Veckans krönika

Som en enda stor familj?

Det är läskigt hur vi flyttat ut vårt privatliv, in i det offentliga rummet. Med vi, menar jag de av oss som utlämnar delar av sitt innersta på sociaIa nätverk och bloggar, vilket kan handla om allt från sjukdomar och äktenskap i kris till morgonkaoset. Jag menar också ni, vi, som i denna utveckling hela tiden flyttar den känsliga gränsen framför sig, oss, eftersom vi i detta flöde av personliga erkännanden och oskyldiga berättelser blir allt mer likgiltiga inför det. Vi tål mer, blir kräsna och kräver att få ta oss under ännu ett hudlager på bloggerskan som är i den frivilligt utsatta positionen att hon lever på sina läsare. I den digitala tidsåldern vi lever, lever vi alla tillsammans och delar allt. Det mest privata blir plötsligt oprivat.

Jag tänker på att jag vet hur min brors kompis mage ser ut. Jag tänker på att jag vet vilka underkläder en gammal klasskompis har på sig. Jag tänker på att jag vet hur min favoritartist ser ut när han har maginfluensa. Jag tänker på Blondinbella.

Det mest privata, intima och kanske mest kritiska läget en kvinna kan befinna sig i, som jag har förstått, är att föda barn. Själv har jag ju inte varit där, och även om jag tack vare diverse mammabloggar och vänners vänner hört talas om det, har jag ju faktiskt ingen aning. Men historier om moderkakan är uppenbart ganska trendigt.

Blondinbella lägger först upp en bild på att hennes prins är på väg. På BB, i någon utrustning jag inte har en aning om, men som jag nu, tack Bellis, vet ska förknippas med förlossning. ”Snart är han här”. Även om jag inte följer blondinbella personligen på sociala nätverk har jag vänner som gör det, och jag får på så sätt också informationen. Ofrivilligt vet jag alltså att hennes son är på väg. Kanske tänker jag alltid det värsta.. men jag har fått lära mig, att man måste vara ödmjuk inför det faktum att en förlossning är kritisk. Jag vågar inte ens tänka tanken om något gått snett… att vara tvungen att dela det med hundra tusentals nyfikna bloggläsare… Men som tur är gick allt hur bra som helst! Bella har haft en makalöst fantastisk förlossning. Man får intrycket att det knappt gjort ont? Detta får jag veta bara ett par timmar efter att prinsen har kommit. Den där sköra babybubblan som jag också har hört talas om släpper hon in mig i. Jag hoppas så att hon inte kände att hon behövde det. För sin egen skull. Och sedan att det finns en ”smårolig” film på youtube när maken filmat värkarna… Familjefilmerna som brukade visas, för just familjen har fått något större publik.

Kanske känner hon sig tvungen att upprätthålla sin image. Sin rosa, lyckliga, man-kan-allt-om-man-vill, jag-har-allt-jag-vill-ha image när hon knappt yttrar att förlossningen var ansträngande utan snarare fantastisk. Kanske var den det. Jag hoppas så. Jag hoppas att det inte är påverkat av känslan att fortsätta behaga sina läsare, tittare och ”gillare” (sonen döptes till Gillis… fattar ni?) som gör att hon måste släppa alla ännu närmre, men ändå inte så nära att det känns. För när hon smörjer sina bristningar håller hon det intima på ett ytligt plan. Fasaden kanske är hennes knep att trots allt hålla distans? Det är i alla fall inte enbart Blondinbellas fel. Det är klimatet och miljön på internet som vi tillsammans har skapat. Man undrar vad nästa steg blir? Går det att komma närmare?

Annonser

Nytt jobb!

Igår gjorde jag min första dag på nya jobbet. Ja, precis. Jag har fått ett extrajobb, och inte vilket som helst. Jag ska få äran att jobba på Brunkebergs bageri. Jag, som älskar glädjen som en fika för med sig och anser att en god kaffe och ett surdegsbröd är vardagens guldklimpar känner mig väldigt hedrad. Dessutom har jag saknat att möta kunder och ägna mig åt denna typ av jobb. Jag har saknat mitt Condit0ri Fantasi  hemma i stan.

Men nu är jag alltså nybörjare igen. Det är mycket att tänka på så här i början, men ack så roligt. Jag fortsätter med ett pass idag och ett imorgon. Framförallt är jag stolt över att jag snart, efter träget övande kommer kunna göra en riktig, äkta latte! Och latte machiato, och capuchino och kaffe machiato och allt vad man möjligtvis kan råka ut för.

Jag är alltså tillbaka. Men samtidigt på ett helt nytt ställe. Jag är taggad.

Låg vaken mellan cirka 04.00 och 07.00 imorse. Lyckades till slut somna, vaknar en timme senare av en jävla lövblåsare? I slutet av november!? Om det finns löv kvar nu, låt dem för tusan ligga!

sotebrod

Fotografiska

Det är mycket premiärer och ”första gången” här uppe i stora staden. Idag gjorde jag mitt första besök på Fotografiska. Tre fotoutställningar, ganska olika, men jämnt bra. De speglade olika världar, på olika sätt, med olika tekniker. Jag kom underfund med att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara en bra bild. Jag ser när en bild är bra och jag ser när en bild är dålig, men det finns väldigt mycket där emellan. Jag noterade att det är väldigt mycket naket. Både vackert och obekvämt. Jag kom på mig själv att låta väldigt kunnig och prata om kontraster, blaha och jag vet inte vad.. har jag tur hade jag rätt i något.

Om jag ska droppa ett namn som imponerade så var det Pieter Hugo. Han var grym. Och så gillade jag de bilderna som var tagna i en fotostudio. Sådana skapande platser är intressanta. Studios och teatrar.

Det triggade igång något i mig. Trots att jag egentligen aldrig varit intresserad av att ta bilder själv, utan nöjer mig så bra med att andra gör det, så var det något som fick mig att vilja skaffa mig en kamera och börja fotografera. Jag har ingen aning om hur ljuset ska vara, hur man fokuserar och inte. Men jag blev plötsligt väldigt sugen på att prova.

Sitter och tittar på ”Alla är fotografer” med Schyffert och Rheborg som en liten avslutning på denna fotodag. Väldigt, väldigt kul program som kan rekommenderas. Kanske är det så att vi alla är fotografer…. eller bara önsketänkande.

Style: "vvv" Style: "vvv"

 

Brudparet

Idag för två år sedan gjorde mina föräldrar något av det finaste man kan göra för att hylla kärleken. De gifte sig.

Det var inget vanligt bröllop. Det var högst ovanligt. Ovanligt kärleksfullt. Vi befann oss på Filmpalatset. Biografen där de träffades. Världens finaste biograf som gav perfekt guldsken på brudparet. Det var vi och det var vår bästis-familj. Sedan åkte vi till julmarknaden, Tivoli i köpenhamn. Vi hade köpt nya fina kläder, men de var inte vita. De var snygga!

De har varit förlovade i tja.. ca 25 år.. typ. Men aldrig blivit färdiga att gifta sig. Jag är på många sätt glad över att det inte finns en taskig bröllopsbild  hemma, med 80-talspuffärmar på mamma och jag liggandes i deras famn i en vit dopklänning. Nej, jag är glad att jag fick vara med, som 21-åring och kunde hylla dem på ett helt annat sätt än jag hade kunnat om jag legat där och dreglat.

Jag och lillebror skrev en låt till dem. ”Finally” som visar hur mycket vi älskar dem, ( att de finally gifte sig) Och hur glada vi är för att alla är Iversens. Det hade vi inte kunnat göra för 20 år sedan.

Vi älskar er .

336211_10150385330176960_2110806033_o

En kafferast med Elin och Cissi

Då var den här! Vår podcast”En kafferast med Elin och Cissi”. Första avsnittet kallar vi ”Toapapper med spänst”. Håll tillgodo!

En kafferast med Elin och Cissi

Bild 2013-11-18 kl. 15.48 #2

Man ska inte hålla på att ursäkta sig, och det vill vi inte. Men, vi märkte ju såklart att när vår färskhet och våra nybörjarfel började avta, blev podden så himla mycket bättre. Men,vi är mycket stolta över vår första podd. Har spelat in en till som bara ligger och väntar på att ni ska få höra den. Så jag hoppas att det finns överseende med de första trevande stegen en ny podcast kan erbjuda.. och att ni är med på våra kafferaster framöver där vi ventilerar allt möjligt!

 

Nästan Bäst

Veckans bästa är Facetime. Vilket fenomen. Vilken otrolig tillgång att ta till när mina vänner befinner sig, jag vet inte hur många mil här ifrån. Så värt, när jag och mamma tävlar ikapp om att göra fula grimaser. Så värt. Och när mamma undrar, i sin rensning där hemma.. är detta något du vill ha? eller kan jag kasta? eller när jag bara måste få se pappas nya glasögon. Eller när det är halv åtta hos mig middagar – som jag var med och startade upp hemma i Kristianstad, men nu av förklarliga skäl inte kan närvara vid, får jag trots allt vara med. På länk. Jag kallar mig själv Helge, och får vid varje middag se hur de har det, sukta efter deras menyer och bara se allas ansikte! Det är lite märkligt bara när man upptäcker att man bara stirrar på bilden av sig själv, och inser i vilka vinklar man får dubbelhaka och förskräckt över utväxten..

Veckans sämsta, är en del två – ännu ett bevis på det jag skrev i krönikan i ”Femte statsmakten”. Alltid uppkopplad, aldrig avkopplad. Blondinbella har fött barn. Och vi fick vara med? Jag börjar mer och mer känna att den här digitaliserade världen börjar bli lite väl läskig. Ett inlägg i någon slags förlossningsutstyrsel om att pojken var på väg och sedan två timmar efter förlossningen fanns det bild på miraklet. Då hade pappan till barnet redan spelat in en värk-film. Nej. och åter nej.

Näst bäst är att jag har stearinljus igen. Inte värmeljus. Utan långa, stämningshöjande stearinljus. Det blir så himla fint. Och oj, vad jag kommer förbruka sådana. Men det får det vara värt.

Genomskinlig i Stockholm

Jag har absolut ingen känsel i rumpan. Överhuvudtaget. De där byxorna isolerade kylan kring detta känsliga område och jag börjar fundera på att sätta mig i ugnen eller något.

Jag fortsätter mina upptäckter här i Stockholm. Igår, färgfabriken, Linda Pira och Stor, fett ös och världsbra dansgolv. Idag, en skön promenad i solsken. Om vi bortser från den bitande kylan  och att jag var milimiter från att trampa i hästbajs OCH bli intrasslad i hunddagisets alla koppel.

I alla fall, så gick jag helt uppslukad av den fina naturen, husen, vattnet, stigen, träden. Idylliskt, verkligen. Som en förstärkning på den Stockholms-hyllning jag redan känt. När jag möter ett par med latte i handen som ser sådär propra ut. Jag möter tjejerna med perfekt avvägt smink med frisk hästsvans. Jag möter vad jag tror är skådisen Jonatan Rodriguez (Tre kronor, Ego) och inser att jag ju är på Östermalm. Gärdet. Här kan man ju inte se ut hur som helst. Trafiken på den trottoaren var värre än rusningstrafiken en fredag eftermiddag i Kristianstad.  Jag, som jag ibland gör, gick ut utan att tänka så särskilt mycket på matchning vad gäller halsduk och joggningskor. Jag hade inte sminkat mig vilket gör att jag ser  allmänt genomskinlig ut. En lätt panik drabbar mig. Här kan man inte se ut hur som helst på en söndagspromenad. Denna söndagspromenad är värsta uppvisningen. Det är här både hundtricket och lattedrickandet sker.

Sedan tänkte jag äsch. Jag har ingen mascara, så vadå.  Jag är iallafall glad att jag borstade tänderna.

Photo 2013-11-24 13 19 44 Photo 2013-11-24 13 25 03

Råsaftscentrifug och Mede

Råsaftcentrifugen blev årets julklapp och Petra Mede blev årets julvärd. Råsaftcentrifug kan jag knappt uttala utan att snubbla på stavelserna. Petra Mede som julvärd, det är hon väl värd.

Julen står för dörren och ingen är gladare än jag. Möjligtvis en yngre version av mig, men jag råkar avguda denna tid på året. Jag är bara lite orolig att jag inte ska hinna inse att julen är här, förrän den är förbi. Jag har gått förbi en del julstjärnor i fönstren och jag har sett mitt köpcenter tändas upp. Det börjar pirra i maggropen, men ändå förstår jag inte.

I veckan presenterades råsaftscentrifugen som årets julklapp. Oj, vad jag inte är där. Oj, vad jag aldrig ens sett en sådan i verkliga livet. Oj. vad jag inte kommer köpa en sådan. Vet inte exakt hur de kommer fram till detta, men visst det är en hälsohets utan dess like just nu, och det avspeglas här. Stackars den som har sin fastedag på julafton förresten.. Korkat.

Petra Mede skapar engagemang på sociala nätverk. De flesta som gör sin röst hörd, gör det för att de är oerhört besvikna. De vill absolut inte fira jul med Mede. Jag gör det hemskt gärna. Jag tycker hon är otroligt begåvad. Komisk. Hjärtlig och cool. Hon ledde hela Eurovision med bravur och nog tusan ska hon kunna tända ljuset på julafton. Jag hoppas det i alla fall. För hennes egen skull. Jag hoppas hon tystar skeptikerna, jag hoppas till och med att hon omvänder dem. Fast det kanske är för mycket begärt. Är rädd att de med tanke på sin stolthet snarare skulle hålla tyst än hashtagga #medeärbäst #Medeäråretsjultomte. Det var en otroligt vacker julklänning hon bar på presskonferensen. En sådan vill jag ha. Mycket hellre än en råsaftscentrifug. Ju mer jag uttalar det där ordet ju konstigare låter det..

 

sz76daaf-1_916128v530x800

Stockholm

Att upptäcka nya platser, att se nya gator, nya balkonger. Att gå och handla i en ny livsmedelsaffär. Länge, för att kryddhyllan inte är där du tror. Att se dagen skymma och plötsligt ser allting annorlunda ut. Jag älskar det.

Jag blir så uppfylld. Jag drömmer mig bort. Jag nyper mig i armen. Jag bor här. Jag bor faktiskt här.

Jag ser min framtid på den där balkongen i Vasastan, eller på Östermalm. Jag ser mig själv sitta på den där otroligt fina gourmérestaurangen med mina vänner. Vi äter gott och vi delar en flaska vin. Jag ser mig själv få handla den där fina soffan i inredningsaffären som ser precis ut som vardagsrummet i min inredningstidning. Ambassader och ståtliga byggnader. Kungliga biblioteket. Jag bara älskar den här typen av byggnader. Jag kan inte titta mig mätt. Och där. Där ligger Maximteatern. Jag ska gå dit någon dag. Jag går in och handlar två chokladpraliner i en anrik chokladbutik, där drottning Silvia brukar handla sin choklad. Den ligger på min gata. 

Sedan går jag en promenad på Gärdet med en podcast i öronen. Närmar mig Djurgården, ser vattnet. Här finns alla platser jag älskar på samma ställe. Här är mitt central park, här är mitt London. Här är mitt 5th avenue. Här är Gamlastan och Götgatan. Jag älskar det.

Photo 2013-11-22 15 45 32 Photo 2013-11-23 12 33 53 Photo 2013-11-23 12 44 00