Homeland

Jag har nu sett Homeland. En rent ut sagt förbannat bra serie. Jag är fast i deras värld på ett sådant sätt att jag drömmer om Carrie,Brody,Saul och USA och kommer på de mest finurliga lösningarna i sömnen. Fantastiskt spännande och smart serie. Jag är glad att jag blivit sådär onödigt fast i en berättelse för det var längesedan sist. Jag har verkligen inte haft tid att prioritera serier – alls. Jag har snarare blivit irriterad när jag hör hur mycket serier folk ser. Hur hinner dem? Lätt utanför har jag ingen aning om vad de pratar om. House of cards? Orange is the new black? The newsroom? Jag ligger sååå efter.

Såg nyss sista avsnittet på första säsongen och är sådär härligt frustrerad. Jag vill likt ett barn som är på sin första teaterföreställning lägga mig i och berätta och få dem att förstå!  ”Neej, han är dum i huvudet”  ”Åh, det är ju hon som har rätt” ”Spring!!”  Säsong 2 finns inte på netflix. Panik. Är rädd att jag måste bli lite olaglig

Men jag slits mellan det där..  hur många timmar jag ödslar, ”kastar bort” på en serie och  hur många stunder jag får slappna av och försvinna i en serie.

 

Homeland-Showtime

 

Veckans krönika

”Gör som jag, skänk pengar till djurnaturfonden” ”Jag är världsfadder, bli det du med” ”Jag har köpt ett armband till förmån för cancerforskningen”

Det här med att hjälpa andra i nöd är kanske något av det finaste man kan göra. Jag har en slant över, så jag ger det till någon som inte har samma förutsättningar som jag. Omtanken är värmande.  Var kommer då behovet av att visa alla andra att man är en god människa, att man är givmild och omtänksam, som om det inte vore värt lika mycket annars – om ingen vet att hur godhjärtad man är?

Jag såg ”korrespondenterna” på SVT för ett par veckor sedan, där det handlade om bistånd och biståndsarbete. Det visar sig vara trendigt att åka som volontär. Förutom att få göra nytta, får du sol och bad och naturupplevelser. Du kanske får snorkla i ett korallrev eller klappa en delfin. Detta för att locka människor att hjälpa till.

Att ringa in på lotteri med chansen att vinna en bil där samtalet kostar 9.90 och går till  ”Rädda barnen” är ett smart sätt att samla in pengar till behövande. Men lockas vi av bilen eller att ge  9.90 till organisationen? Är det tvunget att anordnas insamlingar där du har chansen att tjäna mer än du skänker? Hade det inte varit bättre att skänka vad bilen är värd också?

Att få hjälpa till gör gott för samvetet. Att få göra nytta mår vi bra av. Att visa andra att man gör någonting bra är självklart för oss och det inspirerar förhoppningsvis andra. Det är en winwin-situation. Jag mår bra om jag får göra gott för andra.

Jag  vara bara tvungen att vrida på tanken lite… vad är det som driver oss?

Borta

Tittade igenom gamla dokument och hittade den här texten. 28 oktober 2012 – för ganska exakt ett år sedan skrev jag såhär. Speciell känsla att hitta någonting man glömt men som känns rätt. Som jag fast ändå ett annat jag.

 

Borta. Den är borta. Borta med vinden. Borta är solen. Borta är den varma luften. Det är kallt. Det är höst. Borta är löven. I träden. Framme är löven. På marken. Borta är den tunna blusen. Framme är den tjocka pläden. Borta är det hysteriska. Det pastelliga. Det som gör att man ska vara glad och pigg och aktiv. Borta är att man ska  göra, resa, hitta på. Framme är ett lugn. Ett stilla lugn. Mörkret. Att vara. Mysa. Stearinljus. Borta är kall oboy. Framme är varm oboy. Borta är ”vad ska jag göra till hösten”. Framme är hösten. Hösten är förväntan. Hösten är en längtan till högtid. Orange. Mer orange. Och gult. Snart rött. Musik. Borta är sommarplågan. Framme är Norah Jones.

Höstprommis

Idag var jag på höstpromenad i ett perfekt höstväder. Sisådär 12 grader kanske. Här finns inga flygande studsmattor eller fallna träd så ingen hjälm behövdes.

På en runda från Slussen via Östermalm över till Djurgården och tillbaka lyckades jag se 12 turister med karta i bakfickan. En väktare på segway (han såg jag två gånger), världens största frisyr och både svt och tv4-bilen. Jag lyckades springa på Frida från Kristianstad och lyssna på hela Katie Meluas album. Plus en podcast.

Jag tror man får se det som en lyckad promenad.

Ett jätteonödigt vetande är att jag har fått så starka, långa naglar nu sedan jag slutade med att diska på Fantasi att jag nästan håller på att trycka ner två tangenter samtidigt. Ha!

Och just det. Jag gjorde riktigt goda keso-pannkakor igår. Två ägg en burk keso och tre matskedar mjöl. Rekommenderas.

Photo 2013-10-28 18 56 07

Photo 2013-10-29 14 30 01

 

Fuck cancer

Jag är fullkomligt livrädd och fruktansvärt ledsen och jättearg. Dumma cancer. Hatar hatar hatar.

Det är så läskigt orättvist.

Någonstans var det ändå skönt att få gråta. Det gick inte att låta bli. Kvällens gala bjöd på fruktansvärda livsöden. Vissa hade lyckligt slut, andra inte. Edvin Bergs låt, I will be here. Jag köpte den nyss på iTunes. Jag var tvungen. 12 kronor. 12 kronor för att hedra Edvin och alla andra. Det är en fantastisk låt som Edvin gjort, men inte hann göra klart innan cancern tog hans liv. Nu är den färdig.

Jag hatar att Edvin inte fick höra den. Jag hatar att han inte fick veta att den toppar iTunes-listan.

Jag älskar att jag någonstans tror att han ändå vet. Att hans familj får vara med om detta mitt i allt tunga.

Låten är fantastisk.

Photo 2013-10-28 22 40 21

Så ska det låta

Igår kväll var vi på inspelningen av Så ska det låta. Man har ju alltid undrat hur det går till, hur mycket är förutbestämt? hur mycket är fejk? på riktigt? Jag vet. Jag vet preciiiiiis hur det går till.

När vi kom till Stockholms studios möttes vi av marshaller som visade vägen till en bakdörr vilket inte alls liknade ingången till en glammig tv-studio utan snarare  en lastbrygga för långtradarna. Vi fanns mycket riktigt med på listan och fick en varsin ”reserverat”-biljett i handen. Det visade sig att detta var lite tjusigare när de ropade in oss och vi fick gå före alla andra och blev noggrant placerade vid sidan om den ena flygeln. Studion var ganska liten, men dock sig lik, förutom de uppdateringar som gjorts i år. Det är ny programledare och det är vita flyglar. Artisterna visste vi ingenting om – och fick inte veta heller förrän de applåderades in för soundcheck. Och njaa.. jag tror tyvärr inte jag kan säga mer än så…

två och en halv timme tog inspelningen vilken visade sig vara en rejäl blandning av spontant, förutbestämt och kontrollerat. Kalle Moreus som ny programledare var kul. Nej, tävlingsmomenten vet de inget om.. de har däremot betydligt längre betänketid än vad som visas i tv. Sedan kan man justera lite i slutet..

Och nej, Ola Salo var inte gäst, även om jag byggde upp ett litet drömscenario.. ”tänk om det är Ola Salo som kommer in!?”. Det hade nog behövts en första-hjälpen-insats om så varit fallet.

Programmen kommer visas med start i december. Då får vi hålla utkik.

Photo 2013-10-27 19 33 34 Photo 2013-10-27 19 35 26 Photo 2013-10-27 19 53 25

Nästan Bäst

Det bästa denna veckan kan ha varit den extra timmen man fick sova idag. Känslan av att ha tjänat en timme. Det riktigt spritter i kroppen på mig när jag är vän med tiden och hinner med mycket. Både det där med att vara effektiv och samtidigt skapa tid att ta det lugnt. En timme extra denna söndag gjorde inte så mycket rent tekniskt. Men känslan! Känslan! Dessutom kan jag nu använda min fina armbandsklocka igen som jag inte lyckats ställa om sedan det var vintertid sist..

Veckans sämsta är att jag får så förbannat ont i axlarna av att plugga. För att jag icke sitter sådär ergonomiskt rätt vid datorn förmodligen.. Spänd nacke. Spända axlar. Aj. Massage tack.

Näst bäst är att det åter ligger ett körkort i plånboken. Jag är hel. Plånboken är åter komplett. Så gott den kan bli iallafall.. Sedan att det nya kortet hade en lite taskigare design kan man ju strunta i ..

Heja Linnea!

Jag är tillbaka on the luftmadrass för en natt. Då jag är lite mittemellan boende, är  inneboende men ska flytta in i en egen lägenhet, men jag har inte sett den än… och jag slår mig inte mentalt ner någonstans, så är det skönt att komma till Lidingö där det begav sig. Det som känns så nära ”hemma” som möjligt. Det är trots allt familjens gamla klippan-soffor, det är min egen expedit-hylla, det är Oscar och Linnea och det är hemtrevligt. Oscar är dock hemma på riktigt denna vecka vilket betyder att jag och Linnea fick en riktigt mysig tjejkväll. Tacos och chips och Så mycket bättre. Ja, världens godaste chokladboll till eftermiddagskaffet också. Just det där med snacks och sötsaker har av någon anledning blivit ganska viktigt för mig och Linnea. Det är snarare vad ska vi ha för gott ikväll, än vilken film ska vi se. Det är snarare efterrätt än middag som prioriteras. Jag gillar det.

Att vakna upp på luftmadrassen kändes fint, även om jag faktiskt sovit ganska dåligt i natt. En luftmadrass är just en luftmadrass, varken mer eller mindre. Att sitta och äta frukost i ett riktigt kök med en Svenska dagbladet från igår och en intervju  med Robbie Williams på nyhetsmorgon kändes som en bra mjukstart.

Jag kan inte låta bli att bli något känslosam och hylla Linnea. Jag kan inte nog beskriva hur skönt det är att ha henne här i vår nya del av Sverige. Att vi kan prata om precis allt. Att vi kan inspirera varandra. Hon inspirerar mig i alla fall. Hon lär mig så mycket. Som hur jag ska schamponera och balsamera håret. Att jag ska sova med fläta för att det ska slita så lite som möjligt på håret. Hon har fått mig att köpa en riktig ögonbrynspenna. Jag i min tur har visat henne vem Thomas Bodström är.  Det är faktiskt på grund av henne som denna blogg blev till och ser ut som den gör. En Linnea-hyllning. För att du är du. Linnea är en vinnare!

Photo 2013-10-26 16 00 22 Photo 2013-10-27 09 33 05 Photo 2013-09-14 20 03 12

 

Det här med frukost i sängen…

När man tänker sig att man ska gotta till det och äta frukost i sängen, under täcket, i pyjamas med Homeland i bakgrunden med nybryggt väldoftande kaffe, ett kokt ägg, rostad macka med ost är det är bäddat för succé, i dubbel bemärkelse. En romantiskt härlig bild av lördagsmys. Ända till jag inser hur osmidigt, ovärt och krångligt det är. Det är ju faktiskt fruktansvärt opraktiskt att äta frukost i sängen.  Hur ska jag sitta? lite lätt krökt inser jag att inte vill ha smulor på lakanet. Bäst jag lutar mig över bordet ändå. Klart. Kaffet kvar. Spiller, självklart. Självklart. Nej. Det blev genast väldigt omysigt med frukost i sängen. Man måste ha tusen kuddar noga uppbyggda med armstöd likt en tron och ett sådant där praktiskt sängbord, så kanske, kanske det funkar. Jag har inte tusen kuddar, nej jag har kaffefläckar på lakanet.

Varför skulle man egentligen äta frukost i sängen? Man vill ju inte ha frukost i sängen. Märkligt beteende.

Igår var en härlig kväll. Några från klassen möttes upp och drack några glas. Vi drog vidare och fick några härliga, jättemärkliga, läskiga upplevelser när vi skapade vårt eget lilla dansgolv i ett eget hörn intill ”the worst dj evah” Bevittnade ett lätt obehagligt hångel, gjorde oss av med ett gäng killar genom en vit lögn och ja. Imperiet hette det. Nästa gång ska vi hitta ett givet dansgolv, hittepå-dansgolv är lite opålitliga. Det var åtminstone en väldigt trevlig kväll.

Skinnkjolen var bakåfram när jag kom hem. Den lever helt enkelt sitt eget liv. Men jag gillar den ändå.

Photo 2013-10-26 12 04 36

Gunde Gunde, skynda, skynda!

Gunde Svan är helt fantastisk. Pappa har alltid sagt det, jag har trott honom. Men i kvällens ”i huvudet på Gunde Svan” sitter jag och gapar åt denna man. Vilken vilja, vilket psyke. Jag kommer ihåg att pappa brukar referera till hur Gunde Svan hade en träningsfri dag men såg att det regnade och gav sig då ut och tränade för att ligga steget före motståndarna om det skulle regna på tävlingen. Ingenting lämnades åt slumpen. Han tränade till och med på segergesten. Det säger väl allt egentligen.

”Om man inte kan se sig själv på toppen kommer man inte hamna där”.

Jag skulle vilja ha Gunde som någon slags mentor. Såg ni inte programmet förstår jag om ni inte har en aning om vad jag pratar om. Se programmet så förstår ni.

Som programledare för Fångarna på fortet blir jag knappast imponerad. Gunde Svan är en idrottsman. Tänk att jag inte ens visste det när jag var yngre. Tänk att jag trodde han var den där glada programledaren.  ”Ingenting är omöjligt” betyder ju egentligen någonting helt annat.

Sedan ska posten ha en hyllning idag också. Körkortet som låg och väntade på mig i Sölvesborg i måndags kunde jag idag hämta ut vid globen. Snabbt jobbat får jag säga, och mycket bra samarbete. Ja. En hyllning får de ha.