Legenden Barry Manilow

Vi var med om något nästan overkligt där borta i London. Ja, faktiskt. Sådär så att man efteråt bara är helt stum och tom och inte begriper om det man upplevt verkligen var på riktigt. Barry Manilow, legenden stod framför oss i O2 arena med sitt otroligt begåvade band och gav oss våra favoritlåtar i ett rasande tempo. Han gav oss sina fantastiska sånger med fantastiskt arrangemang och avslut man bara baxnar av. Vi hann inte hämta andan förrän nästa låt som vi kan varenda ord i, varenda strof i, levererades. Och där stod han. 71 år gammal, med den där rösten min pappa skulle döda för att få ha. Det har han faktiskt sagt.

Pappas 50-årsfirande nådde extas när vi med våra otroligt bra platser på ”front row” fick se och höra hans idol. Visserligen är det tredje gången han får möjligheten att se honom, och detta inom en femårsperiod. Men innan dess har han gått hela livet och velat se sin amerikanska idol live och inte förrän nu, fått möjlighet. Då gäller det att ta vara på det. Och inte undra på att det känns overkligt.

Jag vet att det inte är så många som har koll på Mr Manilow. Särskilt inte i min ålder, då hans första hit kom redan 1974. När jag säger att det var ”Mandy” som var denna hit, brukar dock folk känna igen låten.. mycket tack vare Westlife som gjorde en cover på den. Barry har aldrig varit särskilt stor i Sverige, men i världen, i USA och i Storbritannien är han en gigant, en legend. Han släpper fortfarande skivor som går upp på billboardlistorna där borta, medan Sverige fortfarande möjligtvis nynnar på Mandy. Med detta i åtanke förstår jag, om ni inte förstår hur stort det är att se honom. Han är en sådan man inte ”kan” se. En Whitney Houston, eller vad jag nu kan tänkas jämföra honom med. Vi var närmare 20 000 (!) i arenan, som alla sjöng med i varenda låt, ställde sig upp i varenda låt och skrek och viftade med glowsticks. Det var tanter, (hans typiska fan är en äldre dam med mycket spray i håret) det var danskar, det var män som följde med sina fruar och det var vi, familjen Iversen från Skåne. Det var fantastiskt att se en konsert där publiken var så ”osvensk” och jublade, dansa och sjöng. Jag får faktiskt gåshud bara jag tänker på det.

För mig var det andra gången jag hade äran att se Manilow och även om jag alltid älskat hans musik har jag alltid tänkt på honom som min pappas idol. Och det är det ju. Men denna gång insåg jag att det är min uppväxt. Barry har varit med i hela mitt liv. Hans största hit kom före min tid, men tack vare pappa kan även jag varenda ord i varenda låt. Jag insåg ännu tydligare att han är min idol också.

Själv filmade jag ingenting, men jag länkar här lite ögonblick från konserten som någon i O2 arena filmade. Bara för att ni ska kunna få en liten liten aning om den mäktiga känsla som infann sig där. Och vi, vi sitter lååååångt fram!

DSCF0720 DSCF0730 DSCF0747 DSCF0757 DSCF0766

DSCF0750

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s