Bye bye trillingnöt

Idag har jag varit i Uppsala för första gången. Uppsala är vackert, tror jag… Stationen var exakt allt jag såg. Men det var en trevlig syn. En intervju på gamla stationshusets uteservering med en latte i en värmande höstsol. Det var ungefär allt vi hann med. Sedan åkte vi hem. Signalfel både dit och hem gjorde att det tog betydligt längre tid än det skulle. Och kostade en del gjorde det också. Men visst. Check på Pelle Svanslös hemstad.

Av diskussionen att döma håller jorden på att gå under. Åtminstone är julen i stor fara. Dagens skandal tycks vara att trillingnöten byts ut i aladdinasken.

Jag tycker det är hysteriskt roligt. Jag njuter av att se vad den lille pralinen kan skapa för känslor. Man skulle kunna tro att jag själv skulle ställa mig till skaran av protester. Men nu råkar den bytas ut mot hallonlakrits! HALLONLAKRITS, det är kanske den bästa nyheten sedan marabou salta mandlar. Dessutom tas körsbärslikören bort, och det var ju på tiden. Det är ändå 2014. Hade de rört gräddnougat hade jag däremot blivit lite kinkig. Jag finner entusiasmen över marabous ”brott” att ta bort trillingnöten vara väldigt underhållande. Facebookgruppen ”ge fan i vår trillingnöt”, har för tillfället 500 likes. 500 anser sig äga trillingnöten. Jag tror att uppståndelsen är precis vad marabou var ute efter. Men lugna, Aftonbladet har nu snällt lagt ut receptet så man kan göra sin egen trillingnöt. Upprörda känslor om kärnkraftverk, obligatoriskt gymnasium eller förbifarter  – släng er i väggen. Man kan inte ta bort trillingnöten från svenska folket!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19618979.ab

Aladdin fyller 75 år och kommer med sin jubileumsask, med låt säga, vissa förändringar…

10702221_853499328002298_2434215130542466888_n

Annonser

När helgen tar slut…

Det har varit en Brunkan-helg och det vittnar främst mina torra och fnasiga händerna om. Efter att ha handskats med både diskvatten, fönsterputs, skummad mjölk och durummjöl så blir de lite slipade. Cafédoft, cafésnack och caféstoff låg som ett tjockt lager utanpå kroppen när jag gick hem från Brunkans denna söndag eftermiddag. När jag tog en dusch sköljde helgen av mig 0ch jag kunde inte undvika att komma tillbaka till mitt huvudfokus här. Jag ska ju bli den där journalisten.

Jag är inte riktigt i form, det är jag inte. Men jag hoppas få känna mig bättre till mods imorgon, när förhoppningsvis några bärande bitar ska falla på plats. Jag har lite för länge burit med mig en oro och tänkt lite för mycket ”tänk om”. Och det blir inte bra. Ikväll ska jag tycka lite synd om mig själv även om jag inte är riktigt säker på varför det är synd om mig, men någon gång kan det ju få vara det. Jag ska äta kladdkaka och grädde. Fet grädde. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag har blivit lite av en gräddoman. Ju mer grädde desto bättre. Ett tag höll jag på att klökas om lagret i prinsesstårtan var för tjockt.. Uppenbarligen inte längre..

Jag är glad för min lördagskväll. Mitt emellan mina Brunkan-dagar fick jag äta en burgare med Mathilda. Det var välbehövligt. Vi fick även dricka ett glas vin med storasyster Ida och sällskap. Jag är glad att ha dem här i staden. Det var skönt att i detta lilla orosmoln få prata om familjen och känna trygghet ifrån släkten. Och Mathilda fick mig att beställa cheesefries. Ost är min nästa last. Det kan inte bli för mycket grädde. Och inte för mycket ost. Är detta symptom jag bör googla?

IMG_5722 IMG_5724

 

The Hives

The Hives har blivit utsedda till världens bästa liveband. Av vilka är även efter en google-sökning oklart. Kanske av dem själva? Hur som helst var det därför jag gick över Djurgårdsbron till Gröna Lund ikväll. Av ren nyfikenhet. Jag är svag för bra scenshower, och här fanns goda chanser till att det skulle bli en sådan.

Jag har alltid vetat vilka The Hives är. Men jag har i ärlighetens namn aldrig lyssnat på dem. Jag gjorde inte ens en snabb spotifykoll innan jag gick dit ikväll. Kanske borde jag gjort det. Kanske inte. Jag tror i ärlighetens namn att jag inte hade känt mig så manad då.. för det  är inte riktigt my cup of tea. Om det ens är lagligt att ha ett sådant uttryck i samma mening som The Hives. Det är ingen afternoon tea inte, det är rökig ölfest!  Så jag är glad över att min nyfikenhet tar mig till nya upplevelser och att jag fick höra rock och predikan på dalmål.

Men det var framförallt det jag såg, som jag gillade. Det var snyggt. Det var visuellt genomtänkt med stora upplysta HIVES -bokstäver i marionettesnören styrd av en rödögd galning. Och galningar är de allihopa. Underbara galningar. Konserten hade ingen startsträcka och bandet och publiken syncades snabbt i samma energi. Mest underhållande var Pelles mellanprat på skön dalmål. Ni som sett Hives innan vet ju precis. Jag hade ingen aning. Det är fullkomligt genom-otänkt och  man köper allt. Det är så medvetet underligt att man älskar honom. Jag kom att tänka på Ola Salos konsertpredikningar, och då vet ni ju trots allt vilken som vinner den duellen.

Att tillägga om kvällen är att jag aldrig sett ett band spotta så mycket på scen. Allihopa, hela tiden. Dock inte på varandra, vad jag kunde se. Det var högst komiskt att se scenkillens kanske enda uppgift under kvällen: Att se till att den långa mikrofonsladden inte snurrade in sig i sig själv eller  fastnade under monitorer. De gånger han inte var på bettet, fick Pelle tvärstopp på sina utflykter till scenkanter och publikhav. Det var också kul att se Kalle Moreus digga med.


Foto 2014-09-25 20 27 25

Mamma!

De säger att vi är lika du och jag. Då blir jag stolt.

Det finns de som säger att vi ser ut som systrar. Då blir du stolt.

Det finns de som säger att de vill vara som du. Jag försöker vara som du.

Jag vet att du gör skillnad. Jag vet att det du gör för de äldre personerna i ditt arbete gör slutet av deras liv till de ljusaste. Du arbetar inte, det är ditt stora hjärta som gör det. Jag vet att du alltid gör allt för familjen. För mig. Jag vet att du alltid sätter andra före dig själv. Det är bara sådan du är. Jag vet att jag kan ringa dig när som helst, om vad som helst. Du svarar.

Du gör skillnad. Och allt du gör, är att vara du.

Idag är det dags att ge tillbaka. Vi gratulerar mamma på hennes dag. Världens bästa mamma fyller 47 år.

De säger att vi ser ut som systrar. Vi är som systrar.

Foto 2014-05-25 14 58 21 Foto 2014-08-15 20 37 30 Foto 2014-08-15 22 38 36

Utanför min kropp

Jag tror min kropp håller att säga ifrån. Igen. Den är så otydlig bara. Den talar på ett språk jag inte riktigt kan tyda. Den beter sig som ett trotsigt barn. Den skriker så högt att jag inte hör.

Det enklaste kan ibland vara svårt. Som att inte oroa sig i förväg. Att inte försöka lösa världens problem klockan fyra på morgonen. Att inte ta allt på för stort allvar. Att lyssna på sig själv. Att lyssna till mage, huvud och begär samtidigt. Att inte sätta allt annat före sig själv.

Jag har inte lyssnat. Men hur skulle jag kunna höra? Jag vet inte om jag är dum mot kroppen, eller kroppen dum mot mig.

Vi är inte så goda vänner nu. Något har kommit emellan. Men vi hittar tillbaka till varandra. Såklart vi gör. Vi behöver ju varandra. Mer än något annat.

 

 

 

Oförskämt bra.

Jag brukar inte ställa mig till skaran som tycker om att spendera. Jag får snarare ångest över att se minus på mitt konto eftersom det så klart är begränsat. Men i helgen har det varit en riktig befrielse att få handla. Använda det lilla plastkortet och gå och kånka på påsar. Uh, yeah, chikaboom vad härligt det var att handla höstkläder.

Helgen med Tesse har varit helt underbar. Det har varit så lyxigt att få ha henne här för mig själv en hel helg. Och, som vi sa när vi gick och lade oss igår.. Vi har verkligen passat på att göra det vi tycker mest om, och är bäst på. Och vi har gjort det tillsammans. Jag tror att det var Tesses närvaro som fick mig att gå lös inne på Monki. Och som gjorde att jag inte tvekade på tröjan inne på Weekday. Det kanske inte är ett helt optimalt inflytande hon har på mig. Men jag shoppar bäst med Tesse!

Igår var vi även i burgarhimlen och vände. Prime Burger serverade en smältande god cheesburgare. Briochebrödet satte en perfekt sälta på den saftiga biffen som var perfekt rosa i mitten. Mysigt ställe, med cool stämning. Allt var en uppladdning för konserten. The Royal Concept på Debaser.

Och vilken konsert sen.. Stämningen var oklanderlig. Publiken dansade i takt, åt samma håll. Vi gungade i takt, vi ville ha roligt. Vi sjöng med och vi svettades. Svettades lite väl mycket om jag ska vara ärlig. The Royal Concept är ett band från Stockholm, som förutom att de är ute i världen och spelar, sålde slut på Debaser till en publik som kunde varenda låt. Bara så ni vet. Jag och Tesse har lyssnat en hel del på dem och ställde oss glatt i det vänliga publikhavet. Varje intro gav en ””yeah” nu kommer den!” En redan nöjd publik fick dessutom se Mariette (idol bl.a), Linnea Henriksson och två brudar till komma upp på scen och backa upp. När sista låten skulle spelas, fanns där bara en låt jag saknat under kvällen. Min favorit. Cabin down below. Jag vågade inte riktigt hoppas på att de skulle köra den. Men just den körde de. I sticket, efter andra refrängen dyker ett råsexigt saxofonsolo upp på plattan. Jag tänkte att det, det kommer de ju inte köra. I så fall, kommer synthkillen lägga en liten kopia på slingan. Vad händer. Kristianstads Emma Essinger kommer in på scen och river av, inte bara solot – utan ett euforiskt avslut på saxofon. Jag var i extas. Jag kan till och med sträcka mig så långt att säga att jag tycker lite synd om alla som inte var där.

Bara en liten parentes. David som sjunger berättade en bit in i konserten, hur glad och tacksam han var att få spela för oss i Stockholm. De hade nämligen spelat i Knislinge utanför Kristianstad för ett par veckor sedan.. (Jubel från mig och Tesse som stolta skåningar). David fortsatte att berätta att de hade spelat för tre personer i ösregn och ville helst glömma hela incidenten. (Jag och Tesse tystnade tvärt och hoppades att inga lagt märke till vårt stolta ”han sa kristianstad!!!!!”

Idag avslutade vi helgen med den perfekta söndagssysslan. Fika i Rosendals trädgård på Djurgården. En kladdkaka, en bästis och mysig miljö. Åskan och ösregnet var ett tecken på att hon inte borde åka hem. Hon borde vara  här hos mig.

 

IMG_5655 IMG_5657 IMG_5662 IMG_5667 IMG_5669 IMG_5674 IMG_5679 IMG_5690

 

Hon är på väg

Hon. Min Tesse är på väg hit. Och herregud vad glad jag är över det. Jag behöver henne. Jag behöver henne här.

Efter tre veckors konstant journalistsnurr i skallen behöver jag en ledig helg. Jag behöver min bästis. Sen fortsätter journalistsnurret. Och det är jag glad för. Det är lätt att tappa bort sig själv, men jag försöker påminna mig själv om vilken ynnest jag har. Jag lär av de bästa. De bästa från branschen guidar mig. De bästa grävarna inom journalistik ska handleda mig i undersökande journalistik. När självförtroende tryter, försöker jag se upp till dessa. Jag älskar det här. Och jag älskar hur jag och mina klasskamrater kämpar tillsammans.

Vi ska gå på stan, gå på konsert, gå på promenad, gå med varann.

Vi ska gå på stan. Jag är så sugen på att få strosa bland höstkoftor och hattar. Jag är sugen på att spendera en peng eller två.

Gå på konsert. Vi ska se The royal concept på Debaser imorgon. Grymt bra band. Så ses verkligen fram emot att få höra dem live. Och er tvingar jag  lyssna på deras album.

Gå på promenad. Jag tror vi tar en promenad på söndag. Det ska bli strålande höstväder och Djurgården är förbannat vackert då. Också.

Gå med varann. Vi ska njuta av att få ha en hel helg tillsammans. Äta frukost, lunch och middag tillsammans. Och prata om allt. Allt.

Nu är det inte länge kvar..

 

Idolsnack

Jag har blivit kär. I ett choklad. Marabou salta mandlar är en gåva från himmelen sänt.. ja, nästan religiöst gott faktiskt. Om någon undrar hur man kan bli så lyrisk över ett choklad så.. äh, vem blir inte lyrisk över choklad?

IMG_5652

Och Idol, det ser jag. Det är min lediga-heliga-timme på kvällen. Och kvalveckan är ju det roligaste momentet. Det är där man skiljer agnarna från vetet.. vad nu det ska betyda. Tjejerna imponerar mest. Blev lite lätt golvad av Matilda som sjöng ”At last” igår och genast blev min favorit. Låtvalen har ju varit… märkliga om vi ska vara milda. I tisdags slaktades det mesta av killgänget. Hoppades ju på Roffe annars.. men han försökte ”yo’a” sig igenom låten som någon fejkhiphopare. Ja, jag har nog något kritiskt att säga om varenda deltagare, men det ska jag bespara er. Jag kan vara ganska kritisk. Ibland värre än Bard. Och man måste heta Cissi, Tesse, Matildha, Lova, Linnea eller något annat som rimmar på Elin för att man inte ska misstolka. Man måste dessutom vara lika kritisk själv, för att det ska bli underhållning av det hela.

Idol-konversationerna jag har med mina vänner, är komiska.

Förr i tiden var jag mer hängiven mitt idol-tittande. Missade inte ett avsnitt och ordnade idol-fredagar varje vecka. Så är det inte riktigt längre. Jag kommer tröttna, som jag gjort de senaste åren. Men en live-sändning i Spånga ligger inte så långt iväg.

 

 

 

 

Fortfarande ledsen.

Det var fint när min bror ringde mig dagen efter valet och vi pratade politik. Det var ett otroligt samtal. Vi fick ventilera, vrida och vända på resultatet och tillsammans försöka förstå. Vi tycker tydligen lika. Så det var ett samtal i samförstånd. Det var också första gången vi pratat politik på den nivån. Vi pratar massor i min familj. Ja, oj vad vi pratar. Vid middagsbordet löser vi världens alla problem, men vi har aldrig formulerat meningarna i parti och politik utan mer  i samhället i stort. Det har också gjort att våra föräldrar aldrig har påverkat oss i någon politisk riktning. Däremot är vi ju uppfostrade med samma värderingar – och nu märkte vi att vi var lika kloka båda två.

Vi tycker att vi ser de verkliga problemen i samhället som i missnöje och okunskap utmynnar i 13 procent. Vi tycker oss se politikernas rädsla och misstag. Vi ser med fasa hur denna kombination av rädsla, missnöje och okunskap skapat årets valresultat. Vi förstår. Men vi förstår inte. Vi blir lika frustrerade båda två. Lösningen är inte solklar, det är den inte. Ni ska alltså inte lägga en statsminister-röst på någon av oss. Men 13 procenten är på intet sätt en lösning på problemen. Tvärt om.