Veckans krönika

Jag vet egentligen inte vad jag ska prata om och jag vet att jag kommer bli avslöjad. Men jag struntar i det. För jag vet att ni kommer blunda för det. Som en tyst överrenskommelse. Vädret har, och kommer alltid vara ett säkert kort att döda tystnader eller fylla upp obekväma samtal. Det finns inget som vi kan påverka så lite, som vi pratar om så mycket.

Det är ganska komiskt när vi nu befinner oss i ett årstidsskifte och vi agerar som om vi aldrig varit med om det här förut. Så vitt jag vet har vi skiftet mellan vinter och vår varje år. Varje år. Ändå är det som om det är något alldeles nytt för oss. Vi letar efter solen, vi förbarmas över hur lurade vi blev av att veckan började med vårkänslor för att sedan knockas av ett bakslag då vi vaknade upp i ett vinterland igen. Som om vädret vill retas. Det är som om vi tror att det aldrig kommer bli vår. Än mindre sommar. Det är som om vi tror att någon vill jäklas med oss personligen. Särskilt tacksamt är det att diskutera om vilken jacka som bör vara på. Inte för tjock, inte för tunn. Har någon börjat använda vårjackan något för tidigt är kafferasten räddad.

Rent krasst så har vädret så många dimensioner och påverkar oss så mycket att det alltid är okej, om än, uttjatat att prata om. En vedertagen nödlösning. ”Vi hade i alla fall tur med vädret” ”Borta med vinden” ”Rainmen” (nej, den var dålig)..

Vädret dödar. Vädret får oss att må bra. Vädret styr oss. Vädret stjälper och hjälper.  Och jag får något att skriva om. Jag tror jag blir förlåten.

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s