Kakan for president

Oh my God, som Kakan skulle sagt. Oh lord skulle Miss K sagt med sin dömande trångsynta syn på människor och gemenskap. Det är häftigt att utan förvarning få väckas upp av ett program som Jills veranda, likt en kall dusch. Påminnas om att det som är självklart för mig är otänkbart för andra. Southern America. Ni har ingen aning. Kakan,Cookie, tack för att du står upp för din och alla andras rätt.

Jag är inte lesbisk, men önskar nästan jag var, så att jag kunde knäppa miss K på näsan. Men även om jag inte är lesbisk väljer jag att ge henne en rak höger, för allas rätt att älska. Vem man vill. Hur man vill. När man vill.

Jag har alltid älskat Dixie Chicks låt ”not ready to make nice”. Tror till och med att jag har spelat den live en gång i mina tonår. Jag hade dock ingen aning om deras och låtens historia. Nu vet jag. Och nu älskar jag den låten ännu mer. Fan. Tjejer, killar. Vi måste stå upp för dem vi är!

Se programmet.

http://www.svtplay.se/video/1769611/del-2-av-6-kakan-hermansson

Annonser

Nhorm

DSCF0157DSCF0176 DSCF0180 DSCF0174 DSCF0172 DSCF0169 DSCF0160 DSCF0161

Ikväll hade Mathilda Nilsson och Hanna Rudebeck med sitt gemensamma projekt Nhorm visning på Galleri Riis. Strax efter öppning var hela galleriet fullt av människor som var nyfikna på vad duon skapat. Och som de skapat. Jag imponerades av den röda tråden, där just både trådar och röda detaljer var en del av det. Jag imponerades av de grafiska trycken och en slags rå elegans.
Stämningen var gemytlig. Det minglades och det småpratades. Och som nybörjare på vernissage är det precis så jag vill att det ska vara. Fantastiskt.

http://nhorm.se

Gynnings kök

Halkade in på Carolina Gynnings blogg häromdagen. Jag gillar henne. Ibland, ibland inte alls. Jag imponeras av starka kvinnor som lyckas med sina drömmar och att hon är skånsk gör att jag känner en viss typ av samhörighet.  I ena stunden syns hon vara intelligent och driven. I en annan verkar hon flyta genom livet på ett bananskal och inte vara särskilt sympatisk…

Och på tal om banan så låg klippet ”Gynnings kök” uppe på bloggen. En matserie som skulle komma i flera delar.  Denna dag skulle hon göra bananpannkaka. Jag själv, är förtjust i mat och matprogram och blev nyfiken. Bananpannkakor är ett nytt men uppskattat fenomen i mitt liv. Det är gott, nyttigt och enkelt. Och det var precis vad Gynning ville påvisa i sitt matprogram. Bara det, att hon fick något enkelt att verka svårt. När hon öppnade munnen fick jag rygga tillbaka, rädd för vad som skulle sägas och göras. Gränsen mellan träffsäkert och korkat är hårfin. Och jo, håret var fint. Det var en tillsynes påkostad videosnutt, där make-up var gjord av erkända Anna Kokotos men det mynnade ut i roliga timmen.

Jag minns mina vänner Matildha och Regina gjorde ett humorinslag i skolan, där de slängde svinto och ketchup  i pannkakssmeten och spelade dumma. Det var roligare än Gynnings kök.

Av kommentarerna att dömma verkade det uppskattas. Och jag kan förstå det, med tanken på kontrasten till andra matprogram och att misstanken om att man aldrig sett Gynning i ett kök besannades var tillfredsställande. Att det fanns en tendens till att vara sådär, ”skit samma” ”jag är gravid och hungrig” ”det är supernyttigt” kan man se som förlösande och rebelliskt. Jag blev mer irriterad. Jag såg inte det roliga.  Det är inte hela världen, vad gör detta för mänskligheten. Men jag tycker det är synd. Det är synd att hon inte överraskade. Det är synd att Sveriges bästa sminkör och ett proffsigt filmteam inte fick ägna sig åt några som faktiskt kan det där. Att begåvade människor inte får synas. Jag är väl mest bitter.

http://gynning.net/2014/01/24/gynnings-kok-avsnitt-1-bananpannkaka/

DANS

Younger, younger, younger, younger med Seinabo Sey ljuder ut i högtalarna och jag dansar. Jag dansar!!

Jag svettas, jag förlänger, går ner i plié och jag är tillbaka. Tillbaka i danssalen där en stor del av mitt hjärta hör hemma. En grym tjej instruerade oss idag och om några veckor tar självaste Jennie Widergren över. Min idol. Min absoluta förebild inom dansen. Shit.

Den underbara trötthet som infinner sig efter ett sådant genomkörarpass, efter en dusch och en banan… Den har jag längtat efter. Tack!

Och den där låten. Fantastisk.

Photo 2014-01-29 19 08 03 Photo 2014-01-29 20 52 38

Lunch på Lilla P

Att luncha är lite av min favoritsysselsättning. Mat och prat i en enda härlig kombination. Jag ser det lite som mitt mission att hitta mysiga lunchhak. Att få ett avbrott mitt i dina måsten när halva dagenhar gått och du har lika mycket tid kvar att utnyttja hur du vill ger extra energi.  Med”dagens-lunch”-erbjudande får du en smarrig lunch till en bättre peng än om du ska lyxa till det med ett restaurangbesök en fredagskväll. En bra lunch kan bli lika lyxig beroende på hur du målar in den. Mer mat för pengarna helt enkelt.

Nej, det går inte att som student gå ut och luncha varje dag. Men ibland. Absolut.

Lilla P på Karlavägen var ett mysigt, litet, genuint ställe med kul lunchmeny. Det gamla vanliga, med med egen touch och elagant serverat. Lagom stort utbud vilket gjorde beslutsångesten något mildare. Skön rå, men romantisk inredning  och lagom mycket folk, Kycklingssalladen med fetaoströra och soltorkade körsbärstomatcréme var mums – på riktigt.

DSCF0148 DSCF0149 DSCF0151

Givande samtal

Jag skulle kunna prata ihjäl mig. Kanske inte rent tekniskt,men jag skulle kunna prata tills jag dör.. vilket jag förmodligen kommer göra också. Jag kan tjata, jag kan älta, diskutera, ventilera och glömma tid och rum. Jag kan vända och vrida på det mesta – ibland kanske en gång för mycket. Jag har behov av samtal. Det är vid samtal jag  får ut det mesta av mig själv och av andra. Det är vid samtal jag får vad andra mer religiösa skulle kalla uppenbarelser. När man sätter ord på tankar och kastar ut dem fritt, utan att veta var de landar, ser man hur de står sig  – om än det kan vara läskigt. Man ser vilken betydelse och effekt de har. Ska de få gro sig starka eller rensas bort?

Jag älskar att lyssna. Det är en förutsättning för att få prata och av vikt att dessa behov väger någorlunda jämnt.Det är då jag inser vilka kloka vänner jag har äran att ha. Det är då jag mår som bäst. Mår jag inte bra är det inget att ha, om jag får lov att vara iskall. Idag har jag pratat, pratat och pratat. Över en lunch, över facetime, över telefon. Med mina närmaste. Och det är i samtal som dessa, jag lär känna och bygger upp mig själv och det är då jag förhoppningsvis även ger något till någon annan. Vi pratar vi inte bara om livsviktiga val – utan om nya glasögon också. Jag kommer aldrig sluta tjata, tragga och prata. Jag klarar mig inte utan det.

Ett givande samtal är lika viktigt som en stadig frukost. Gärna i kombination.

En dag på Danderyds

Jag åkte genom halva stan, fick olika direktiv och slussades fram och tillbaka. Fem timmar senare och 400 spänn fattigare får jag veta att allt är ”bra”.

Följetången om min mage fortsätter.. Jag orkar inte redogöra för alla vändor som tagits för att försöka få bukt på en orolig, spänd, svullen, ond och öm mage som jag tampats med under över ett års tid. Det finns nog inget jag inte provat – men utan resultat. Efter att jag nu under ett par veckor känt en ny sorts smärta var jag tvungen att söka hjälp här i Stockholm, vilket skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Då jag inte är skriven här än, är det ingen som vill ta emot mig. Jag slussas bara vidare. Nya telefonnummer, nya röster. Ny dag, nya direktiv. Jag pratar med sjukvårdsupplysningen som säger sig ha koll.. de säger åt mig att åka till Hötorgets cityklinik. Väl där säger de att jag ska åka till Danderyds sjukhus.

Det brister lite för mig. Hjälp mig. Danderyds sjukhus? var? hur? Väl där, och efter att ha förklarat mitt problem för fjärde gången får jag betala 400 kronor och sitta ned i väntrummet. Det görs prover och det kläms. Detta har jag gjort förut.. tusen gånger så jag vet att de inte kommer hitta något. Mycket riktigt.. jag skickas vidare. Andra urinprovet för dagen och tre timmar i ett nytt väntrum. Jag är duktigt ensam och stressad över att jag inte har en aning hur länge jag ska behöva sitta där. Jag har tider att passa. Jag är svinhungrig. Till slut frågar jag en sköterska om det möjligtvis går att få tag på mat någonstans. Det gör det. Kastar i mig mat eftersom jag inte vill missa min läkartid… men det ska dröja en timme till innan jag blir undersökt. Nu, på ett nytt sätt, nya frågor besvaras. Men nej. Allt ser fint ut. Allt är bra… BRA!?!? Det kan inte vara bra!?

Jo, det är skönt att höra att jag inte kommer varken dö eller bli steril. Men det är inte bra. Smärtorna och obehaget sitter kvar. Möjligtvis blir jag mentalt något starkare efter att ha tagit mig igenom denna dag, på egen hand och kan sticka hål på några orosmoln. Men bra. Det är det inte.

Nästan Bäst

Veckans bästa var att se ”Känn ingen sorg” igen. Mina ben slås fullkomligt undan av den filmen. Jag är totalt okritisk till stereotypa karaktärer och även om jag finner de något overkliga inslagen onödiga så träffar den mig. Den sätter igång något i mig. Jag gråter. Jag skrattar. På Guldbaggegalan vann den priser för klippning och ljud, vilket vittnar om att den är attraktiv att se och höra på. Den är snygg och välgjord. Dessutom bara måste man lyssna en massa på Håkan Hellströmlåtar efter man sett filmen. Man får liksom Håkan-feber.

Nästan bäst är Zlatan och Volvos reklamfilm. Jag fascineras av uppmärksamheten och att jag faktiskt inte kan sätta fingret på vad jag tycker om den. Jag kan inte bestämma mig. Jag gillar Zlatan och jag gillar Volvo. Jag kan bara inte låta bli att fundera över hur mycket pengar han har fått för att medverka. Och jag är inte säker på att jag förstår den. Den ger en mäktig känsla och den smyger ut ett budskap – annat än att Zlatan kör volvo men i övrigt.. Hjorten? barbröstad i vinterväder?  Jag fascineras och skrattar nöjt åt hur den den rent PR-mässigt har outats. Den har lyckats. Alla snackar om den. Alla.

Magsmärtorna tar över för mycket. Jag hatar det. Denna vecka och de senaste 52 veckornas sämsta. Jag bara måste få bukt med min buk. Jag är inte ensam. Jag är inte ensam.. så ska vi med onda, konstiga, hopplösa magar bara slå oss samman och besegra dem!

 

Veckans krönika

Jag går på sjöhistoriska museet och riksidrottsmuséet. Jag äter på Flippin burgers och provar indiska restauranger. Jag söker upp volvos reklamfilm med Zlatan och tycker till. Jag följer twitterflödet, ser på nyhetsmorgon och läser DN.  Jag läser 428 dagar av Schibbye och Persson samtidigt som jag läser en romanklassiker av Emily Brontë. Jag tittar på Stjärnorna på slottet, uppdrag granskning och Skavlan, likväl som jag har ett öga på HandbollsVM och Guldbaggegalan. Jag kämpar, jävlar vad jag kämpar för att veta så mycket som möjligt om så mycket så möjligt. Trots det. 4 av 12 rätt på Expressens nyhetsveckoquiz. Förnedrande.

4 av 12. Det är ingenting. Ingenting.

4 av 12. Quiz-mög. Vadå, var ska Jamie Oliver öppna restaurang i Stockholm? och vem har skrivit en kritisk bok om politiker?

Hur mycket jag än försöker att snappa upp, vara med och ta del av det ständiga flödet går en del saker mig förbi. En hel del om jag ska vara ärlig. Det är ett omöjligt nyhetstempo och informationsflöde att sålla i.  Så efter lite hjärngymnastik väljer jag att att vara snäll mot mig själv och värdera mina 4 rätt istället för mina 8 fel. Film, nyheter, mat och sport. Jo, ämnena täcker ett relativt brett spektrum. Jag kan lite om mycket. Inte mycket om mycket som jag hade önskat och kritiskt sett alldeles för lite om för mycket.. men samtidigt var det några jäkla skitfrågor de ställde i quizen. Hade de frågat hur en Burgler smakar eller hur ett fartyg på 1800-talet ser ut hade jag fått poäng. Det är vad jag har lärt mig denna helg.

Klädkris

Jag letar febrilt efter mitt yttre jag. Hur ska mitt yttre spegla min personlighet? Vilka kläder ska få uttrycka mig? Hur vill jag bli sedd? Hur ska det försvara min plånbok? Hur ska ekvationen gå ihop?

Jag har vandrat affär ut och affär in. Men vet inte vad som är jag. Jag har provat och provat. Hållit i kläder som sedan hängts tillbaka. Jag känner mig inte säker. Jag känner att jag är lite av allt och det är inte alltid så lätt.

Jag har alltid varit intresserad av mode och kläder. Det har alltid varit en del av mig. Jag är nu rädd att det håller på att rinna ifrån mig. Jag vill inte det. Jag brottas med identitet, plånbok och har hamnat i någon slags sund tanke om hur onödig konsumtion är. Det är ju jättetråkigt att tänka så.

Nej, jag måste våga kasta mig ut. Våga köpa fel.

Eller är det så att utbudet just nu inte tilltalar mig så särskilt mycket. Kanske kommer vårkollektionen få mig att ångra allt jag sagt. Vem vet. Kanske går jag bananas framåt vårkanten.