Veckans krönika

I morse gick ut på en morgonpromenad. Dels för att det där samvetet har kommit ikapp mig, jag har ju faktiskt inte rört mig så särskilt mycket på… låt säga ganska länge. Inte som jag brukade. Och dels, på grund av just det –  för att morgonpromenader är något jag brukar göra, jag gillar dem!  Men varför gillar jag dem?

Det är skönt och det är lugnt. Denna morgon bjöd på  frost och en fantastisk himmel med matchande vintersol.  Det var ett uppfriskande väder och jag kände det som om jag fick vakna tillsammans med dagen. Sedan, när jag kom hem kunde jag duka upp en stor härlig frukost och känna mig duktig över promenaden… Duktig? duktig på vilket sätt? vill jag verkligen känna mig duktig över det. Jag vill bara känna promenaden som en kravlös må-bra grej.

Det finns en dold tanke i mig kring morgonpromenaden, som inte är fullt så härlig. Som bottnar sig i att jo, jag har nog hört att man förbränner mer kalorier innan frukost. En lång powerwalk gör nog att jag kan äta något extra gott i helgen. Varför den inte är härlig, är för att den närmar sig pressen vilken samhället bidrar till. Dieter och träning. Jag MÅSTE nog gå upp en timme tidigare för att hinna med motionen.

Det är ju sunt att tänka så. Det är ju smart att prioritera en promenad. Det får inte bli osunt bara. Jag kan själv känna att jag kan hamna i närmare maniska perioder av att jag måste hinna med 3-4 träningspass på en vecka och gör jag inte det blir jag lack på mig själv. Det är inte kul. Det är inte sunt.  Måste-promenaden – även om det är en av de mildare träningsformerna kan skrapa lite på den känslan. Jag mår bättre när känslan av att jag vill ut och gå en promenad är starkare än att jag borde gå en promenad – även om jag ibland, såklart borde.

När jag har balans.När jag automatiskt går mina promenader och mår bra av dem. Mår jag helt enkelt bra. Men när jag klämmer in en promenad på lånad tid, då mår jag egentligen inte bättre av motionen. Då leder den enbart till stress.

Den turas om att vara starkast. Känslan av att man vill och att man borde. Egentligen är just en promenad det bästa av två världar, för även om den startar som en ”borde” övergår den snabbt till ”åh vad jag vill det här”.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s