När livet kommer emellan.

Man kan planera och sätta upp träningsschema. Bestämma sig för att äta mindre av det ena och mer av det andra. Man kan utesluta saker ur vardagen och försöka hinna gå på yoga. Destruktiva beteenden ska man försöka komma ur. Men. Det finns något som heter livet. Och det kan komma emellan. Och livet, måste värdesättas högst. Så om något ska komma och ”förstöra” så är det väl självaste livet.

Jag har ställt ultimatum till mig själv. Jag har då och då bestämt mig för att träna tre gånger i veckan, inte äta godsaker förutom på helgen. Jag har satt upp mig på ett danspass i veckan. Jag har haft överenskommelser med mig själv att läsa ett visst antal sidor i kurslitteraturen och samtidigt skriva en egen roman. Men. Det är långt ifrån alla dessa uppsatta mål som uppfylls så som jag önskat. Kanske har jag satsat för högt. Ibland. Eller lever jag ett liv. Ett liv som inte går att planera fullt ut. Ett liv som inte går att fullt ut förutspå. Vi vet väldigt lite om morgondagen och nästan ingenting två veckor framåt.

Det är lätt att få dåligt samvete för att man inte uppfyller kraven man satt på sig själv, vilket bara är nedbrytande. Vad vi vill är väl att leva? Leva ett spontant liv fullt av godhet, godsaker och gott leverne. Ett harmoniskt mål som innefattar det vi älskar och behöver. Att sätta mål och skapa visioner, beroende på hur vår grund ser ut vad gäller, hälsa, studier och umgänge är inget fel, men vi måste lämna plats åt förändring. Annars är vi fast under den tuffa bevakningen av oss själva.

Jag har flera gånger valt att ändra ett beteende, för att jag ansett jag behövt det. Satt för svåra mål och gjort mig själv besviken när livet kommit emellan. Då har jag kunnat få ångest efter att ha ätit en godisbit trots att jag lovat mig själv att ej äta sötsaker. En godisbit. Jag kan ha hetsläst ett kapitel utan att minnas ett ord, för att jag lovat mig själv att hinna läsa det innan kvällen är slut. Jag har sedan behövt läsa om det senare. Jag har gått och tränat trots att jag mått illa. Att bejaka livets svängningar hade gjort mig så mycket starkare.

För ska jag verkligen sitta och ohyfsat tacka nej till den bjudna födelsedagskakan för att det är tisdag och jag lovat mig själv att låta bli?  Ska jag åka ifrån min vän som är på besök för att det är ”dansdag”.  Ska jag stressa till jobbet och inte hinna käka frukost för att jag ska vara duktig och tillaga min egen müsli istället för den köpta? Framför allt. Ska jag må dåligt för att jag faktiskt stannar hemma från ”dansdagen”?

Jag tror på flexibilitet. Jag tror också på mål och visioner. Jag förstår att man ibland behöver vara tuff mot sig själv för att komma på rätt spår. Men jag tror inte på att leva som fången i sitt eget liv.  Jag vill inte få dåligt samvete för att jag inte hunnit springa på en hel helg som varit fylld av arbete. Jag vill inte känna mig dålig för att jag lyssnat på min kropp som känt sig för utmattad. Jag vill leva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s