Storstadslivet

Det här storstadslivet fascinerar mig.

Vi försöker vara produktiva.. Cissi och jag, så vi spånar på en reportage-idé. Det gjorde vi på Espressohouse på NK. När ett visst behov gjorde sig påmint fick jag gå genom NK, saluhallen med de finaste råvarorna, förbi pralinbutiken och de dyra plånböckerna. Sedan fick jag växla mina mynt och betala en tia för att kissa vilket nästan kändes lite utpekande i den luxuösa miljön. Men det var upplevelsen värd. Lite extra guldkant på mitt annars så vanliga toalettbesök, som skulle visa sig inte vara dagens enda speciella toalettupplevelse..

Mot kvällen var det dags för ölprovning på Monks. Cissi gav mig denna upplevelse i  födelsedagspresent och äntligen var det dags. Killen som höll i provningen var ca 25 minuter sen och verkade allmänt förvirrad, men samlade ihop sig och visade sig vara otroligt kunnig vad gäller öl. Vi fick höra historierna, vi fick bli allmänt kunniga om skillnaden mellan en lager och en ale. Vad öl egentligen är. Smaka på någon form av körsbärsöl. Killen hade själv bryggt en dubbel IPA som smakades av och jag råkade uttrycka mig om att den var alldeles för besk.. det var innan jag visste att det var han själv som låg bakom den…

Jag gillar ju att lära mig saker och det var en riktigt trevlig kväll. Om jag minns något? jag hoppas det. Om så inte är fallet, beror det inte på för mycket öl. Det var relativt små glas – utan bara mycket prat om humle, malt, Indien och Pale ale på samma gång. Jag kunde inte heller låta bli att se betydelsen Gäst, som i människa, framför mig när han egentligen pratade om jäst… det gav lite extra fniss till historierna.

Toalettbehovet kunde inte vänta efter sex ölsorter. Och toalettbesöket gjorde jag alldeles bredvid Anders Lundin. Jag hörde honom, och han mig förmodligen. Dagens andra toaspecial.

När vi glada och upplysta är på väg hem, Cissi och jag, råkar vi gå förbi Adidas skyltfönster på Kungsgatan. En nedräknande klocka visade att det endast var 7 minuter kvar till Rebecca och Fiona släpper sitt nya album, Beauty is pain. Vi stod kvar i folksamlingen och fick plötsligt skåda deras releasespelning som tydligen stramades live över hela världen. De mimade på till sina nya låtar, likt man själv gjorde med borsten framför spegeln när man var yngre.. och alla dansade på gatan. De är coola ändå.. de där tjejerna.

Jag och Cissi tittade på varandra och insåg att ja. Det här är storstadslivet det här..

DSCF0615 DSCF0616 DSCF0618

 

Decotion

Mathilda. Min kära kusin. (åter igen egentligen min mammas kusin, men det är bara petitesser). Idag hade hon sin examensvisning. På Konstfack fick vi se hennes resultat – Decotion som hon själv beskriver så här.

Var går gränsen mellan dekoration och funktion?
Finns det ens en gräns?

Decotion är en kollektion baserad på en reflektion kring dekoration som något feminint kontra funktion något maskulint.

Stolt och imponerad fick jag stå och skåda hennes verk. Ju mer vi såg, desto mer upptäckte vi och desto fler detaljer häpnades vi av. Hon är framtiden. Det vet jag.

DSCF0590 DSCF0597 DSCF0600 DSCF0592 DSCF0593 DSCF0601

Nästan Bäst

Det är förväxlande, förvrängande, förvirrande och alldeles alldeles underbart att ha två hem. I påskas älskade jag Kristianstad. Nu älskar jag Stockholm. Solens strålar kan göra underverk. Särskilt när de träffar precis rätt.

Jag älskar att ha solglasögon, (eller egentligen är det ganska obekvämt, men jag gillar anledning att ta på mig dem) Veckans bästa var att bli välkommen tillbaka i Stockholm med ett så varmt mottagande, både rent bokstavligt och rent filosofiskt. Jag lämnade in tentan i fredags och blev fri. Jag och Cissi och firade med att luncha på Vigårda där vi satt på uteserveringen och insöp varandra och stämningen. Stockholm lever verkligen upp just nu. Folk har tittat ut ur sina iden och vi kunde inte låta bli att påpeka hur mycket vi älskade att vara där vi var, precis där och då – På en fullsatt uteservering, en solig dag i Stockholm, med varandra. Fria och härliga. Efter att jag jobbat ett pass på Brunkans kom Amanda och Maria över och vi hade sådana där otroliga samtal som vi har. Sådana man behöver och mår bra av. Sådana man får insikt och inspireras av. Och lördagskvällen med Linnea, när man inte ens tänker på att tvn är avstängd (den brukar liksom alltid stå på annars, vare sig man tittar eller ej) för att vi har det så bra och kan prata med varandra om allt. Allt. Tack Stockholm för att du tog emot mig så väl.

Sämst denna vecka är att jag trots allt, redan saknar de där hemma. Mina människor. Det är så mycket jag skulle vilja göra med dem, här. När hela parken utanför mitt lägenhetshus är fullt av familjer, kompisgäng och nykära par, vill jag bara kalla hit hela gänget hemifrån och dela det med dem.

Nästan bäst är att jag för tillfället har ett litet, om än litet sug efter jogginturer igen. Jag tror det också beror på vädret – och ett lätt illamående efter att jag försoffats för mycket, efter påskledighet och påskgodis och allt annat jag stoppade i mig – och då pratar jag självfallet om mat, om det nu var någon som skulle kunna tro någonting annat.. Jag sprang en runda igår efter jobbet och såg parkliv, grillar och kubbspelen som tagits fram på Gärdet. Fler uteserveringar och fler glasstrutar. Jag sprang vid vattnet och susade förbi promenerande par i tunna tröjor. Härligt. När jag sprungit min runda, sprang jag en till. Jag var liksom inte nöjd riktigt än.

 

 

Mötet med bitterheten

Tessinparken är full.Full av folk, full av sprudlande känslor som ingen tycks kunna tygla. Det är lördag och serveringen med rättigheter har öppnat. Än så länge är ingen berusad. Bara berusade av frihet. Vinterns ide är officiellt över. Människorna har vaknat till liv. Barnfamiljer, kickbikes, hundar och folk med alldeles för lite kläder samsas med kompisgäng och engångsgrillar. Filtar ligger utslagna lite var stans. De förflyttas över gräset i takt med solens förflyttning. Skuggans kyla vittnar om att det fortfarande bara är april. En farfar jagar sitt barnbarn. En man med rastaflätor åker skateboard med sin son. Ett gäng sitter och pratar om kvällens planer som innefattar alkohol. Mycket alkohol.  För några veckor sedan var här helt tyst. Nu sprudlar det av glädje och vår. Vissa skulle antyda att sommaren redan är här. Andra är skeptiska.

En tant kommer och sätter sig bredvid mig på parkbänken. Jag läser en bok, det struntar hon fullkomligt i.
-Jag blev så förtvivlad när jag såg så mycket folk här redan nu. Hur ska det då bli i sommar?

Hon ser minst sagt förtvivlad ut. Hon är den enda i parken som har två tjocka tröjor, en skinnkappa och mössa. De stora solglasögonen  döljer en brunbränd men skrynklig hy. Hon är gammal. Hon tycker det är alldeles för mycket folk i hennes park. Hon tycker inte om att alla är så högljudda. Så glada?

-Bor du här? för det verkar inte så.. säger hon till mig.
Jag, högst oklar över om jag ska ta det personligt och bli förnärmad förklarar att jag bor här, men är hyfsat ny.
-Du är naturligt blond. Det är fint. Det är så många som inte är det, och det ser inte klokt ut.
Jag pustar ut. tror jag? jag verkar trots allt bli accepterad, och det verkar ju vara lugnast så.

Hon frågar om jag sett filmen Lunchbox. Jag som helst vill återgå till min bok, svarar kort och definivt nej. Det hjälper inte. Hon vill berätta om filmen. Hon vill berätta om filmen för den ger anledning för henne att med hjälp av anekdoter berätta om sitt liv. Vidare får jag veta att hon får lunginflammation i Spanien och Kanarieöarna, men mår bra i Asien. Senaste åren har hon vari i Indien och fullkomligt älskar det. Hon har fler vänner där än i Stockholm. Luftfuktigheten är bra där.

Den idylliska bilden av en levande park som jag såg, liknade inte alls vad hon såg. För henne var det bara besvärligt. Hennes park hade blivit invaderat av glada, unga människorna som inte kunde vara från denna delen av stan!? Kanske vittnade de om en svunnen tid. Kanske önskade hon att hon varit med i gemenskapen. För att analysera henne skulle krävas mer än de fåtal minuter vi sågs på parkbänken, men det lös igenom något som var svårt att ta på. Hon krävde sällskap samtidigt som hon ville ha parken för sig själv. Hon ville inte lyssna. Bara prata. Hon var rik på upplevelser, men hade ingen att dela dem med. Hon längtade bort men kom alltid tillbaka. Dubbel i det mesta.Hon sade att hon var glad att hon hade en balkong där hon kunde se ner på människorna i parken och hon var just en människa som såg ner på människor. Människor som inte var från Indien. Hon var sorglig, men intressant. Och hon var god. Jag önskar hennes förmodligen förklarliga, om än inte försvarliga bitterhet, skulle kunna skrapas bort. Jag önskar hon skulle kunna glädjas åt andras lycka och sin egen.

Hon trodde att jag skulle få lika vitt hår som henne när jag blev gammal. Jag svarade att jag hoppades det. Hennes solglasögon som förblindade henne, tänker jag däremot inte ta på mig.

 

Kungsträdgården

När körsbärsträden blommar  i Kungsträdgården – gör Stockholmarna det också. Människor tar sig ur sina iden och andas in vårluften. Då träden bara blommar under några dagar gäller det att passa på. Passa på att ta sig dit för en skymt av de symboliska träden.  Mobiltelefoner som tar selfies samsas med stora kameror och meterlånga objektiv för att försöka fånga det vackra på bild. Ett tv-team var där och gjorde intervjuer. Alla vill fånga ögonblicket. Själv fick jag hjälpa en dam att ta en bild på henne och de blommande träden. Kamerornas hets liknas vid röda mattan – men stjärnorna är själva naturen.

Man kan tro att vi bevittnar något unikt. Och det gör vi kanske. Paviljongen av rosa blommor i solsken var verkligen något speciellt.

DSCF0567 DSCF0569 DSCF0576 DSCF0577

Kändistätt och matfrossa!

Idag, tillbaka i Stockholm vandrar jag förbi Bianca och Oliver Ingrosso på den soliga promenaden och inser att jag bor alldeles i närheten av Peter Magnusson. Linda Pritchard syntes på Ica och i detta kändisvimmel trodde för en sekund att jag såg Benny Andersson vilket fick mitt hjärpa att snärpas åt. Men nej, det var bara en skäggig gubbe. I Kristianstad försökte vi smygfota Heat’s sångare Erik Grönwall. Så jag menar, där jag är, där är kändisarna. Sen hur högt vi vill ranka coolheten i detta är en annan fråga..

Det är ganska intressant hur flexibel och anpassningsbar man är. När jag kom hem, kände jag mig så fruktansvärt hemma. När jag kom tillbaka till T-centralen igår kväll, kändes det också på något vis hemma. Och idag är allt som vanligt igen.
Påsken på hemma-hemmaplan var på alla sätt fantastisk. Och jag måste passa på att hylla min mor. Denna kvinna alltså. Jag skrev ju en lång lista på maträtter jag önskade äta… Matönskelistan. Och det var med viss ironi jag lade fram den ena lyxmåltiden efter den andra och fjäskade lite extra när jag önskade hennes köttfärssås… vilket visade sig vara effektivt.

Varenda måltid på den listan ordnade mamma.  Vi åt den varmrökta laxen med romsåsen som är gudomlig. Vi åt påskbuffén och hade räkfrossa. Vi lunchade på Dhenoks asiatiska i båthamnen  och igår, innan hemfärd lyckades hon klämma in en smörgåstårta också, på upploppet, i sista sekund. Denna fantastiska kvinna!

Komiskt nog bjöd Tesse på nutellasemifreddo när hon fyllde år, så den kunde jag också bocka av på listan. Detta lär dock ha varit bestämt innan listan skrevs, så allt görs tydligen inte enbart för min skull när jag kommer hem. Det är ju lätt att få hybris annars, när allt man ber om ligger serverat…

Är väldigt glad att jag även hann träffa mina bebisar innan jag åkte tillbaka. Valle. Fina Valle och lilla söta Nova. Och min kompis Noelia som ville ”kana” och ”gunga” och jag skulle ”titta elin” och jag skulle åka med, om och om igen. Underbart!

 

Wizex – I folkparkens tjänst

Jag var egentligen aldrig orolig. Inte ens lite. Jag vet ju vad han kan, den där Iversen. Min far alltså. Jag vet hur bra Wizex är med Anna och Thomas i spetsen. Jag visste vad som väntas kunde, då jag har varit med och bollat tankar och idéer. Men bara som just bollplank – för han kan ju det där. Den där Iversen. Ändå, infann sig ett sådant pirr i magen, efter att jag suttit i entrén och hälsat den vänliga publiken välkomna, och det var dags för ridån att gå upp. Ett sådant före-föreställningen-pirr som jag så väl känner igen. Men denna gång, kunde jag luta mig lugnt tillbaka i stolen och se Wizex underhålla.. och som de gjorde det. Trots att jag var beredd, blev jag blåst av stolen.

Vi fick följa med på en nostalgiresa tillbaka till folkparkerna på 40-talet och framåt. En resa från då jeansen kostade 15 kronor till Elvis storhet. Från bakmaskinens succé till mobiltelefonens framfart och Magnus Ugglas krull. Vi fick allt. Hela paketet.
Jag som inte levde på fyrtiotalet.. och inte ens på åttiotalet fick en annan typ av resa än min mormor som levt föralltid? Mormor mindes, jag förundrades.

Vi fick se grabbarna i tajta träningsdräkter jympa till Susanne Lanefelt. Vi fick se Thomas rocka som Elvis. Vi fick se Anna som den (mycket) närsynte bofinken Knut. Kanske gjordes det bättre musik förr? Eller nej, just det. Det var inte bättre förr. Vi bara plockar godbitarna.

Hur som helst, så är jag stolt som en tupp. Eller som en dotter. En Iversen-dotter. Det där, det var fantastiskt..

Lite läskigt att min far låter exakt som Olle Jönsson bara..

10177235_395145090628808_8760626355509736439_n1544593_395144567295527_8331224134702935726_n 10168157_395145037295480_2402210748461150400_n 1902747_395144800628837_8826716800261642081_n 10245501_395144717295512_4680398471762587528_n 10171077_395144633962187_6643042979125720928_n

 

Bilder av Johan Löfquist.

Nästan Bäst

Jag vet inte om det var att chokladdoppen var slut hos Otto i Åhus. Att det givna glassbesöket fick ske utan den stelnade chokladen på toppen…Om det var veckans sämsta, måste jag säga att jag haft en oförskämt bra vecka. Jag andades bara djupt och gick vidare..

Att få sitta på solterrassen med Alexander och dricka champagne i gassande sol. Att få fixa håret hos Lova med tillhörande chips och prat. Att få träffa gänget hos Mie och sedan ha en fin utekväll med smygfoto på B-kändisar och en nästan obligatorisk toalettbild. För att sedan mitt i natten stanna till på Fantasi när Alexander tillverkar påsktårtor. Att ha följe hem och stanna i korsningen och kramas och få skrattanfall. Jag och Lova. Att av oklar anledning få en okänd kille att tro jag ska till Afrika och mata djur -vilket av en ännu mer oklar anledning leder till en invit. Att tacka vänligt men bestämt nej. Det, det är en bra kväll.

Ja. det är bäst helt enkelt. Det är bäst att jag får vara nära Tesse. Att jag får glida en runda på stan med Matildha. Att få vara nära familjen. Att jag får träffa släkten, då min kära far bjuder på show i Bromölla. I folkparkens tjänst. Men det, det kommer jag berätta om i ett annat inlägg…

 

Bästiskväll

Tesse, min bästis hade gjort det så fint för oss i fredags. En fredag jag sett fram emot hur länge som helst. En fredag, bara vi två. Och vi skulle göra det vi är bäst på. Lyxa till det.
Tesse hade ordnat en chark/osttallrik, med tillbehör och instruktioner. Det var fyra olika ostar. En slags cheddar, en slags blåmögelost, en slags brie, och en Taleggio. Till det seranoskinka, gorgonzolakorv med mera… För utförligare meny se nedan. Varje ost passade extra bra med en viss marmelad som man svalde ner med ett visst vin. Man fick alltså ut ultimat smakupplevelse med de rätta kombinationerna. Detta hade hon ordnat på Farfars pärla i Sölvesborg.

Vi åt i timmar.. timmar! För att det var så gott. För att det var så mysigt. För att vi hade så mycket att prata om.

Åh. Det var fantastiskt.

DSCF0550 DSCF0554 DSCF0543 DSCF0549

Play.Stop.Rewind.

Yes! ikväll har jag och Tesse bokat biljetter till Benkes Play.Stop.Rewind. En dansföreställning på Dansens hus som verkar vara något utöver det vanliga!

13 december ska vi gå, vilket känns svindlande. Då är det Lucia och jul igen. Ha! det läskiga är att vi ”snart” kommer sitta och tänka på ”den där kvällen i april när vi bokade biljetter till föreställningen”.

Det var Tesse och jag som var på Bounce summercamp 2006 och fick dansa för Benke, vår idol, och vi vet att det han gör är bäst. Det är vi som har tittat på dvd och inspirerats av honom till våra egna koreografier. ”soffdansen” som kanske ingen mer än våra föräldrar minns, var en Bounce och en Benke-skapelse. Så det känns otroligt kul att ha detta att se fram emot. Snart dags att värma glöggen och värma upp !

xixwbxd2suyqv9g0vtna benkewebb