riktigt.

Jag blir nästan snurrig av lycka när jag tänker på att sex hårt arbetande skåningar lämnade allt och tog sig upp till stora staden, så att vi kunde spendera en helg tillsammans. Att de satte sig på det där 3,5 timmarståget (1:a klass i och för sig) så att vi kunde äta hotellfrukost, strosa på stan och skåla på Berns. Att vi alltid kommer vara den där Fantasi-familjen. Inte påhittad, utan alldeles på riktigt.

Det som nästan är ännu mer snurrigt är att jag fick lov att följa med dem hem. Och trots att vi inte bokade våra tågbiljetter samtidigt, fick jag platsen alldeles bakom gänget. Som att någon visste att vi hörde ihop.

Foto 2014-10-18 19 26 27 Foto 2014-10-18 21 20 25 Foto 2014-10-19 10 53 08 Foto 2014-10-19 11 02 22

Och idag var min första dag som praktikant på Kristianstadsbladet. Jag har eget skrivbord, telefon och email. Jag är en medarbetare mitt i kontorslandskapet som får uppdrag på whiteboarden. Jag lyssnar, lär och njuter.

Att vara en del av en redaktion måste vara bland det coolaste som finns. Alldeles på riktigt.

Vilken grej.

Livsnjuteri

Bror är tillbaka på brottsplatsen, och med det menar jag att han är på sannolika skäl misstänkt för att jag hamnade här. En bidragande faktor till beslutet åtminstone.

Jag har saknat honom. Inte bara lite, utan ganska rejält jättemycket. Att få se honom stå utanför min port var ett enda yvigt lyckorus.

Vi passar nu på att njuta. Det vill säga, vi äter. Vi äter burgare och bakverk. Oscar måste prova allt han inte ”hann med” då han bodde här… Det har varit Love food café, det har varit Prime burger och Haga bageri.

Ikväll byts en skåning ut mot sex andra.. Oscar ska göra det han egentligen kom hit för. Gå på jazz. Och hit anländer mitt allra käraste Fantasi-gäng. Det är nästan för bra det här.

För hela jag kan slappna av nu. Resultatet av vårt grävande blev bättre än vi kunde hoppas (enorm lättnad). Efter helgen väntar nya utmaningar. Ses i Skåne!

IMG_5795-0.JPG

IMG_5796-0.JPG

IMG_5785-0.JPG

IMG_5790-0.JPG

Snart är det jul igen..

Hur det än känns i kroppen, när du säger det högt för dig själv, är det sant. För varje löv som faller kommer vi närmare adventsljusstakar och glöggmys. Snart släpps årets julmusik.

Än så länge tycks det finnas viss hemlighetsmakeri kring vilka julplattor som släpps i år.. eller är de helt enkelt inte så många. Reglerna var länge enkla. Allt som har med julen att göra får börja ätas, bakas, lyssnas, upplevas, utnyttjas från och med första advent. Nu är reglerna inte fullt så enkla längre. Julpolisen i vår familj har insett att när man uppskattar denna högtid så genuint som vi gör, hinner man inte lyssna på all musik, se alla filmer – eller äta så många pepparkakor man vill i december. Därför har vi fått dispens. November är okej. Men… man gör allt i rätt ordning. Man börjar inte lyssna på ”Julen är här” med Carola som har hög julfaktor. Man smygstartar med Ronan Keatings Wintersongs – som är just ganska mycket vinter och inte fullt så mycket jul. Jag längtar verkligen efter Ronans ”Stay” och ”Scars” och de andra fantastiska låtarna på detta album. Du undrar varför jag inte bara gör en snabb sökning på Spotify och låter musiken flöda i högtalarna? Aldrig. Att längta är halva grejen.

Denna tid på året uppdaterar jag och Pappa varandra för att kunna planera årets julskive-köp. Pappa har sedan länge samlat, så jag tror att fascinationen för julmusik finns i generna. Varje år får vi slåss för att få folk att förstå att julmusik inte är synonymt med ”Mer jul” i butiker fyllda med dunjackeklädda barnfamiljer.

I år kan vi se att Sarah Dawn Finer släpper ”Vinterland”, med en spännande låtlista av nytt och gammalt. Valborg av Håkan Hellström är inte bara överraskande, utan också väldigt lite jul. Sarah har skrivit tillsammans med Mauro Scocco och Bo Sundström. Titelspåret står Laleh för. 7 november kommer den ut. Och då är jag tillåten att lyssna. Excited!

http://www.sarahdawnfiner.com

Print1-250x300

Dessutom släpper Weaping Willows ett julalbum. Det enda jag vet om den, är att de själva beskriver den som underbar. Magnus Carlsson tillsammans med stråkar och osynligt snöfall, känns helt rätt.

Dessutom har pappa lite inside information om en del amerikanska släpp, som är intressanta. Ja, så om vi inte säger låt det bli jul, så låt det åtminstone bli november!

 

 

Andra sidan deadline

8.46 lämnade vi in vårt gräv. Tre veckors arbete är sammanfattade med  800 ord och jag befinner mig nu på andra sidan. Andra sidan deadline. Den där stunden som kändes så långt borta för ett par veckor sedan. Den stunden vi trånade efter – stunden då vi skulle ha en färdig artikel. Visst är det en lättnad, absolut. Men det är också en tomhet. Jag, Hanna och Amanda har setts varje dag och arbetat i princip dygnet runt. För även när vi inte aktivt suttit och tryckt på tangentbordet, eller ringt samtal har det upptagit våra tankar.  Allt hårt slit har mynnat ut i en granskande artikel. Rösterna som kommer till tals hoppas jag att ni får höra en dag. Det är de värda.

Idag, idag har kroppen och huvudet och allt där emellan andats ut. Efter att under helgen, med jobb, för lite sömn och sista handen vid artikeln gått på konstgjord andning. Idag är det inte mycket med Iversen. Men stolt, det är hon, vad än den hårda bedömningen kommer att säga.  Det har varit en prövning. Det har varit krävande. Det har varit så fruktansvärt häftigt. Vi har lärt oss mer än vi idag kan ana.