Nästan Bäst

Det är svårt att välja en Bästa och en Sämsta. Det är så mycket som passar in på Veckans bästa, men nästan inget som passar in på Veckans sämsta… Det tyder ju på att jag gör något rätt. Jag ser det enbart som positivt.

Men om vi ska försöka…

Veckans bästa är min lägenhet. Det är känslan av att ha mitt eget hem. Ja, det har varit så efterlängtat. Både känslan och lägenheten. Kommer nog tjata om det där ett tag, för jag har alldeles för mycket tankar kring detta. Vad som får en att känna sig hemma. Hur betydelsefullt det är och hur allt inom dessa väggar och tak blir det vackraste som finns. Hur jag bara ÄLSKAR att bo i Stockholm.

Veckans sämsta är nog att jag redan blivit trött på de där bilderna från Bistrips som florerar, de som bildar en serie av sig själv, med sig själv, i historien om sitt liv. Från början tyckte jag det var kul och avbildningarna ganska träffande. Det var väl i början av veckan? Sedan nu, när det dominerat mitt facebook-flöde i flera dagar,  tröttnade jag lika snabbt igen. De har en tendens att bli lite interna – och kanske, för att jag inte gett mig på det själv, har jag svårare och svårare att se det roliga i dem. Jag må vara skittråkig men.. jag orkar inte med dem längre.

och oj, vad gammal jag just kände mig och oj, vilket i-landsproblem. Nej jag tror jag ångrar mig. ”De tar över mitt facebook-flöde” och på Filippinerna har de inte tak över huvudet eller rent vatten. nej Det. DET är det absolut sämsta. Dumma, dumma tyfon! Jag uppmanar att hjälpa till med vad vi kan!

Nästan bäst var det halvtimmes långa programmet ”två på resa” med Charlotte Perrelli och hennes Anders. Inte för att det var ett överbra program i struktur och spänning. Det var inte på grund av Charlotte och Anders insats. Det var för att de var i Las Vegas. Den enda anledningen till att jag valde att se just detta program på SVTplay. Jag åkte tillbaka, till drömmarnas stad. De visade alla de platser jag besökt, från mitt lilla frukostställe, till mitt shoppingparadis. Fontänerna och hotellen. Det kändes som jag satt i baksätet när de färdades på  the Strip och jag kände så väl igen mig. Jag var där igen. Och det var häftigt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s