Notting Hill

Vi besökte Notting Hill. Och det var större än jag trott. Inte i storlek, men i upplevelse. En sådan mysig liten del av London som speglade känslan man får av en av de bästa filmerna inom sin genre. Jag kände mig allt lite som Julia Roberts. Vi fann den blå dörren. Hugh Grants lägenhet och vi fann den bokaffären. The Notting Hill bookshop. Jag blev helt upprymd faktiskt. Det där med böcker har alltid fascinerat mig. Jag älskar att strosa i bokaffärer och göra listor på vilka böcker jag vill läsa. Jag älskar att strosa på bibliotek och läsa titlar. Mitt schema tillåter mig sällan att läsa så mycket som jag skulle velat, men att tänka på alla de böcker jag vill läsa, ger mig nästan lika mycket tillfredsställelse som att faktiskt läsa dem.

Annars strosade vi runt på West end, åt våfflor med nutella och jordgubbar och en sådan där instagram-frukost. Croaissant och grekisk yoghurt med granola. Mums. (Jag var bara tvungen att köpa grekisk yoghurt när vi kom hem.)

 

DSCF0777 DSCF0781Photo 2014-05-27 13 12 06

 

Photo 2014-05-27 13 06 43DSCF0783DSCF0785

DSCF0796

 

DSCF0790 DSCF0789 Photo 2014-05-28 11 56 43 Photo 2014-05-28 12 01 18

Legenden Barry Manilow

Vi var med om något nästan overkligt där borta i London. Ja, faktiskt. Sådär så att man efteråt bara är helt stum och tom och inte begriper om det man upplevt verkligen var på riktigt. Barry Manilow, legenden stod framför oss i O2 arena med sitt otroligt begåvade band och gav oss våra favoritlåtar i ett rasande tempo. Han gav oss sina fantastiska sånger med fantastiskt arrangemang och avslut man bara baxnar av. Vi hann inte hämta andan förrän nästa låt som vi kan varenda ord i, varenda strof i, levererades. Och där stod han. 71 år gammal, med den där rösten min pappa skulle döda för att få ha. Det har han faktiskt sagt.

Pappas 50-årsfirande nådde extas när vi med våra otroligt bra platser på ”front row” fick se och höra hans idol. Visserligen är det tredje gången han får möjligheten att se honom, och detta inom en femårsperiod. Men innan dess har han gått hela livet och velat se sin amerikanska idol live och inte förrän nu, fått möjlighet. Då gäller det att ta vara på det. Och inte undra på att det känns overkligt.

Jag vet att det inte är så många som har koll på Mr Manilow. Särskilt inte i min ålder, då hans första hit kom redan 1974. När jag säger att det var ”Mandy” som var denna hit, brukar dock folk känna igen låten.. mycket tack vare Westlife som gjorde en cover på den. Barry har aldrig varit särskilt stor i Sverige, men i världen, i USA och i Storbritannien är han en gigant, en legend. Han släpper fortfarande skivor som går upp på billboardlistorna där borta, medan Sverige fortfarande möjligtvis nynnar på Mandy. Med detta i åtanke förstår jag, om ni inte förstår hur stort det är att se honom. Han är en sådan man inte ”kan” se. En Whitney Houston, eller vad jag nu kan tänkas jämföra honom med. Vi var närmare 20 000 (!) i arenan, som alla sjöng med i varenda låt, ställde sig upp i varenda låt och skrek och viftade med glowsticks. Det var tanter, (hans typiska fan är en äldre dam med mycket spray i håret) det var danskar, det var män som följde med sina fruar och det var vi, familjen Iversen från Skåne. Det var fantastiskt att se en konsert där publiken var så ”osvensk” och jublade, dansa och sjöng. Jag får faktiskt gåshud bara jag tänker på det.

För mig var det andra gången jag hade äran att se Manilow och även om jag alltid älskat hans musik har jag alltid tänkt på honom som min pappas idol. Och det är det ju. Men denna gång insåg jag att det är min uppväxt. Barry har varit med i hela mitt liv. Hans största hit kom före min tid, men tack vare pappa kan även jag varenda ord i varenda låt. Jag insåg ännu tydligare att han är min idol också.

Själv filmade jag ingenting, men jag länkar här lite ögonblick från konserten som någon i O2 arena filmade. Bara för att ni ska kunna få en liten liten aning om den mäktiga känsla som infann sig där. Och vi, vi sitter lååååångt fram!

DSCF0720 DSCF0730 DSCF0747 DSCF0757 DSCF0766

DSCF0750

 

 

London och tillbaka

Where to begin? eller okej. Let’s take it in svenglisch.

Igår var jag i London. I natt var jag i Bromölla. Nu är jag i Stockholm. Jag blir lika fascinerad över flygplans förmåga att lyfta, Skånetrafikens oförmåga att inte vara i tid och att jag kan vara på så många ställen inom en så knapp tid. Fascinerande.

Och oj, vad det har hänt grejor. Jag hänger inte riktigt med. Im not hanging with. På ett alldeles för positivt sätt. Maj månad har rusat förbi och avslutades på ett alldeles fantastiskt sätt. Min bror spelade årets konsert i Kristianstad i lördags och i måndags såg vi århundradets konsert på O2 arena i London med legenden Barry Manilow. Idag har mamma och pappa flyttat till Kristianstad och jag har åkt tåg och buss i sex timmar. Jag är så fullproppad på intryck, brittisk accent, fish n chips, starbucks kaffe, vänstertrafik, våfflor med nutella, Primark, Oxford street och Hyde Park så att jag inte riktigt vet vart allt börjar och slutar.

För att ta det i en väldig oordning och för att vänta ett ögonblick med höjdpunkten Barry Manillow samt andra guldmoment, så kan jag sammanfatta vår Londonresa med att vi har gjort det vi är bäst på. Strosat runt i affärer och på de mysiga gatorna, ätit gott och mycket och bara hängt. 7 dial street, alla fyra våningarna på Primark och ätit chips och druckit öl på hotellrummet. Jag vet inte, men Iversen har det som tradition och standard – En kväll på hotellet med bara snacks och mys. Det är semester det. Vi har räknat pennies och pence och letat efter restauranger som tycks ha försvunnit. Sett alldeles för många röda bussar och alldeles för få scones. Smugit runt på mysiga gator, musikkvarter och suktat efter musikalerna på West End.

Det finns mer att förtälja, men jag tänker hålla på en del..

Varför? det kan väl vara spännande..

DSCF0687 DSCF0693 DSCF0694 DSCF0696 DSCF0699 DSCF0701 DSCF0703 DSCF0708

 

Mellanlandning

På snabbvisit i Skåne. Eller snarare mer av en mellanlandning. Därmed inte sagt att man hinner med en hel del..

Började med att genomföra min demokratiska plikt – rösta. Det kändes fint. Det kändes högtidligt. Och jag är säker på att jag röstat rätt, och kan bara uppmana alla att göra detsamma. Rösta alltså. Rösta rätt.

Tog en mysig fika med Lova, kramade om Matildha och tjejerna på fantasi. Grillade med familjen. Hjälpte till att städa. Flyttstäda. Så fort vi är tillbaka från London går mamma och pappas flyttlass. Underbart.

Nu är vi på väg mot årets konsert. Brorsan står på scen med Kristianstads idoler. Amanda, Robin, Calle, Sibel, samt Emma Essingen och Alexander Holmgren. Kristianstads 400-årsjubileum fortsätter att firas! Trevligt!

Och imorgon drar vi.

Lösgodis och Kristianstad

Jag KANSKE har hittat en riktigt bra godisbutik i Stockholm. Någon som kan mäta sig med de vi har hemma i Kristianstad. Där man på ett och samma ställe kan få den perfekta blandpåsen. Där fanns verkligen det mesta – och där kändes lyxigt fräscht och godiset låg i små genomskinliga runda kupor. Du kunde även finna finlakrits, praliner och annat lyxeri för den som är ute efter sådant. Aningens dyrt. Men det har ju blivit det med lösgodis… tyvärr..

Caramella är stället. Och jag häpnas över min egna entusiasm över lösgodis.
Jag vet inte om det skulle kunna bli mitt enfrågesparti. Lösgodisfrågan – Lös godis frågan. Vilken slogan!

Idag är det så varmt att man svettas bara man tittar ut genom fönstret. Men jag klagar överhuvudtaget inte. Jag har bara så förbannat svårt att packa. Hur kommer vädret bli nästa vecka. I det här landet växlar det ju bara på ett par timmar. Och kruxet är att jag inte ens ska befinna mig i detta landet. Hur kommer det vara där? Svettigt eller regnigt? jag har packat för mycket, som vanligt. Men jag får bara ta det. That’s me. som man brukar kunna säga.

Först ska jag hem till ett Kristianstad som firar 400 år. Min far delade sin födelsedag med hela Kristanstad – inte en helt tacksam uppgift. Jag sjöng för honom via FaceTime (synkningen med resten av familjen var sådär) medan Kristianstad hade en hel symfoniorkester. Sorry pappa. Jag kunde tyvärr inte ordna det denna gången..

 

l

images-9 http://bloggar.aftonbladet.se/stilstudio/

 

Laleh, en sommarkväll.

Colors, En stund på jorden, Goliat, Live tomorrow, Some die young. Vi fick allt, och lite till. Vi fick ett komplett kompetent band. Marika spelade cello. Basfiolen åkte fram och tillbaka liksom moderna dansare. Det var så tajt, så snyggt, så in i nordens bra. Det var sommarkväll och Laleh var sommar.

Laleh. Hon är speciell. Hon säger vad hon känner för, när hon känner för det. Hon sjunger lidelsefullt, ärligt, sprött och självklart. Hon leker med sitt instrument. Hon förmedlar. Hon gör fantastiska texter och melodier som träffar mig. Hon är ett geni. Skriver, producerar, spelar, framför. Hon är ett litet fint paket i sig själv.

Sedan tycks hon vara sådär oförskämt varm och fin också. Ser alla. Ger uppmärksamhet åt alla. Även oss på flanken.

En sommarkväll i Stockholm – och jag får nypa mig i armen igen. Tänk att man kan ha det så här.

DSCF0639 DSCF0640 DSCF0642

 

Min pappa har blivit stor

Idag fyller min förebild år. Idag fyller min pappa, den jag beundrar mest, 50 år. Han som alltid ger de klokaste råden, de mest stöttande orden, vid de mest välbehövliga tillfällena. Han som alltid ger.

Jag är stolt över att vara hans dotter. Jag är stolt över att kunna se likheter i mig själv hos honom. I hans driv, hans ambitiösa jag, hans idéer och hans värderingar. Jag vet vart jag fått det i från. Allt. Och jag kan bara ödmjukt tacka.

Femtio är bara en siffra. Egentligen är han mer barn än jag någonsin varit. Han får fortfarande tv-spel i julklapp..

I helgen kommer familjen åka till London för att fira. Vi ska se hans idol Barry Manilow och vi ska göra det vi är bäst på; shoppa, äta gott och bara ha det fint tillsammans. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira denna femtioåring.

Så Grattis pappa. Världens bästa!

 

http://www.kristianstadsbladet.se/familj/article2160202/Trumslagarpojken-har-blivit-stor.html

 

DSCF0333

 

Stackars ben!

Sommaren är här. I alla fall för ett slag. Och det är ju väldigt härligt. Sprudlande härligt till och med. Om det inte vore för att jag aldrig riktigt är redo. Varken jag, min garderob eller mina vita torra vinterben.

Det är alltid lite dubbelt, den där första dagen då det är för varmt att ha jeans. Det är så klart en glädjens dag på många vis, men på många vis fastnar glädjen i halsen i någon slags skräck. Jag har inte sett mina ben sedan i september förra året. Hur ser dem ut? hur mår dem? Och av någon outgrundlig anledning tycks alla ha förberett sig utom jag. Hur vet jag inte. Brun utan sol? turkietresa? eller ett hemma-solarium? Allt jag vet att mina ben lyser, bländar och är närmast en trafikfara.

Det är dubbelt också i att jag måste över den berömda tröskeln och utsätta dem för solljus och allmänhetens beskådan, för att de inte ska förbli kritvita. Men kul är det inte. Särskilt eftersom jeansen också har gjort att jag kunnat vara lite slö med rakning och smörjning under vintern.

Håriga, torra, vita ben. Sexigt.

Lösningen idag var väldigt genomtänkt och i egen mening genial. Långklänningen. Härligt fladdrande och luftig och så fort ingen såg, kunde jag diskret dra upp den för lite smygsolning! Ha. Nu kan jag jobba mig vidare uppåt, med allt kortare kjol ju mer solen visar sig. Sedan att mina gener gör mig rosa snarare än brun vet jag inte vem jag har att tacka..

 

 

Ladies first

Igår var vi med om något unikt. Jag skulle till och med vilja påstå, historiskt!

För första gången intog kvinnliga rappare anrika Dramatens scen. ”Ladies first” och de kvinnliga rapparna var i centrum. Cleo, Linda Pira de andra brudarna (alla som finns med i videon Knäpper mina fingrar) tog plats och glänste. Jäklar vilket tryck och jäklar vilka budskap. Jäklar vilka viktiga ord och ja, jäklar. Hela tillställningen i sig bara osade power och jämställdhet. Snart, snart kommer man inte prata om tjej-rappare som tjejer, utan som rappare. Dessa tjejer är förebilderna, föredömena. Dessa tjejer skapade en känsla på Dramaten, som varken Dramaten eller någon av oss som var där varit med om tidigare. Den stöttande publiken gav jubel på jubel som måste eka än. Den gemenskapen som infann sig var hårresande. När ”Knäpper mina fingrar” avslutade konserten stod ALLA upp i bänkraderna och ville i princip aldrig tystna..

Sedan, blev den tjusiga champagnebaren dansgolv. Ett upplyst dansgolv där folk varken var påtagligt påverkade av alkohol eller rädda för ljuset. Det dansades. Helt förbehållslöst dansades det av glädje av kärlek.

Jag, Hanna, Amanda och Maria var lyriska. Jag, orutinerad inom genren golvades av kontrasten. Dramaten och Hip hop var minst sagt spännande. Jag slogs av attityden och deras kämpande. Deras sätt att stå upp för sig själva och leverera. Jag slogs av att vi var där tillsammans och enades. Och att dansa till Hip hop har jag ju alltid gjort. Det är ju det jag gör.

Det hela filmades och kommer visas på SVT. Så jag kan glädja er att ni kan få vara med ni med ni också. Hoppas att känslan inne på Dramaten går igenom rutan bara.

Photo 2014-05-19 18 25 10 Photo 2014-05-19 19 32 36 Photo 2014-05-19 19 47 30 Photo 2014-05-19 20 46 40 Photo 2014-05-19 20 52 46

Nästan bäst

Nu ska vi inte skryta. Men gör det ändå.

Jag och Linnea har bakat den perfekta kladdkakan. Den PERFEKTA! sådär härligt seg och kladdig och med ett täcke av daim-mjölkchoklad. Till råga på allt lyckades vi med att vispa grädden till perfektion, vilket inte alltid är helt lätt. Gränsen mellan bra vispad grädde och smör är hårfin. Hemligheten med skapelsen? dels ett bra grundrecept och sedan….. flingsalt. Flingsalt var grejen! Till det söta, knäckiga tillade vi lite sälta och woilla!! Veckans bästa. Vi var så överexalterade över detta mästerverk att vi åt den två dagar i rad, efter jobbet, då vi skött Brunkans tillsammans hela helgen och klämt in en mysig sleepover där emellan. Det var vi värda.

Okej. Men här kommer erkännandet. Vi kan inte ta på oss äran. Ja, förutom för grädden då. Här finnes receptet: .Världens bästa kladdkaka . MEN, som förstått justerade vi lite. Denna gång bakade vi utan lakrits och lade istället på täcke av smält Marabou Daim. 17 minuter var vad som gällde för min ugn! Se upp!

Veckans sämsta är väl att jag missat solen. För veckans bästa skulle ju kunna vara sommarvärmen som indann sig helgen. Men jag har stått bredvid en varm ugn och serverat latte istället för att insupa solstrålarna. Folk som kom in till oss hade shorts. Folk köpte med sig picknick. Folk hade sandaler på sig och folk invaderade uteserveringen. Kul för dem.

Veckan har annars haft flera höjdpunkter. Det gröna kortet till Grönan är köpt och första konserten är skådadats. Härliga sviter från ”From Sammy with love” sitter fortfarande i, liksom kämparglöd från journalistdagen. Det har varit en bra vecka. Nästan Bäst hela tiden! Kvällens Bingolotto var också ett sådant moment. Och nej, det har INGENTING med Marie Serneholt att göra, jag hade programmet på ljudlös ända till Anna dök upp i rutan. Wizex Anna Sköld som med en sådan säkerhet levererade Siv Malmqvist-medley från Wizex show ”I folkparkens tjänst” I snygg 50-talsstyling sjöng hon så att det glittrade i tvn. Fantastiskt bra!

Mot slutet av programmet dyker hon upp! Se gärna här.

http://www.tv4play.se/program/bingolotto?video_id=2626759