2013

Det är nyårsafton. Årets sista dag. Jag sitter nyduschad i en onepiece. Det känns för tidigt att ta på sig nyårsstassen eftersom man med all säkerhet skulle spilla kaffe eller annan färgglad dryck på den. Visserligen är den svart, men det kan ju lukta… 2013 har varit något galnare, en aning mer spännande. Läskigt? javisst. Konstigt och underbart. Jag kastade jag mig ut utan att veta om fallskärmen skulle lösas ut. Det gjorde den. Men på en plats jag inte riktigt känner igen, ett ställe jag håller på att lära känna. Jag har på många sätt landat mjukt och rätt. Jag vet var jag ska vara. Men jag vet också var jag kommer ifrån. Jag vet var jag lyfte och var jag ska landa. Där ska jag också vara.

2013 var året då jag och Josefine tog på oss peruker och sjöng Supremes, det var året då jag såg The Killers i Malmö arena. Det var året då jag drack en massa champagne och bakade bananofeepie. Det var året jag fick en krönika publicerad i City. 2013 bjöd på så mycket spontana utflykter och galna upptåg. Jag sprang ”Startskottet” i en orange Gelatotröja, Det var året jag var i Stockholm tre gånger innan jag till slut stannade. Jag började läsa till journalist och jag började intressera mig för så mycket mer. Förstå så mycket mer.

2013 var året då min dröm gick i uppfyllelse och jag åkte till New York med min Lova. New York som jag så länge haft en förälskelse i. Jag frågade chans och New York sa ja. Så vi kommer ses igen – det vet jag.

2013 var året jag slutade måla underfransarna med mascara. Året med en ständigt ond och besvärande mage. Året då jag lärde mig att nattamat heter fyllekäk. Året jag lärt mig hur man springer med stil på Östermalm. Året jag såg min barndomsidol Robyn med min bästis. Året då jag lärde mig hur man ska balsamera sitt hår på bästa sätt. Det var året då Eurovision var i malmö när jag var i malmö – men partajade med bjärnumsfamiljen och spanjorer i en arena bredvid. Det var året jag går på skansen med Mats Lundin och åker tunnelbana med tv-kändisar. Det var året då jag sjöng på ett sommarbröllop.

2013 har gett mig så mycket. Och jag är mer än tacksam för allt. Ikväll när raketerna smäller och vi skålar in det nya året har vi ingen aning. Ingen aning om vad 2014 har att erbjuda. Lika lite som vi visste vad 2013 skulle föra med sig. Det är det som är så kittlande..

Gott nytt år.

Photo 2013-12-31 13 53 23 Photo 2013-12-31 13 55 01

Photo 2013-12-31 14 10 32 Photo 2013-12-31 13 58 41 Photo 2013-12-31 14 00 54

Annonser

När dagarna flyter samman

Dagarna flyter ihop i en härlig röra. Jag har ingen aning om det är söndag, torsdag eller mellandag. Alla dagar är lika, om än olika. Gränsen mellan vardag och helg är högst otydlig. Något jag tror vi skulle må bra av att tillämpa alltid, hela tiden. En filosofi att leva efter. Om än det är svårt, och i bland omöjligt syns denna tankegång i mitt val att leva. Det finns inget som heter söndagsångest eller vardaglig rutin om man bjuder bort en vän mitt i veckan eller hoppar över söndagsvilan för lite plugg eftersom du går på bio på måndagen istället. Jag har lite allergi mot att vakna en måndag och längta till fredag. Gör istället varje dag till en lördag, på ett eller annat sätt. Festen ska dock inte bli vardag. Nej, det ska finnas dagar och tillfällen som är utöver det vanliga. Det ska finnas dagar att längta efter. Men det finns inget som säger att du inte kan äta tacos på en tisdag. Särskilt en annars inrutad vecka som behöver lite extra lyx.

Nu, nu är det superlätt att leva efter denna filosofi, jullov och allt. Jullov, de skulle alla få ha.

Och jul, det envisas jag med att fortsätta fira. Igår inträffade det årliga julklappsspelet. En tärning och 5 galna julklappsjagare. Spänningen som infinner sig när man anar att klockan snart ringer och spelet är slut är gastkramande, men alla fick paket och alla blev nöjda. Ett tydligt tema var tvål och nagellack vilket vi ska vara nöjda över då  jag vet att både ärtsoppa och silvertejp kan förekomma i julklappsspelet. Vi åt tacos (på en lördag och trots att vi egentligen skulle fira jul) och choklad, eftersom chokladkartongerna fullkomligt haglar över oss så här års. Hemma hos oss tycks julgodiset aldrig ta slut, trots att vi äter alltid, hela tiden. Före frukost och efter frukost – gottebordet står ständigt tilltalande redo. Vill minnas att det var precis likadant förra året.. men av det lärde vi oss ingenting…

Photo 2013-12-28 20 05 35(och om någon tänkt på att varken ”nästan bäst” eller ”veckans krönika” publicerats på sistone… så stämmer det.  Förklaringen är just att jag inte har någon aning vilken dag det är vilket har gjort det omöjligt. Det är jullov – så även för vår podcast. Men allt är som vanligt igen nästa år, när någorlunda rutiner skönt nog återfaller)

 

Julbubblan

Julafton, juldagen, annandagen. En annan dag. Jag har befunnit  mig i en bubbla, en skimrande bubbla, eller julgranskula om man så vill. Precis som Piff, eller Puff (har aldrig vetat vem som är vem) busar och slår sönder julgranskulan på julafton, sisådär 15.43.. typ.. har jag nu kommit ut ”på andra sidan”. Granen står kvar, stämningen ligger kvar, men man börjar tänka på att leva på igen. Jag tar nämligen paus från allt dessa dagar. Allt. Bara lever i nuet. Myser, går i pyjamas till middag. Funderar inte ens på vad man ska äta, eller när. Julbord x3 och godis tills man storknar.  Idag kommer jag äta något annat. Bubblan är spräckt. Det är lite sorgligt eftersom det är ett helt år till nästa gång denna paus infinner sig. Samtidigt är det inte alls sorgligt, för pausen har gjort gott. Man kommer ut på andra sidan med ny energi. Det kliar i fingrarna över allt man vill åstadkomma. Jag kommer ut på andra sidan med en ny kamera och massor av inspiration. Jag glider på den övermäktiga känslan min familj och vänner ger mig. Dessutom är jag bara halvvägs ute.. fram till nyår är jag fortfarande delvis kvar i denna bubbla. Jullovet fortsätter i sin sköna lunk. Och efter Nyår brukar jag vara ännu mer inspirerad att sätta igång. På riktigt. Nya idéer, roliga projekt och händelser att se fram emot.

Fuldans i köket, juldagsdans natten lång i staden, sällskapsspel och varm choklad. Julkonserter och julfilmer. Skrattar alltid till Svensson Svensson. Grät till sista avsnittet av julkalendern.. och när Peter Jöback sjöng ”vem ser ett barn”. Man bara låter det hända…

Photo 2013-12-23 21 52 08 Photo 2013-12-23 23 56 56 Photo 2013-12-24 16 20 27 Photo 2013-12-25 12 34 05 Photo 2013-12-25 13 04 44

Lill-julafton

Det är nog bara min familj man kan sitta och titta på Michael Bublés julkonsert och höra pappa säga”vilka torra fioler han har” som det mest naturliga i världen. Alla nickar instämmande men  framförallt lillebror vet vad han pratar om. Han refererar till ljudbilden, hur det är arrangerat, vilket sound Bublé valt på orkestern och jag inser mest hur nördigt och självklart det är. Coolt att Bublé har så torrt ljud på sina fioler… ?

Jag njuter. Jag njuter i fulla drag. Igår var det lite av en turné, då vi hälsade på gamlamormor och var på kalas hos faster Anna med pappas sida av släkten. Det dricks glögg och det myses. Långa frukostar i pyjamas med julkalendern som är helt magisk i år.  Jag är precis på väg till min bästis för vårt årliga julmys. Ikväll görs skinkan, jag ska pula med gottebordet och det spelas julmusik och slås in klappar. Allt med tända ljus och uppesittarkvällen som sällskap. Förlåt. Men det blir nästan lite idylliskt här. Just nu doftar det nygriljerade revben och det tyder på att det är lilljulafton idag..

 

 

 

På mina gator..

Det är nästan övermäktigt att vara hemma. Hemma hos familjen, hemma hos vännerna. Det stormade mer känslor än jag kunnat ana att gå på de välbekanta gatorna som jag kallar mina, att handla på mitt gamla ICA och  möta ansikten jag känner igen. Det var fint att heja på trevligt och bekant folk, sådana som pratar precis som jag.

Känslan av att komma hem kan bara upplevas om man varit därifrån.Att stiga in i vårt hus som nu blivit ett julhus var allt som behövdes för att få det sista som saknades av julkänsla. Vi klädde granen och drack glögg. Vaknade upp i samma hus och tog en lång frukost. Vi gick på stan och samlade ihop de sista julklapparna. Det är jul.

Igår kväll fick jag dessutom i egenskap av ”Helge” meddela resultatet av ”Halv åtta hos mig” som hållits i Kristianstad. Jag var med och startade upp detta trevliga inslag i vardagen, starkt influerat av själva tv-programmet. I själva verket går det till precis likadant, fast ändå på vårt sätt. Denna höst då jag befunnit mig i Stockholm, har jag via länk (facetime) ändå närvarat vid varje middag – men då som Helge. Jag har fått ta del av stämningen och hållit mig uppdaterad om vilka förrätter och efterrätter som serverats. Igår, när jag räknat ihop poängen kunde jag till allas jubel meddela vilken säsongens vinnare var.  Att få sitta i Lovas nya lägenhet med den härliga känslan som allt det bidrog till var underbart.

Dagarna närmar sig jul och idag hämtade vi hem lillebror som tågat ner från huvudstaden idag. Så ja. Nu är familjen samlad.

Photo 2013-12-19 22 29 20 Photo 2013-12-20 20 11 39 Photo 2013-12-21 09 25 38 Photo 2013-12-22 00 28 24

Veckans krönika

Ingen äter av det där man doppar i grytan och ingen rör syltan. Men ta bort dem från julbordet? Aldrig!

Det finns en tid på året som jag vill ska vara som den alltid har varit. Den stavas julen. Som annars förespråkare för omväxling och förnyelse älskar jag den fasta punkt som min jul utgör. Min jul ska firas med dem jag håller närmast och det måste spelas Christer Sjögrens julskiva åtminstone en gång under denna tid. Tradition stavas det. Ett ord jag mött med en stark tveksamhet och där skeptiker lägger det i kategorin ”tråkigt”. Det är ett utsatt och hotat ord. Hotat av träighet, bakåtsträvande och hotats att förknippas användning av extrema krafter och håll.

Jag vill bara använda ordet tradition i dess ljuvaste form. Personligt anknuten tradition utan andras värderingar. Jag kan komma ihåg hur jag som barn inte kunde förstå att andra familjer inte firade jul på samma sätt som vi gjorde… Äta julmat INNAN Kalle Anka? Inte ha något revben på julbordet? Det är väl ingen jul? Vår tradition liknar inte din tradition och det är det som är så fint. Jag förstod snabbt att det var jul även om man valde att inte äta julskinka… kanske inte hos oss, men hos någon annan. Flexibiliteten i vad som är en tradition gör att ordet inte bör förkastas. Traditionen kan innefatta vad som helst. Man får lov att lägga till och ta bort om alla som anammar traditionen är överrens. Man får lov att ha hur konstiga och härliga traditioner som helst. Man får skapa nya traditioner och man ska se till att göra sig av med de dåliga. Man gör som man vill. Men poängen med en tradition är att man vet ungefär hur det ska bli. Och ibland kan det vara jäkligt skönt.

Jag vill slå ett slag för tradition. Släppa alla garder och låta bli att ligga steget före, kämpa att förnya, stressa fram, tävla, pressa. Jag brukar rycka lätt åt axlarna åt ”det var bättre förr”, men när det gäller julen vill jag att det ska vara precis som förr. Traditionen kan vara en klippa i stormen under oroliga omständigheter. En trygghet man ibland behöver. Om ingenting är sig likt, allt är upp och ner och ingenting som det ska, kan julen hjälpa till att bli ett ankare som håller båten på plats ett tag.

Om det där med julen inte alls är din grej – strunta i den. Gör av med dåliga traditioner, skapa härliga traditioner. Framförallt, gör dina egna traditioner. Men anamma dem. Tro mig. En känsla av trygghet kan även den mest äventyrslystna behöva ibland.

Jag är hemma.

Bakvänd åker jag framåt.På tåget. Tillbaka. Tillbaka hem. Från mitt nya hem, till det som alltid kommer kallas hem. Jag ser stadssiluetten med dess höga hus och torn, lampor och julbelysningar bli mindre och mindre. Till slut är den precis så liten som den såg ut första gången jag såg den. Närmare så övermäktigt stor. Den var kittlande okänd och välbekant på samma gång.

Det blir surrealistiskt att titta tillbaka på den gångna hösten. Hur allt började, hur allt fortskred och hur jag idag kan titta tillbaka på alltsammans med svaren på en del frågor jag då ställde mig. Jag var ganska säker på att jag gjort rätt när jag valde att byta stad och påbörja en ny famtid och jag är inte mindre säker idag. Snarare säkrare.

Jag hade ingen aning om vilka jag skulle möta, vilka jag skulle baka pepparkakor med eller vem som skulle vilja dela en flaska vin med mig. Jag hade ingen aning vilka som skulle göra starkast intryck på mig. Jag hade ingen aning om att jag skulle prata om så intressanta saker, bli så inspirerad och upptäcka så många nya marker. Jag har lärt mig så mycket, inom skolans väggar och utanför. Jag kan prata i medietermer och jag kan göra en någorlunda Kaffe Latte. Jag har upptäckt saker hos mig själv. Saker som legat latenta och dolda och som nu väckts upp igen. Intressen för saker och händelser. Jag har känt en glöd som bara vill ta mig framåt – lära mig mer, prova mer, en klåfingrighet i att kasta mig in i den journalistiska världen.

Jag är tacksam som tusan. För allt. Jag är glad över att jag får känslan av de hemifrån är med mig hela tiden, alltid – enkla meddelande värmer likt en brasa. Jag är glad över hur Stockholm har tagit emot mig. Jag är tacksam mot mig själv som vågade.

Grammisnominerade!

Kan stolt meddela att Wizex är Grammis-nominerade i kategorin Årets dansband 2014. Passar härmed på att hjälpa juryn med en motivering till varför Wizex skulle vinna den där grammisen. Då de inte bara gör musik det spritter i danstarmen av utan något större med ett helhetstänk av kvalitet show och känsla – det där lilla extra, innefattar den där kategorin så mycket mer.

På ett personligt plan börjar jag redan smida planer på hur jag ska ta mig in på den där festen. Grammisgalan. Sist Wizex var nominerade och på plats hängde pappa med Ola Salo andra tunga namn och eftersom mamma var med då, tycker jag inte det är mer än rätt att jag får bli hans bordsdam på Cirkus i februari. Mina argument är bland andra

1. Jag är redan i Stockholm den 19 februari

2. Jag kan erbjuda en luftmadrass att sova på efteråt

3. Jag kommer le och se jättetrevlig ut när vi möter Sveriges musikelit.

4. Jag är ganska bra på att mingla

5. Jag uppskattar champagne mer än mamma

Jag tycker det hela är mycket givet…

Ja, här hänger pappa med de ”tunga”grabbarna….

1200-2 1200-3 1200

 

Radio bakom kulisserna

Så var säsongens sista podcast En kafferast med Elin och Cissi ute i etern. Den skulle kommit igår, vi vet och vi ber om ursäkt för förvirringen, men en special-pod kan komma undan med annorlunda omständigheter och detta är en julspecial som bättre sent än aldrig tar sig an julens härligheter… om ni frågar mig. Cissi har en något skeptisk inställning till det hela. Min dolda försök att omvända henne har alltså inte lyckats helt. Men, nästa år, då jäklar är det hon som sjunger Feliz Navidad med entusiasm.

När vi skulle spela in denna podd hade vi förutsättningarna emot oss. Tekniken kan vara lite retsam över lag, och här var det även tidspress, det var eftermiddagströtthet som övergår i fnitter och det var en granne som borrade. Denna borr överröstade oss så fort vi skulle börja prata, så vår jul-special blev något upphackad. Men vi tog oss igenom det. Grinchen och jag.

Ikväll har det blivit ännu mer radio och ännu mer jul. Red7 som vi har börjat att kalla oss lagom till säsongens sista sändning var bara tvungna att krama ut det sista ur ämnet jul som ligger mig varmt om hjärtat. Men nu när jag vridit och vänt på det där med alternativ julmusik, jul med eller utan tomte, julbord utan kolhydrater och årets julvärd..  ser jag utmattat fram emot att få uppleva alltsammans. Lugnt och fint.

Här har vi alltså… GI Jansson och Argasnickaren. En julspecial med Elin och Cissi

https://soundcloud.com/elincissi/gi-jansson-och-arga-snickaren

Stress-Elin.

Stress-Elin är tillbaka.. men bara för ett slag, hoppas jag. Jag som, som bäst höll på att få balans har nu lite för mycket måsten, på lite för få timmar. Det kör ihop sig och jag känner igen mig själv igen.

Jag trivs med att ha mycket att göra. Men nu vet jag skillnaden på bra-mycket-att-göra och dålig-mycket-att-göra. Nu är det sista dagarna innan jullov så det är  bara att köra ända in i kaklet, för att sedan få komma hem och andas. På ett jullov, som inte uttalas jullov på universitet, utan hemstudier. Men ett jullov (som jag envist vill kalla det) som kommer bli speciellt i den bemärkelsen att jag återvänder hem. Peter Jöbacks ”jag kommer hem igen till jul” kom plötsligt till mig och passar ju utmärkt som themesong här..

Det är nu jag plockar fram mina listor. Får struktur och bockar av. Och så lever jag lite i glansen av en fantastisk helg i ryggen. Att det bara är dagar till jag klär granen hemma i Bromölla och att däremellan, ska vi, vänner och klasskamrater njuta lite av tid tillsammans och att vi klarat av den här hösten.. med bravur!