Mötet med bitterheten

Tessinparken är full.Full av folk, full av sprudlande känslor som ingen tycks kunna tygla. Det är lördag och serveringen med rättigheter har öppnat. Än så länge är ingen berusad. Bara berusade av frihet. Vinterns ide är officiellt över. Människorna har vaknat till liv. Barnfamiljer, kickbikes, hundar och folk med alldeles för lite kläder samsas med kompisgäng och engångsgrillar. Filtar ligger utslagna lite var stans. De förflyttas över gräset i takt med solens förflyttning. Skuggans kyla vittnar om att det fortfarande bara är april. En farfar jagar sitt barnbarn. En man med rastaflätor åker skateboard med sin son. Ett gäng sitter och pratar om kvällens planer som innefattar alkohol. Mycket alkohol.  För några veckor sedan var här helt tyst. Nu sprudlar det av glädje och vår. Vissa skulle antyda att sommaren redan är här. Andra är skeptiska.

En tant kommer och sätter sig bredvid mig på parkbänken. Jag läser en bok, det struntar hon fullkomligt i.
-Jag blev så förtvivlad när jag såg så mycket folk här redan nu. Hur ska det då bli i sommar?

Hon ser minst sagt förtvivlad ut. Hon är den enda i parken som har två tjocka tröjor, en skinnkappa och mössa. De stora solglasögonen  döljer en brunbränd men skrynklig hy. Hon är gammal. Hon tycker det är alldeles för mycket folk i hennes park. Hon tycker inte om att alla är så högljudda. Så glada?

-Bor du här? för det verkar inte så.. säger hon till mig.
Jag, högst oklar över om jag ska ta det personligt och bli förnärmad förklarar att jag bor här, men är hyfsat ny.
-Du är naturligt blond. Det är fint. Det är så många som inte är det, och det ser inte klokt ut.
Jag pustar ut. tror jag? jag verkar trots allt bli accepterad, och det verkar ju vara lugnast så.

Hon frågar om jag sett filmen Lunchbox. Jag som helst vill återgå till min bok, svarar kort och definivt nej. Det hjälper inte. Hon vill berätta om filmen. Hon vill berätta om filmen för den ger anledning för henne att med hjälp av anekdoter berätta om sitt liv. Vidare får jag veta att hon får lunginflammation i Spanien och Kanarieöarna, men mår bra i Asien. Senaste åren har hon vari i Indien och fullkomligt älskar det. Hon har fler vänner där än i Stockholm. Luftfuktigheten är bra där.

Den idylliska bilden av en levande park som jag såg, liknade inte alls vad hon såg. För henne var det bara besvärligt. Hennes park hade blivit invaderat av glada, unga människorna som inte kunde vara från denna delen av stan!? Kanske vittnade de om en svunnen tid. Kanske önskade hon att hon varit med i gemenskapen. För att analysera henne skulle krävas mer än de fåtal minuter vi sågs på parkbänken, men det lös igenom något som var svårt att ta på. Hon krävde sällskap samtidigt som hon ville ha parken för sig själv. Hon ville inte lyssna. Bara prata. Hon var rik på upplevelser, men hade ingen att dela dem med. Hon längtade bort men kom alltid tillbaka. Dubbel i det mesta.Hon sade att hon var glad att hon hade en balkong där hon kunde se ner på människorna i parken och hon var just en människa som såg ner på människor. Människor som inte var från Indien. Hon var sorglig, men intressant. Och hon var god. Jag önskar hennes förmodligen förklarliga, om än inte försvarliga bitterhet, skulle kunna skrapas bort. Jag önskar hon skulle kunna glädjas åt andras lycka och sin egen.

Hon trodde att jag skulle få lika vitt hår som henne när jag blev gammal. Jag svarade att jag hoppades det. Hennes solglasögon som förblindade henne, tänker jag däremot inte ta på mig.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s