Brooklyn, pizza och burgare.

Pappa var glad att vi skulle till Brooklyn. Barry Manilows hemstad. Tyvärr såg jag inte en skymt av honom.
Dagen bjöd på perfekt väder för att gå över Brooklyn bridge. Den molniga himlen skapade en behaglig värme och ett mysigt skymningssken.

Brooklyn Bridge är den äldsta hängbron i New York och var världens längsta hängbro när den invigdes 1883. Brons huvudspann är 486 meter långt (tack Wikipedia). Utsikten är magnifik. Du ser Manhattan, du ser Frihetsgudinnan om än hon är liten. Du ser staden torna upp sig med Empire state building likt en trofé. Det är en utsikt att häpnas av. Ett av de där moments’en då man får nypa sig i armen och i alla fall försöka förstå att man faktiskt är där. Väl över bron ligger en mysig stad, med bostäder, restauranger och vardagsliv som både jag och Lova attraherades av. Den nästan kallade på oss – ”Kom och bo här!”. Jo, vi hörde det allt. Dumbo kallas det området i Brooklyn där man kan vandra strandpromenaden och se bron torna upp sig med Manhattan som bakgrund.

IMG_5202 IMG_5216 IMG_5218 IMG_5224 IMG_5227 IMG_5229 IMG_5258
IMG_5234

Mat har varit en prioritet på resan, och vi ville äta så amerikanskt som möjligt. Vi hade hört talas om pizzerian Grimaldi’s i Brooklyn som är berömd för sina coal brick-ovens pizza. Och det bekräftades av  den långa kö som bildats utanför innan de ens öppnat. När jag och Lova blev hungriga ställde vi oss i kön som då endast bestod av ett par-tre sällskap. När vi fått bord och tittade ut genom fönstret var kön över tio meter lång. Vi tackar vår inbyggda matklocka för en hyfsad tajming. Och pizzan. PIZZAN! Det var utan tvekan den godaste pizza jag någonsin ätit och kön kändes plötsligt kort. En pizza väl värd att vänta på –  och jag som trodde att italienarna skulle vara experterna? Man utgick från en pizzagrund  av bröd, tomatsås, mozarella, basilika och valde sedan vilka ingredienser man ville ha på. Ju fler, desto dyrare. Jag och Lova delade en liten pizza med salami och svamp. Storlekarna är ju som bekant ett par nummer större än hemma, så vi blev ordentligt proppmätta.

Inne på pizzerian hamnade vi bredvid en före detta New York-polis och hans son. Han berättade om hur han brukade köra från Manhattan för att hämta upp pizza. Han berättade att man för bara några år sedan inte vågade sätta sin fot i Brooklyn, men att han nu spådde Brooklyn att bli det nya Manhattan. Det har blivit hett! Själv bodde han på Long Island, hade nyss gjort en roadtrip på 12 timmar till Chicago som han varmt rekommenderade – ”som New York fast renare”. Både han och hans son var väldigt trevliga och tillmötesgående, nyfikna och villiga att berätta. Han var som en den amerikanska morfarn jag aldrig haft…

(o)lyckligt nog låg Brooklyns glassfabrik alldeles vid piren. Trots att vi var mätta och nöjda efter vår pizzaupplevelse kunde vi inte gå därifrån utan en Brooklyn-glass. Vi körde på chocolate chip chunk och salted pecan och delade systerligt. De flesta trodde ändå att vi var systrar. Vi såg också den första, men absolut inte sista med ”selfie-stick”. En assistent för att ta selfies, helt enkelt. Så fruktansvärt onödigt smart.

IMG_5236 IMG_5237
IMG_5241 IMG_5247 IMG_5254

Mat var det ja… Innan vi åkte hade jag en enda burgare jag ville smaka. Den beryktade ShakeShack-burgaren. Och vi blev ju trots allt hungriga igen efter att ha gått bron tillbaka och strosat runt i financial district och gått på wall street. Så trötta och hungriga att vägen till Madison square park med onda fötter skulle visa sig bli krångligare än väntat. Med alldeles för stort självförtroende trodde vi att vi hittade i stan. Det gjorde vi inte. Men fram kom vi – till slut. Och där var det också kö. Längre än i Brooklyn, men den gick också desto fortare. I den idylliska parken med glödlampshimmel satt vi i mörkret och åt den kanske godaste burgaren någonsin. French fries’en var perfekta och vanilla caramel-chocolate shaken var gudomlig. Vi var i burgarhimlen. Under en bar himmel. I en park i New York. Kärlek.

IMG_5261IMG_5265

En första skymt av New York

Vi hann inte mer än upp i luften förrän en kinesisk äldre man bad om hett vatten till sina 6 kronors studentnudlar. Vi var iväg. Första stopp blev en kort mellanlandning i London och efter ännu en säkerhetskontroll kunde vi äntligen sätta oss till rätta och flyga över Atlanten mot USA och New York. Resan erbjöd överraskande god flygplansmat, en gigantisk filmbank och en av de vackraste molnvyer jag sett. Mäktigt! Jag och Lova fick lyckligt nog sitta ensamma och tyckte båda att de 6,5 timmarna flöt på mycket behagligt Sen. Sen, när vi blivit insläppta i landet satte vi oss i en gul taxi och rullade förbi och över till Manhattan kändes det mest overkligt. Stadssiluetten var fruktansvärd efterlängtad.

Lägenheten vi hyrt låg i Lower East Side, mitt bland de mysiga restaurangerna och barerna. Ett något ruffigare område, men också desto mysigare. Framför allt gillade vi kontrasterna det ger att bor sådär. Att få uppleva New York från olika sidor. Det välstädade, blinkande och hypade, men även det mer verkliga, där folk hejar på varandra och köper latte från samma coffeshop varje dag. Och New York är verkligen kontrasternas stad. Där lever de fattigaste och de rikaste. Där gömmer sig oaser av lugn, grönska och parker i en pulserande skyskrapemiljö. Där finns de intelligenta ekonomerna och de fria kreativa själarna. Där är man som man vill och man gör som man vill. Där samsas människor från hela världen.

Ett av våra favoritställen är Bryant Park, just för att det är en grönskande park som dyker upp mitt bland höghus och kända skyskrapor. Det ligger bara ett stenkast från Times square 0ch alldeles intill det ståtliga New York Public Library. Där, befinner man sig i mitten av allt. Där spelar några äldre herrar schack medan en yngre man utövar yoga. Där jongleras det, spelas boule och läses böcker. Där erbjuds en läshörna med böcker och tidningar att låna och där finns wifi för den som vill plugga eller jobba. Där finns bar, café, glass och lata vilstolar. Den stora gräsytan är fullt av folk som pustar ut. Där finns stolar och bord för alla att använda – rent och välskött. Människorna här tar hand om sin park och låter den behålla sitt goda skick. Där får stolarna stå kvar, där slänger man sin kaffemugg i soptunnan och där får tidningarna ligga kvar. Jag vet inte, men det känns som ganska unikt?

Första dagen ville vi bara känna känslan av New York. Komma tillbaka och känna igen oss och hitta rätt. Vi började shoppingen direkt. Varför vänta? Ett besök på Victoria’s secret och Forever 21 – två av våra favoriter resulterade i färgglada påsar.

IMG_5166 IMG_5169 IMG_5170 IMG_5172 IMG_5174 IMG_5177 IMG_5178 IMG_5185

Kvällen. Den går till världshistorien. What a night. Den började med en mysig middag på Freemans i Lower East side. En mysig innergård med lampkläddhimmel tog oss till en tjusig tallrik. Kanske den tjusigaste på hela veckan. Spontant gick vi vidare till en bar och tog vars ett glas vin och var nog nära på att traska hemåt när ett kul gäng från stan gjorde sig till känna. Spontant gick vi alla vidare till en annan bar ”Hair of the dog” och dansade oss svettiga till svenska låtar av Robyn och Icona Pop. Vi var spontana. Och vi ägde. Jag vet inte om det var vår svenska utstrålning eller något annat som gjorde att vi kom hem med fem telefonnummer, två facebookvänner och ett erbjudande att smoke weed. Jag kan inte heller komma på vem Nick i min telefonbok är. Vi var ganska knäckta på hur trevliga, öppna och glada New Yorkarna är. Hur många som har Lovas nummer är jag osäker på…
What a night.

IMG_5190

IMG_5194

IMG_5192

Och det har bara börjat… Fortsättning följer…

 

På hemmaplan.

Jetlaggad och härlig sitter jag nu i min lägenhet i Stockholm igen. Det är konstigt det där. Hur man vaknar i New York, somnar någonstans över Atlanten, vaknar i London och somnar sedan i Kristianstad. För att vakna och åka turnébuss i åtta timmar och sedan somna i Stockholm. Im all over the place. Och jag råkar prata Engelska hela tiden. Jag har blivit New-Yorkifierad.

Jag är trött. Men lycklig. Kanske lyckligast i världen. Jag har haft världens bästa vecka med världens bästa Lova. I staden jag älskar passionerat. New York. Och jag har massor att berätta. Jag hade börjat vänja mig vid en vardag där borta och tror tidvis att jag är kvar och råkar ”sorrya” till allt och alla – men nu kallar verkligheten. Imorgon är jag tillbaka på Brunkans för att servera frukost och karlsbaderbullar. På måndag börjar skolan igen. Där emellan ska jag försöka smälta allt.

Nästan Bäst

Bäst denna vecka är att höra skånska, hela tiden. Jäklar vad skånska är hääääärlet.

Nästan bäst är de ursnygga gråa gubbbyxorna jag köpt på Monki. Och. jag fick 10 procent studentrabatt. Bara det! Bild? Nej. Man får se dem live på mig i höst. Jag är inte så bra på att posa utan att göra fruktansvärt fjantiga miner.

Absolut sämst är att Alexander inte är här. När jag är i Kristianstad är han i San Fransisco. När jag är i New York är han i Kristianstad. Vi kommer vinka på varandra i luften. Ah, det saknas något här, det gör det verkligen…

 

Tacos, pannkakor och kycklingklubbor

Vi hade så kul. Vi hade så fruktansvärt kul. Och så kul det är att ha så kul. Kul är  för övrigt ett väldigt kul ord. Vi, Fantasiarna, samlades för en tacomiddag som slutade i den dansande Kristianstadsnatten. Och så rätt det känns när vi är samlade. Det känns som det ska. När allt är som det ska. Den känslan.  Att det inte gör någonting att jag majoriteten av min tid befinner mig i en annan stad. Att de inte tycks tycka att det gör någonting. Det. Det är inte bara kul. Det är fantastiskt.

Foto 2014-08-16 22 48 34

Foto 2014-08-16 23 01 35
Foto 2014-08-16 23 48 09Sen har det börjat regna i Kristianstad. Ganska rejält också. Och alldeles extra när jag var ute på en promenad. Tack för den. Men. Vi trotsade regn och körde till Åhus och köpte glass, men vi åt den i bilen.

Idag har jag blivit bjuden på en riktig pannkakslunch hemma hos familjen Bjuvegård-Darin. Bjuvegårdaren stekte pannkakor till en hel armé och jag åt för glatta livet. Och jag fick krama på Josefine, Nova och Noelia. Noelia, min lilla kompis. Att se henne skratta tills hon kiknar, se henne skratta och få leka Pippi Långstrump och höra henne säga ”Elin, kom in på mitt rum”. Jag får inte nog.

Och Oscar bjuder på kulinariska upplevelser. Iversenfood har infon. Jag har en riktigt dålig bild….



Foto 2014-08-17 19 55 50

Familjen samlad

Vi har lyckats med det tillsynes omöjliga –  att få ha hela familjen hemma samtidigt.  Och det är ju av förklarliga skäl inte allt för ofta det händer. Så jag försöker verkligen ta vara på tiden. Jag njuter av att vi äter frukost samtidigt, slåss om toaletten, blir irriterade på väckarklockor som ringer när de inte borde. Att vi kan gå på stan tillsammans och sedan somna i soffan en efter en. Som på den där gamla goda tiden.

Dessutom passar jag på att träffa mina andra kära. Samtidigt som jag försöker slappna av och ta dagen som den kommer. Frida, Johan och lilla Valle var på besök. Tesse var här så vi fick prata av oss om allt. Matildha bor ett kvarter ifrån och det är så lyxigt att bara kunna traska över till henne. Jag får gå in på Fantasi och så är hela gänget där (nästan, Alexander är opassligt nog i USA, men Mie får jag se ikväll) Jag får gå på stan och morsa på folk jag känner. Jag har fått mysa och planera med Lova. För om bara några dagar flyger vi till New York. Det är nästan för overkligt att ta in.

En spontan trip till Göteborg blev det också. Jag och mamma tog skjuts av Wizexbussen och fick komma lite närmre turnélivet med dess för- och nackdelar. Mysigt att sitta i stora sköna fåtöljer och på så sätt komma bekvämt till Göteborg, där jag och mamma passade på att shoppa, få känna festivalstämning och en skymt av Laleh, få strosa på Göteborgs gator och äta årets första langos. Och vilken langos sen. Den smakade precis som den skulle! Åter till nackdelarna.. det här, när wizex har spelat klart och man bara vill åka hem igen… nej, då ska det hälsas, bytas om, packas ner och packas in i bussen. Sen. Sen kan man börja resan hemåt. 06.00 var vi åter i Kristianstad.

Sedan väckte min bror mig klockan 11 (det här med att hela familjen är hemma alltså…) och vi cyklade till tivoliparken och såg B Robin och Schrevelius inviga orangeriet. Jodå, här händer grejor här nere också.

Foto 2014-08-15 11 51 13 Foto 2014-08-15 19 34 56Foto 2014-08-15 20 12 23 Foto 2014-08-15 20 31 33 Foto 2014-08-15 20 37 30 Foto 2014-08-15 23 25 58 Foto 2014-08-16 12 20 26Foto 2014-08-15 22 38 36

På återseende

 

Österlen

Jag blev välkomnad hem, av en far som stod och vinkade från den franska balkongen. Av kameler och zebror och doft av koskit. Jag var äntligen hemma i Skåne. Underbara Skåne.

Det är en viss känsla som infinner sig när man är hemma. Hemma där hemma. Jag har inte sovit så tungt och lugn på flera nätter, som i min flicksäng. En säng som plötsligt känns lite för mjuk, men samtidigt som omsluter mig med trygghet.

Första dagen i skåneland och jag och mamma gjorde en Österlenrunda. Vackra Österlen. Jag är inte den som kan fota natur med iphone-kamera. Inte någon annan kamera heller för den delen. Så därför lät jag mig bara fångas av natur och atmosfär där och då och struntade i att försöka skapa konst att dela med mig av. Det blåste lite, som det ska vid kusten. Det luktade lite tång, som det ska vid kusten. Hamnen. Vattnet. Stranden. De små söta husen som börjar och slutar tillsammans. I olika färger men matchande.

Självklart åt vi stekt sill från Buhres. Självklart. Och självklart smakade vi äkta hemgjord Österlen-glass. Dock utan sensation. Vi åkte förbi farmor och farfars gamla ståtliga villa i Simrishamn och köpte på oss delikatesser från Kiviks musteri. Vi fick en guidning i hur äppelmust tillverkas och körde förbi äppelodlingarna. Och självklart åkte vi till Kafé Annorlunda.

Kafé annorlunda är ett gammalt mysigt café i Kivik, med alldeles för gamla möbler och alldeles för torra kakor. Det är det som är grejen. De kör en kakbuffé – ät så mycket du orkar, med den traditionella 7-sorters kakor-tänket. En smörbulle, två sorters sockerkaka och små smuliga småkakor med olika smaker och kryddningar. Beigare tallrik har sällan skådats. Det är inte riktigt min grej, det där med törra kakor. Jag vill ha det så kladdigt och chokladigt som möjligt, och jag tyckte allt att den mjuka pepparkakan saknade ett tjockt lager frosting. Men, det var godare än det såg ut och det smakade nostalgi. Jag har varit där ett par gånger förut när jag var liten och mamma har varit där när hon var liten. Och allt ser likadana ut. Även kakorna. Men nog kunde de år 2014 försöka sig på en liten kladdkaka. Eller bara en liten kladdig chokladmuffin.
Men jag uppskattade stunden. Men nu kan det dröja 15 år till innan jag plockar på mig cornflakes-drömmar igen.

Foto 2014-08-11 18 48 38 Foto 2014-08-12 10 40 13 Foto 2014-08-12 12 05 24 Foto 2014-08-12 12 05 30 Foto 2014-08-12 15 11 18 Foto 2014-08-12 15 11 51

Våga prata!

Det är så lätt att tro att man är ensam med sina tankar, ensam om att vara ensam. Ensam med sina liktår och celluliter. Tro att man ska klara allt själv. Men det är vi inte.  Vi måste prata. Prata om obekvämt och angenämt och prata och stötta. Att prata och skrika ut, att se bakom filter och göra sig sårbar – det är då vi kan hjälpa oss själva och andra.

Jag trodde länge att det bara var jag som gick igenom en tonårsperiod med ständig magont. Orolig-mag-ont. Jag trodde att det bara var jag som fick rå-ångest två veckor innan jag skulle på konfirmationsläger och sova borta. Jag hatade att sova borta. Jag har sedan länge hittat finessen med att prata. Samtala. Lyssna och berätta. Och nu kan jag inte sluta. Befrielsen att säga saker högt, att få sätta ord på känslor. Lyssna på sig själv och låta både klok och korkad på samma gång. Höra andra ventilera och känna igen sig. Vilken lättnad.

Ibland behöver du inte bidra till samtalet själv. Utan bara som passiv åskådare. Kristoffer Triumfs podcast Värvet bestående av  intervjuer med offentliga personer är ett exempel. Det skalar av de yttersta lagren av människorna man tror sig ”känna”. Där döljer sig människor av kött och blod, som säkert både luktar och är uppbyggda av för mycket socker. Det är människor med brister och tillkortakommanden. Ibland råkar de tänka läskigt likt dig själv, och det skapas en trygghet i det. Att veta att du hur som helst inte är ensam med dina egenheter.

Mia Skäringer skrev en blogg, som blev en bok vid namn Dyngkåt och hur helig som helst (förlåt mormor, men det är ingen snuskbok). Eller jo, men den är mänsklig. Den är naken i den bemärkelsen att det är en sårbar, frånskild mamma som bara försöker vara en bra mamma. Och som inte hinner måla naglarna eller fila fötterna. Och som skriker lite för högt på sina barn ibland, men bara försöker gör sitt bästa. Jag tror hon har hjälpt massor av småbarnsmammor och frånskilda föräldrar att inte känna sig ensamma i sin otillräcklighet. Ingen är perfekt. Ingen räcker till i alla situationer. Men alla försöker.

Den bästa bloggen borde bestå av tankar man inte säger högt, men som man borde. En blogg borde inte vara täckt av skimmer, filter och välstädade vardagsrum. Mitt vardagsrum är oftast okej, men mina fjärrkontroller ligger inte i en perfekt rad. Ingenting ligger sällan perfekt. Det skulle vara att luras, att visa upp något som inte är verklighet och som skulle verka vara bättre än vad det är.

Det har blivit lite en hobby att analysera mig själv och andra. Varför jag blir som jag blev. Varför jag är rädd för det ena men har så lätt för det andra. Varför jag, trots att allt talar emot det, känner som jag gör. Varför jag är så rädd, men samtidigt så modig.  Hur kraven på mig själv hjälper och stjälper. Tillsammans med mina vänner kommer jag fram till storslagna analyser när vi pratar över en fika, på telefon, eller en picknick i parken. Tilltugg och tillbehör är bara enbart en positiv krydda till de perfekta samtalen.

Att våga säga något högt, kan vara det bästa du gjort.

Nästan Bäst

Bäst denna veckan var Jesper Rönndahls sommarprat. Hysteriskt roligt. Fantastiskt jäkla roligt. Jag säger bara lyssna! Han pratar på charmigt töntig skånska om viktigpett-ing. Besserwissar och herregud så kul!

Och lyssna på Jason Mraz senaste album ”YES”. Bara gör det. Sådär i bakgrunden, eller i lurarna på väg till jobbet. Eller när du äter middag med vänner eller, lyssna riktigt jäkla ordentligt när du är ute och promenerar längs vattenbrynet. Stämning. Nästan bäst.

Sämst denna vecka är att jag har massa ägg och pålägg kvar i kylskåpet som jag inte hinner äta upp innan jag försvinner från detta kök på ett tag. Jag hatar att kasta mat.

 

Sista latten på ett tag

Nu har jag låst Brunkebergs bageri för sista gången den här sommaren. Det kändes nästan lite vemodigt, även om jag fick den där typiska huvudet-lägger-av-för-jag-har-snart-semester-känslan ett par timmar för tidigt. ”vill du ha mjölk i kaffet? Inte? eller jo?” Ställer frågor jag råkar låta bli att lyssna på… Jag och Joel skötte stället och dansade ut, nöjda efter fina veckor. Men det är faktiskt lite vemodigt. Jag har gillat att gå dit varje dag. Träffa fina kollegor och trevliga kunder. Kommer kännas konstigt att inte göra 150 latte per dag eller upprepa muscovadosocker 14 gånger tills de hör vad jag säger. Eller att ha fredagslyx med Bella och bli svettig bredvid ugnen. Jaja. I September är jag där helgtid igen.

Foto 2014-08-09 07 36 37

En trevlig kräftskiva blev det, med Brunkan-bruds. Känslan när man har sugit på årets första kräfta är nästintill obeskrivlig. Det är ju så gott. Och det är ju så trevligt att sitta och suga och snacka och skala och doppa. Och hur man än väljer att tolka den meningen,  är kräftor en sensommarens gudagåva. Tack Astrid för en trevlig kväll och urgoda tillbehör med tårtavslutning.

Foto 2014-08-08 20 55 18 Foto 2014-08-08 21 53 29

 

Och även om jag inte insett det ännu har jag varit på Bodalsvägen på Lidingö för sista gången. Iversenfood bjöd på grillad burgare. Av någon anledning känner jag mig tvungen att tillägga att ekonomiskt sätt var det jag som stod för högfärsreven, eller högrevsfärsen eller vad tusan det heter även om Oscar grillade medan jag och Linnea njöt av resultatet på balkongen, medan lägenheten sorgligt stod upp och ner. De packar ihop sitt pick och pack och lämnar mig här. Fy för dem.

Foto 2014-08-09 19 33 48

Söndagskvällen har bestått av fika med Amanda på Gildas. En god bit kladdkaka och kaffe i behaglig sommarvärme – värdefull tid,  fick avsluta Stockholm för ett litet tag. Nu är det dags att packa.

Foto 2014-08-10 18 01 29