Utanför min kropp

Jag tror min kropp håller att säga ifrån. Igen. Den är så otydlig bara. Den talar på ett språk jag inte riktigt kan tyda. Den beter sig som ett trotsigt barn. Den skriker så högt att jag inte hör.

Det enklaste kan ibland vara svårt. Som att inte oroa sig i förväg. Att inte försöka lösa världens problem klockan fyra på morgonen. Att inte ta allt på för stort allvar. Att lyssna på sig själv. Att lyssna till mage, huvud och begär samtidigt. Att inte sätta allt annat före sig själv.

Jag har inte lyssnat. Men hur skulle jag kunna höra? Jag vet inte om jag är dum mot kroppen, eller kroppen dum mot mig.

Vi är inte så goda vänner nu. Något har kommit emellan. Men vi hittar tillbaka till varandra. Såklart vi gör. Vi behöver ju varandra. Mer än något annat.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s