Veckans krönika

Denna vecka har två nya liv kommit till världen. Ja, det var inte helt korrekt formulerat, men i min värld, i mitt liv har finns nu två nya liv att följa. Just nu ligger två av mina vänner, i samma korridor, på samma sjukhus med två helt unika individer framför sig. Jag kan inte tänka mig något mäktigare.

Det är i sådana här stunder jag tas ned på jorden. Det är i sådana här stunder allt annat blir lite mindre viktigt. Bebisbubblan har ett sken som är starkare än något annat. I alla fall för nu.

I min utbildning pratas det mycket om det svåra arbetsklimatet som väntar oss när vi är examinerade. Hur är man journalist idag? I vår digitala värld med bloggar och alternativa medier kan det framstå som att vi alla är journalister. Vi förbereds att kämpa. Vi varnas. Jag triggas. I boken ”Women and journalism” som ingick i vår förra kurs fick vi läsa om hur kvinnans roll inom journalistiken ser ut, jämfört med mannens. Hur arbetsfördelningar, löner och viktiga poster allt som oftast ligger till mannens fördel. Att vara kvinna med en journalistisk karriär rimmade dåligt med att ha barn och familj. Att klättra i karriären och kunna klara av pressen på en nyhetsredaktion sågs nästintill som en omöjlighet när på grund av kvinnans uppdrag i hemmet, som antingen hon valt själv, eller som samhället krävt av henne. Kvinnan hade svårt att ta sig tillbaka i det ständiga nyhetsflödet efter en mamma-ledighet. Att vara mamma och journalist sågs som komplicerat.

Detta rimmar fruktansvärt dåligt. Vi behöver journalister. Manliga liksom kvinnliga. I en demokrati, som ska spegla en demokrati. Evolutionen kräver fortplantning. Ja, ni hör ju själva.

Likväl som vi vet det är ojämnt och orättvist i samhället, vet vi att kvinnan visst  fullkomligt kan briljera. Med eller utan barn. Vårt land är fullt av starka kvinnor. Jag nämner Jenny Strömstedt, jag nämner Helena Helmersson som blivit utsedd till Sveriges mäktigaste kvinna. Jag nämner Astrid Lindgren och jag nämner våra mammor. Jag nämner mina vänner som skapat två nya liv.

Jag vägrar tro på det där. Jag vägrar förhålla mig till det där. Jag vägrar vara utan det ena eller det andra. Och som jag är uppfostrad. Som jag känner, är kärlek och familj något som stärker en, snarare än håller en tillbaka. Mitt hjärta säger kärleken först. Familj och vänner i första hand. Då följer det andra med. Och vad kärlek och familj är, är högst personligt.

Det är alltid kvinnornas dag. Det är alltid männens dag. Det är våra dagar. Jag hyllar kärleken. Och nya liv. Våra liv.

Annonser

One thought on “Veckans krönika

  1. Heja människan och heja du! Men vad var det för skitbok som ni läste? Låter som en uråldrig verklighetsbeskrivning som jag inte känner igen från svenska förhållanden.Visst – det återstår en del. Visst – de journalistiska yrkesvillkoren har blivit tuffare, men det slår inte bara mot kvinnorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s