En kafferast med Elin och Cissi

Det bästa är att man inte sett en bråkdel än. Av Stockholm alltså. Ikväll besökte jag nya marker. Kristineberg. Fantastiskt vackert. Vid vattnet. Storstadsnatur när den är som bäst.

Måndag och dags för ny pod. En kafferast med Elin och Cissi

Vi kan inte undgå att prata sommar och vi tar igen snacket efter våra besök i våra hemstäder. Vi pratar radio och undrar om radion kommer dö ut med vår generation? Varför vill man alltid tillbaka? Tillbaka hem, tillbaka dit, till minnen, till värdefulla stunder. Men när man väl kommer tillbaka uppnår det aldrig vad man kände då, för första gången. Första gången, är alltid första gången. Andra gången är något helt annat.

Lyssna gärna!

 

Nästan Bäst

Anders Wendin. Vår Moneybrother har i veckan släppt ett album under sitt eget namn. Inget alias. Det är på svenska och det är knäckande bra. Visst, det kan vara omständigheterna som gör att första lyssningen på ny musik fångar en extra starkt. Det var lördag morgon. 7.09 och solen sken upp de vackra balkongerna på Östermalm. Jag var på väg till jobbet på Regeringsgatan och kände mig väldigt harmonisk. Jag kände på mig att det skulle bli en bra dag. Med Anders i lurarna blev jag helt upprymd. Det var ren och skär glädje att utan förvarning få ett sådant album i nyllet. Svensk musik är ruggigt bra just nu. Sylvester Schlegels album är också ute för lyssning på Spotify och jag är så nöjd. Jag är så nöjd att skivan är precis så bra som jag trodde. På svenska även den. Det blir så äkta. Och inte nog med det. Jens Hult. Idol-Jens har släppt en ny låt. På Svenska. Jag ser ett starkt tema, jag ser med glädje hur svenska texter tar mer plats. Jag lyssnar och njuter. Veckans bästa releaser.

Anders Wendin

Sylvester Schlegel

Jens Hult

Och så vädret. Öppen jacka. Sitta utomhus och plugga. Sitta i Kungsträdgården och läsa en bok, ta en lunch, beskåda folk. Barn som klagar högljudt till sin mamma och vill ta av sig jackan för att det är för varmt, medan mamman tvingar henne att ha den på för annars blir det för kallt. Mjukglassar i olika storlekar. Solen som letar sig in och väcker en på morgonen. Solen som går ner allt senare. Glada människor. Vinterns ide är förbi. Nästan bäst alltid.

Veckans absolut sämsta står mänskligheten för. Beskedet att en Djurgården-supporter fått sätta livet till i supporterbråk under den allsvenska premiären är så fruktansvärt, overkligt vidrigt. Vad händer? Våld och brist på respekt. Tänk att samma sport, men en annan färg på tröjan kan skapa sådan ondska? En i vanliga fall glädjens sport, som borde föra oss samman. En glädjens sport som har berikat hela mitt liv. Jag är så fruktansvärt ledsen. Det brinner i mig. Vi måste göra något! Nu! Vad? Frustrationen över den ogripbara situationen är brännande. Vi måste göra något!

Sedan, att ännu en av mina vänner råkat ut för stöld. Att mobil, SL-kort och kontokort försvinner någonstans på tunnelbanan, gör mig också så fruktansvärt arg och ledsen. Nästan alla i min umgängeskrets i Stockholm, har på ett eller annat sätt råkat ut för detta. Man tappar hoppet om mänskligheten.

Vår i Kungsträdgården

På en stentrappa, med tusentals andra tog jag en lunch i Kungsträdgården. Efter ett fint jobbpass på Brunkans.

En latte, en sallad, en bra bok, musik i lurarna. Där. På stentrappan.

Solbrillor och mjukglass så långt ögat kan nå.

Ikväll ska det dansas.

 

 

Photo 2014-03-29 15 30 58Photo 2014-03-29 13 16 50 Photo 2014-03-29 13 57 21

 

 

 

På tv just nu!

Man har väl näsa för nyheter.. eller något. Läser nyhetsvärderings-kurslitteratur och går in på twitter och finner ett filmklipp. Och jag hinner formulera ett uttalande, innan Aftonbladet gör notis. Jag är så med…

Första artisten till Så mycket bättre är ute! Och visst sitter han och sjunger på en Amanda Jenssen-låt. Visst gör han det. Ser ut att kunna bli en bra säsong det där. Orup är enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare.

Stjärnorna på slottet har Helena Bergström som huvudnamn. En av Sveriges bästa skådespelerska. Lyssnade på hennes sommarprat för några år sedan och fick fram en intressant sida av henne.  En sida jag tror kan förstärkas i programmet.

När vi ändå talar om tv, så har jag insett att jag börjat ägna mer tid åt tvn. I mina yngre år hade jag näst intill ett tv-schema. Något program varje kväll som skulle ses. Men på senaste tiden, har jag varken haft tid eller lust att ägna mig så mycket åt de där publikdragande tv-programmen. Jag ser inte tjusningen med att se Fångarna på fortet för femtioelfte gången och tycker att Gladiatorerna är ur tiden. Jag tycker att man kramar ut matprogram på ett nästan löjligt sätt. Att Köksmästarna till utseendet är löjligt likt Sveriges mästerkock,  och att de här ”andra-vågs”-programmen som efterapar inte har någon kvalitet, helt enkelt. Endast tappra försök att locka tittare i kvantitetsprogram.

MEN. Jag har ett par favoriter just nu i tablån, som får mig att faktiskt sätta mig framför tvn. Detta trots, att det är rip-offs. Christin Meltzer och Carina Berg gör Amerika. De gör en Filip och Fredrik om man ska vara ärlig. Men, det faktum att två coola kvinnor får resa runt, testa gränser och möta en annan kultur ger en krydda. Och att de som personer är så hjärtliga och roliga, gör att jag älskar det.

Glans i Jättebästisar får mig att skratta högt. Jag vet inte. Jag är bara svag för hans typ av humor.

Såg första avsnittet av LaBamba och tyckte det var Filip och Fredriks bästa produktion. De kan lätt bli hysteriska och gapiga, uttröttande. Men det går inte att komma ifrån att de är jäkligt begåvade. Min fascination över USA och deras förmåga att hitta intressanta figurer, när de är ute på vägarna är vinnande. Sedan kan jag bara fnysa åt att de får lov att vara berusade i tv, på jobbet. Vem får det?  vi bara skrattar!

Jills veranda saknar jag redan. Fantastiskt program. Fantastiskt. Åter igen, min skräckblandade förtjusning och min enorma fascination för USA ur nya perspektiv och belysandet av otroliga berättelser med samhällskritik gjorde det till en av de bästa produktionerna på mycket länge. Det hade förmågan att inte bara underhålla, utan att trycka på punkter som kändes, och som fortfarande ömmar.

Kärlek och Chevre

Och så hade vi en sådan där kväll. En sådan där kväll där man bara pratar och vänder och vrider på livet. Och kärleken. Det blev bubbel. Det blev det. Och med tanke på mitt förra inlägg om vardags-alkohol-konsumtion, så är det ju tydligen helt okej. Surdegsbröd, Chevre, honung, valnötter. In i ugnen och voila. Lyxmackan som tilltugg.

Anledningen till att vi sågs idag, allihop, och det som till slut gjorde att vi kramade ur ordet kärlek, var att vi är så pass kulturella och har en egen variant av bokcirkel. Vi hade alla läst Egenmäktigt förfarande -en roman om kärlek av Lena Andersson. Den som vann augustpriset och som alla som pratar böcker, har pratat om. Och nu även vi. Det är det som är lite coolt med en bokcirkel, att man får ut en större upplevelse av boken. Man lämnar inte bara den och går på nästa. Man låter den hänga kvar.

Boken var läskigt igenkännande. Även om Ester, huvudkaraktären går steget längre och håller fast lite för länge. Även om hon är patetisk och irriterande, så finns det alldeles för mycket som stämmer och känns igen, vare sig man vill erkänna det eller ej. Den beskriver vad en flört, en förälskelse, eller livs kärlek gör med ens känslor och förnuft.  Den där förälskelsen som äter upp all energi. Har han skrivit? ska jag skriva? Spelet. Hoppet som spelar med förnuftet och turas om att sitta på makten. Lena Andersson satte ord på det vi alla som har varit kära, eller kommer bli, känt eller kommer känna. Och hur den av de två som inte vill, den som är mest likgiltig sitter på makten.  Det vi ser men inte vill se, eller tvärt om. Hur man tolkar signaler till egen fördel.

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, krånglet och för att ångra sig. Den som vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet. 

Den som inte vill bli lämnad ska överlåta på den som vill bort att uttala förändringen. Endast så går det att behålla en människa som inte vill vara hos en. ”

 

”Definitiva besked hanteras lättare än diffusa. Det beror på Hoppet och dess natur. Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det.”

 

Photo 2014-03-27 19 59 24 Photo 2014-03-27 19 05 03 Photo 2014-03-27 19 01 26

Veckans krönika

Ett glas rött till middagen i måndags. En ny-kurs-öl igår, onsdag (då vi missade den obligatoriska tentaölen som skulle varit förra veckan), och jag skäms inte.

IQ kom i veckan med en attitydrapports om konstaterade en ny syn på alkohol. Att vara full på krogen är skitigt och oacceptabelt medan vardagsdrickandet anses vara helt okej. Mjölk eller rosé ? du väljer.

Min mormor har läst min blogg och blivit lite bekymrad  – ”jag tycker du dricker vin ganska ofta?”.  Jag poängterad att hon inte behövde vara orolig och att  jag helt enkelt inte redogjorde i bloggen varje gång jag drack ett glas mjölk eller tog en kaffe.  Men hon har sett en poäng. Vi skäms inte över att vi tar ett glas rött mitt i veckan. Både på gott och ont. Och nu när Pepsi Max-burkar har fått återkallas efter att ha påträffats med en alkoholhalt på 4,5 % kanske vi inte ska avdramatisera vardagsdrickandet allt för mycket…

Personligen är jag väldigt emot hetsen och  jakten på alkoholprocent. Att en helg inte skulle bli fullbordad utan att supa sig spektakulär är för mig obegripligt. Cider-fenomenet blir paradoxalt när man vill avråda unga från att dricka alkohol. Öl smakar pyton men en god alkoläsk gör dig lika fulll ?!  Därför tycker jag att vår attityd pekar åt rätt håll.  Mängden alkohol bör bli mindre om du tar ett par glas i veckan än en halv box på helgen – om du inte tillåter dig både och vill säga.  Att återgå till själva smakupplevelsen och det vinet gör med en god måltid –  förhöjer, känns glädjande. Att vi låter vin vara stämningshöjanre och inte en flykt ifrån sitt eget jag, hoppas jag syns i nästa rapport också. Den här analysen är översiktlig och självklart finns det olika aspekter att ta hänsyn till. Till exempel gissar jag att det inte är de unga cider-drickarna som resonerar så här…

Risken är, såklart, att respekten för alkohol minskar när vi får dricka det när som helst. Risken är också att det festliga med ett glas vitt kommer bli lika ospännande som en Loka. Om vi inte aktar oss, kan en champagnefrukost komma att betyda något helt annat i framtiden. Trenderna med  vinresor, lokala bryggerier och ölprovningar bevisar dock att vi vill ha kvalitet och helhetsuppleveser snarare än fylleslag.

Mormor kan vara lugn. Jag föredrar fortfarande oboy till frukost. Ospetsad.

 

Våfflor en dag för sent

Våffeldagen var igår. Jag vet. Men jag åt våfflor idag. Varför göra rätt när man kan göra fel?  Jag pratade dock en hel del om våfflor i radion igår,  då vi sökte tips på hur man får dem frasiga – och framförallt, behåller frasigheten. Kolsyrat vatten skulle tydligen vara ett bra knep. Idag orkade vi inte konstla till det, vi orkade inte ens göra en egen smet. Så det blev pulver och vatten. De blev riktigt, riktigt goda tillsammans med grädde och mammas sylt (skippade löjrom och parmesanost). MEN, de behöll icke frasigheten. Slöja och mjuka.. irriterande. Detta trots att jag lade dem på galler, vilket tycktes vara det andra fras-tipset. Men, jag räddade upp dem en aning, genom att värma till dem en andra gång i järnet precis innan vi skulle äta dem. Nästa gång får jag kanske röra ihop smeten själv och tillsätta Loka trots allt..

Vardagen är tillbaka. Morgonpromenad, ny kurs och kurslitteratur som måste läsas. Pod som ska spelas in och ikväll ska det dansas igen. Men, efter det lyxar vi till vardag och studentliv genom att ses på en introduktionsöl – eller liknande. Det blev nämligen inte någon tentaöl förra veckan.

 

 

Tillbaka!

Tre och en halv timme på ett tåg går ganska fort. Det kanske inte känns så under tiden, men snart inser du att du är framme. Och i mitt fall tillbaka. Tillbaka till det jag åkte ifrån för att komma tillbaka hem. Tillbaka hit, tillbaka dit. Det är tydligt hur vi jagar det vi känner till. Det som skapar trygghet. Vi jagar det vi vet fungerar. Vi vill tillbaka till minnen, upplevelser, människor som betytt mycket för oss. ”Vi är samlade och allt är precis som förr” har uttalats mer än en gång den gångna helgen. Ganska snabbt blev Stockholm också något att kalla välbekant. ”Första gången” kan vara läskigt om än lockande. Andra gången är något helt annat.

Andra och sista dagen som praktikant var idag. Andra dagen och korridoren på Radio Kristianstad som igår var osäker mark, var idag välbekant.  Uppmärksamt har jag följt arbetet på radion med glädje. Jag har lagt märke till tajming och hur rutin kan göra något svårt att se lätt ut. Fast jag egentligen vet att det är jättesvårt! Jag är imponerad av Helene som leder ett tre timmars-radioprogram med en sådan självklarhet. Hon bollar ämnen, teknik och gäster likt Zlatan. Ja, apropå boll.

Idag vågade vi prata om döden – ur ett juridiskt perspektiv. Något jag, som 24-åring inte har funderat så mycket över, av ganska naturliga skäl. Det är overkligt. Det är ogreppbart. Det är otänkbart. Men samtidigt så naturligt.
När vi pratade våfflor och våffeldag, kom vi mer in på mitt område. Att få till frasiga våfflor är lite av ett mission jag har. Blev också väldigt nyfiken på alla konstiga varianter som nu skapas. Skinkvåfflor med senap? Varianten våffla med korv, mos och jordgubbssylt tänker jag dock inte sätta tänderna i.

1504016_10152367861146995_846373971_n

 

Förmiddag med Helene Persson  -Tisdagens program!

 

 

 

En dag på Radio Kristianstad

Idag har jag gästat Förmiddag med Helene Persson på Radio Kristianstad. En dags arbete, från planering, reglar, telefonsamtal, trafiknytt, gäster och tävling. Nu är jag sådär härligt mossig i huvudet av alla intryck. Allt jag sugitt åt mig, urladdningen efter tre timmars sändning. Det har varit FANTASTISKT roligt.

Photo 2014-03-24 13 38 43

Gästen Annika Olsson från Vånga 77.1 hade lagat nässelsoppa med ostchips och till efterrätt en äppelsorbet på mandelflarn. Första gången jag smakade nässlor. Trots farhågor så konstaterades det att det brände inte det minsta. Tillsammans med ramslök blev det en otroligt fyllig och god smak. Trevligt. Trevligt. Som sidekick åt jag väl mest.

Photo 2014-03-24 11 04 06

När det inte var showtime och kamp mot klockan var det planering. Det är otroligt inspirerande att få vara med och bena ut vad som kan tänkas tas upp i radio. Frågor. Ämnen. Gäster. Jag gillar det.

Photo 2014-03-24 10 53 14

Imorgon är det våffeldagen. Frågor som vad är de bästa tillbehören? hur ser den bästa våffelstunden ut? Det ska även pratas om döden och testamente. Jag gör mig redo för ännu en dag i etern. Lyssna gärna!

Förmiddag med Helene Persson -Måndagens program.

Veckans krönika

Okej. Jag lägger mig platt. Jag erkänner. Jag har inte skrivit någon krönika denna vecka. Jag har skrivit ned fragment, tankar och idéer som skulle kunna bli en krönika. Men nej. Denna vecka som började med tenta-skrivande och slutade med Skåne-återseende har inte lyckats åstadkomma ett färdigt resultat av en krönika.

MEN. Jag har en krönika av Lena Sundström som jag sparat. För jag tycker den är bra. Viktig och träffande. Så läste ni inte den när den publicerades, ger jag er en ny chans här.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/lena-sundstrom-vissa-dumstrutar-ska-vi-bara-med-stolthet/