Semesterstängt?

Jag är lite konfunderad över fenomenet ”semesterstängt” här i Stockholm. Allt bortom Drottninggatan och Sergels torg, Djurgården och Götgatan har släckt ljusrören och stängt igen över sommaren. Över allt sitter det A4-papper på dörrar som berättar vilken dag i augusti de tänkt öppna upp igen. Det är lite uppseendeväckande för en småstadstös som mig, eftersom sommaren brukar vara den mest blomstrande tid för service- och restaurangbransch. Det är på sommaren vi unnar oss, är lediga och har tid att spendera ännu mer pengar. Då är uteserveringar fullsmockade och folk vågar sig ut allt mer i takt med att benen blir brunare. Hemma vågar man inte hålla semesterstängt. Tänk om kunderna hittar ett nytt café att köpa sitt kaffe på? tänk vad arga de skulle bli om  man inte kan få tag på sitt favoritbröd? De lär ju aldrig vilja komma tillbaka?

Det är ett annat tänk och en annan situation i Stockholm. Stockholmarna flyr staden under sommaren. De ska ut till lantstället. De ska till Gotland, eller ut i skärgården. Här gör de däremot hela årsinkomsten i ett nafs. Men Stockholm är inte tomt.  Turismen är stor och ställen som Gamla stan, Djurgården och Drottninggatan är knökfullt. Så här, här är givetvis öppet och tillgängligt. Kanske har kaffet höjts med ett par kronor till och med? Men det räcker att du går in på tvärgatan, den lilla krogen på Odenplan eller chokladfabriken på min gata så är det mörkt och släckt. ”Vi öppnar någon gång i Augusti”. Någon gång?

En stor del av mig tycker det låter otroligt härligt att kunna hålla stängt en hel sommar. Det låter lyxigt för en sommarjobbare som mig att kunna  koppla av en hel sommar, och inser att det för en egen företagare måste vara fantastiskt att inte ens behöva oroa sig för hur rulliansen går. Det finns ingen rullians. Jag unnar familjeföretagen att kunna ta en hel sommar ledigt efter ett års slit. En annan del av mig förstår inte riktigt hur det kan gå till? Min erfarenhet av service och cafébranschen säger att den är så skör – och mycket vill ha mer. En tredje sida av mig, låt säga baksidan, blir också lite smått frustrerad när restaurangen man tänkt besöka är stängd. Eller när jag inte lyckades få tag på lakritskolan jag lovat mormor hon skulle få smaka när hon var här.

Hemma, hade man inte klarat att hålla stängt en hel sommar. Man hade gått under. Här, går man under jord men reser sig när vardagen är tillbaka. Här förlorar man förmodligen mer på att ha öppet under sommaren när stammisarna flytt staden och turisterna hittar inte till Erik Dahlbergsgatan. I Stockholm finns folk så det räcker och blir över, och de som räcker de kommer tillbaka. De som blir över, de kommer de med.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s