När man tappar tron på det mesta…

Jag älskade fotbollen. Inte alltid,men för det mesta. Jag älskade att träna flera gånger i veckan springa av mig med mina lagkamrater. Inte alltid, men för det mesta. Jag älskade doften av nyvuxet gräs. Alltid. Att packa upp en svettig träningsbag. Aldrig. Jag älskade att som lag få vinna. Jag hatade att förlora. Jag älskade att ta fotbollen på allvar. Att vi som lag, skulle göra vårt bästa utifrån de förutsättningar vi hade. Att vi skulle bli ett så bra team som möjligt. Att vi skulle skratta. Att vi skulle spela underhållande fotboll. Och för mig, är en fotbollspelare inte bara tekniskt kunnig, utan en lagspelare som utstrålar respekt och gemenskap. Fotbollen är för mig en folkfest, det är min uppväxt, min vän.

Aldrig skulle det få bli blodigt allvar. Aldrig. Aldrig trodde jag att jag skulle bli så besviken och tom på grund av fotbollen. Aldrig trodde jag att jag skulle vara i fara om jag bar fel färg på tröjan. Aldrig trodde jag att jag skulle överväga att aldrig se en enda match igen.

Idag, när jag gick utanför stadion fick jag en stor klump i halsen. Allt var så fel. Så fint, men så fruktansvärt fel. Stadion är inringad i flaggor och fotbollströjor. Mestadels i Djurgårdens färger, men även andra färger, från andra klubbar som vill visa sitt stöd.

Att utövare och supporters som ser fotbollen som den ska ses, på planen, blir överskuggade av den avskyvärda attityden vid sidan om planen.Det är orättvist. Det hänsynslösa och  respektlösa – Det, som inte hör hemma i samma mening som ordet fotboll har tagit en pappa från fyra barn. Det är försent. Flaggor och budskap i all ära. För de fyra barnen är allt för sent.

Jag kan inte samla ihop mina känslor och tankar. Jag kan inte formulera en lösning. Ta bort ståplatsläktarna? förbjud maskering? hårdare straff för huliganerna? Hur som helst har fyra barn mist sin far.

Och hur som helst blir en nio-åring träffad av en bengal dagen efter, på läktaren till en allsvensk fotbollsmatch. Och hur som helst blir nu den misstänkte 28-åringens familj hotad och behöver skydd. Våldet och bristen på respekt fortsätter, i hela samhället. Om inte detta ohyggliga som skett skulle lära oss något? vart är vi då på väg?

 

Photo 2014-04-03 10 59 29 Photo 2014-04-03 10 57 15Photo 2014-04-03 10 57 42

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s