Våga prata!

Det är så lätt att tro att man är ensam med sina tankar, ensam om att vara ensam. Ensam med sina liktår och celluliter. Tro att man ska klara allt själv. Men det är vi inte.  Vi måste prata. Prata om obekvämt och angenämt och prata och stötta. Att prata och skrika ut, att se bakom filter och göra sig sårbar – det är då vi kan hjälpa oss själva och andra.

Jag trodde länge att det bara var jag som gick igenom en tonårsperiod med ständig magont. Orolig-mag-ont. Jag trodde att det bara var jag som fick rå-ångest två veckor innan jag skulle på konfirmationsläger och sova borta. Jag hatade att sova borta. Jag har sedan länge hittat finessen med att prata. Samtala. Lyssna och berätta. Och nu kan jag inte sluta. Befrielsen att säga saker högt, att få sätta ord på känslor. Lyssna på sig själv och låta både klok och korkad på samma gång. Höra andra ventilera och känna igen sig. Vilken lättnad.

Ibland behöver du inte bidra till samtalet själv. Utan bara som passiv åskådare. Kristoffer Triumfs podcast Värvet bestående av  intervjuer med offentliga personer är ett exempel. Det skalar av de yttersta lagren av människorna man tror sig ”känna”. Där döljer sig människor av kött och blod, som säkert både luktar och är uppbyggda av för mycket socker. Det är människor med brister och tillkortakommanden. Ibland råkar de tänka läskigt likt dig själv, och det skapas en trygghet i det. Att veta att du hur som helst inte är ensam med dina egenheter.

Mia Skäringer skrev en blogg, som blev en bok vid namn Dyngkåt och hur helig som helst (förlåt mormor, men det är ingen snuskbok). Eller jo, men den är mänsklig. Den är naken i den bemärkelsen att det är en sårbar, frånskild mamma som bara försöker vara en bra mamma. Och som inte hinner måla naglarna eller fila fötterna. Och som skriker lite för högt på sina barn ibland, men bara försöker gör sitt bästa. Jag tror hon har hjälpt massor av småbarnsmammor och frånskilda föräldrar att inte känna sig ensamma i sin otillräcklighet. Ingen är perfekt. Ingen räcker till i alla situationer. Men alla försöker.

Den bästa bloggen borde bestå av tankar man inte säger högt, men som man borde. En blogg borde inte vara täckt av skimmer, filter och välstädade vardagsrum. Mitt vardagsrum är oftast okej, men mina fjärrkontroller ligger inte i en perfekt rad. Ingenting ligger sällan perfekt. Det skulle vara att luras, att visa upp något som inte är verklighet och som skulle verka vara bättre än vad det är.

Det har blivit lite en hobby att analysera mig själv och andra. Varför jag blir som jag blev. Varför jag är rädd för det ena men har så lätt för det andra. Varför jag, trots att allt talar emot det, känner som jag gör. Varför jag är så rädd, men samtidigt så modig.  Hur kraven på mig själv hjälper och stjälper. Tillsammans med mina vänner kommer jag fram till storslagna analyser när vi pratar över en fika, på telefon, eller en picknick i parken. Tilltugg och tillbehör är bara enbart en positiv krydda till de perfekta samtalen.

Att våga säga något högt, kan vara det bästa du gjort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s