Gubben kan!

Jag har sedan en vecka tillbaka fastnat i Elton John-träsket. En härligt sörjig melodigyttja jag egentligen varken vill eller lyckas ta mig ur.

I söndags när han stod på Gröna Lunds scen, eller förlåt satt, fick jag lov att återupptäcka denna  krutgubbe, med glittrig rock och håll-käften-guld-emblem på ryggen. Det var då 46 år sedan han äntrade denna tivoliscen sist. Respekt.

Återvinning och hållbarhet – absolut, jag är all up for that. Och jag kan i musikaliska sammanhang vara en av dem som kan yttra ”det var bättre förr”. Men vem kunde ana att en 70-åring skulle hålla mig sällskap på väg till jobbet. 5 dagar i rad. Nu räcker det.

Jag överväger att tvångslyssna på allt med ”Remix” i titeln ett tag framöver. För att kompensera. Det ska tydligen vara modernt. Och det är väl bäst att vara modern.

Men fasen så tråkigt.

Jag tror jag lyssnar jag på I want love en gång till. Bara en gång till.

IMG_5580

Annonser

Midsommar

Jag minns det som att jag i min barndom tyckte mig befinna mig mitt i sommaren, när midsommarafton uppenbarade sig. Mitt i sommaren – mitt i friheten.

Nu har den knappt och precis börjat. Sommaren.
Sommarregnet avslöjar.
Sommarregnet som överraskar. Som bryter igenom höga temperaturer.
Som gjorde den blöta jeansjackan tung, som gjorde lördagen tillsammans med Håkan oförglömlig. Som rullande åska.
Sommarregnet som hjälpte sandalerna skapa sår på fötterna när jag sprang hemåt i midsommarnatten.

Midsommar har aldrig firats mitt i sommaren. Det har aldrig varit lika mycket sommar bakom som framför.  Ändå minns jag det som så.
Det var på den tiden då sommaren var lång. Aldrig kort.
Det var då jordgubbsmackor åts i månader och det inte regnade särskilt mycket.
Det var då det dracks Oboy varje dag och ingen bil körde på Ängsvägen så den var fri åt ”hoppa hage” och inlinesåkning.

Men nu vet jag. Sommaren är bara i startgroparna.
Nu vet jag att det är mer av sommaren kvar, än som passerat.
Ändå kommer den ta slut fortare nu än när jag inte hade en aning.

IMG_5362.JPG

Den där Bruno Mars

”Hur var konserten?”

Ja, vad svarar man på det när superlativ inte räcker till. När man bara vill färdas tillbaka i tiden, till lördag kväll 21.15 och sedan stanna där…. för alltid. I Globen. Med Bruno Mars och hans groovy band och dansa loss till ”24 K” ”Uptown funk” ”Treasure” och… ja. Resten. När man vill vaggas in i ”Versace on the floor” igen och igen.

Vad säger man?
”Det var felfritt” Nä. Det låter lamt.
”FREAKING AMAZING” – Töntigt!
”Jag tycker synd om dig som inte var där”  Jo, absolut, men det låter också ganska drygt. Jag tar tillbaks det.

Men låt säga så här; Hela Globen stod upp och dansade från låt ett. Det var en oslagbar ”vi har roligast i världen”-stämning jag aldrig tidigare upplevt. Cissi slet sönder sitt nya linne i ren extas. Mamma försökte lära sig koreografin i realtid högt upp på läktare B. Jag skrek likt en tonårstjej.

Jag har njutit varenda sekund av denna helg med älskade mamman och dessa timmar med kära Cissi. Helgen som startade i årets varmaste dag med sushi i parken tog oss vidare till Rosendals trädgård, där mamma ärades en fågelskit på armen. (Hon kallade faktiskt fågeln för (blå)mes, och vi är inte säkra på att det var det) Den fortsatte med lyxpizza och rosé på uteservering och kröntes med höjdpunkten – underverket från Hawaii. Och så plötsligt var det dags att vinka hejdå? Varför måste det roliga ta slut så fort?

”Girls your amazing – just the way you are”
(avslutar lite cheesy a’la Bruno)

Extraordinära dagar

 

Den uppmärksamme har noterat att det varit en del kasedans i Iversens liv på senaste tiden. Vi på Nyhetsmorgon korade Årets hemmadansare och rodde ett vårlångt projekt i land med dans och orkester i studion. En lyckans dag.

Någon kanske märkte att jag sträckte fram en mikrofon framför näsan på Björn Ulvaeus, Lill Lindfors, Lill-Babs och… just det. Ola Salo. Jag hoppade över att kasta mig om halsen på honom och berätta att han varit min största förebild inom musik och konstnärligt uttryck sedan jag var 11 år och såg honom sjunga Echo Chamber på Grammisgalan. Däremot klämde jag in att jag går runt och bär en ring med halva hans textrad ”Calleth you” på medan min bror äger andra halvan: ”Cometh I”. Det fick honom att kasta sig runt halsen på mig. Det var en lycklig dag.

Just nu väntar jag på att min mamma ska komma till Stockholm. Ett rejält försenat tåg gör att hon anländer närmare midnatt än tänkt. Men vad gör väl det. Nu väntar en solig helg med mammsen. Och Bruno Mars. Cecilia från Gotland ska även hon anlända. Och vi håller just på att slå vad vem av oss tre som kommer svimma av först på lördag kväll. En med säkerhet lyckad dag.

 

IMG_5201IMG_5206IMG_5232IMG_5229

 

En enkel kärleksförklaring

När jag sätter på mig mina gråa urban-lurar, som sluter om, och lämnar världen utanför. Som låter mig vara i min egen musikvideo eller broadwaymusikal. Då känns det som jag äger den. Världen. Eller min värld. När jag får forcera fram i takt med bastrumman. Svänga lite extra på höfterna. Då tar jag över. När ingen ser.
Jag känner vinden i håret. Höjer ljudet ett par snäpp. Ser solen vara på väg ner. Vet att den går upp igen, och det kittlande i att då kan vad som helst hända. Nästan.

Eller när den fyller rummet. När den flyger fritt. När mörkret sänkt sig och jag borde sovit. Men jag vill bara höra den igen. Jag vill förlora mig i den.

Eller när den är ett sällskap till sällskapet. När den får oss att dansa ohämmat. Får oss att flyta och flyga. Hoppa och hoppas.

Musik gör det där med mig. Åt mig. Förstärker på det mest välkomna och ibland skavande sätt. Musik hjälper mig att leva.

Det varade till efter påska…

Det skulle krävas en rejäl förkylning för att jag skulle ta mig tid att sitta ned ett slag. Helgen har med ett par undantag till och med spenderats lodrätt och jag har totalt fått ge vika för min krasslighet. Det har också givit mig anledning att skaffa HBO och titta igenom flera avsnitt av flera serier (Big little lies, Girls, Billions… ) Det har också gett mig tid att landa efter några härligt intensiva veckor som varade en stund efter påska…

Det är bara en vecka sedan var jag hemma och spenderade påsken i Skåneland. Tre av fyra dagar var jag på vackra Österlen och häpnades åter igen över denna vackra plats på jorden ”ja, nog är det lite närmre till himlen från Österlen”.

Jag hade uppdrag att utföra – av de roligaste slag. Jag rapporterade direkt från Konstrundan i Baskemölla, nickade hej till Gudrun Schyman och hittade ett par coola konstnärer i Vitaby. Jag fick hänga en hel morgon med paret Mandelmanns och vi såg till att Nyhetsmorgons tittare fick namnge gårdens nykomling. Efter att över 6000 (!) förslag kommit in kunde vi under en ceremoni av sång döpa kalven Kramsnö. Otroligt. Och för alla som tänkte att de aldrig sett Iversen så nära djur förut (hade förmodligen helt rätt i detta) och som kände nu måtte det väl vara nog, satte andan i halsen när jag dök upp på en alpackafarm under påskdagen.

Övrig tid spenderades med familj och vänskapsklanen som också fått ett nytillskott. Lilltjejen är inte döpt än, men väl fått ett namn. Så Nyhetsmorgons tittare kan andas ut ett slag.

När jag nu sitter här och tänker, kan jag inte nog poängtera hur ovärderliga Mamma och Pappa Iversen var, och alltid är, i hur de ställer upp både praktiskt och faktiskt. Fasen vilken underbar helg vi fick tillsammans.

Här är några av klippen – fler delar finns att se på http://www.tv4.se/nyhetsmorgon

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/jubileum-för-konstrundan-på-österlen-3899652

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/här-är-mandelmanns-nya-kalv-3901012

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/alpackorna-möter-våren-i-österlen-3902313

 

Prag – över broarna till dansande hus.

Jag måste få lov att minnas tillbaka till helgen i Prag. Jag måste.

Efter en bussresa från flygplatsen, där 50 % av sällskapet behövde ha en kräkpåse till hands, en kort promenad åt fel håll och en utomordentligt trevlig taxiresa kom vi fram till vårt hotell som låg alldeles runt knuten till ”Gamla stan”. Wifi ingick inte i priset men gick att köpa med en ”like” på Facebook. Ankomstdagen var grå och regnig. Sista dagen lackade svetten och vi kunde göra årets första uteservering.

Även om vi inte ville ramla i turistfällorna insåg vi snabbt, att vi faktiskt var turister och ville uppleva de sevärdheter Prag har att erbjuda. Vi letade efter atomuret i 1,5 dag innan vi förstod att den var alldeles runt knuten. En ståtligt tjusig klocka – men det lilla skådespel som skulle utspelas varje heltimme, var minst sagt skrattretande. Pragborgen med dess tillgång till en outstanding utsikt över staden, den fantastiska domkyrkan och efterrätten trdelnik (som man inte vet hur man ska uttala) var absolut värt ett par svettdroppar.

Vi gick hårt ut och ville prova tjeckiska specialiteter från köket. Ångat bröd, brunsås och en köttbit topppad med citronskiva, lingon och sprutgrädde var första kandidat ut. Det såg minst sagt oätligt ut. Kanske gjorde de låga förväntningarna överraskningen desto större och placerade denna som en av topprätterna under helgen.

Vi hade lite flax, för denna helg firades påsken stort i Prag. Torg och gator var pyntade i färglada fjädrar och konfetti. Flera marknader var öppna i hela stan och det bjöds på musikframträdande.  Mat  lagades över öppna eldar och människor skålade i öl under bar himmel. Det var en härlig stämning!

Vi, som kämpar på för att vara kulturellt pålästa hade alldeles innan resan läst en av 1900-talets mest inflytelserika författare, Franz Kafka som levde i Prag. Vi kände därför historiens vindslag när vi åt en lunch på det café där han suttit tillsammans med Albert Einstein back in the days.  Givetvis gjorde vi även ett besök på Kafkamuseet.

En höjdpunkt var champagnerian som vi konstaterade hade varit vårt stammisställe om vi bosatt oss i Prag. Annars var det en ständig dröm att gå och titta på de vackra husen, arkitekturen, broarna, utsikterna. Färgerna. Det svulstiga och rena. Otroligt.

Och så billigt det var. Vi lyckades inte, hur vi än försökte, göra oss av med de korunas vi hade växlat. För samma pris som ett endaste glas cava kostar på krogen i Stockholm drack vi ett glas bubbel – åt en ceasarsallad,  och en mascarponetårta till efterätt. OCH drack en cappuccino. Orimligt egentligen.

Det är så skönt att få försvinna verkligheten ett slag. För en helg. Få strosa runt utan tider att passa. Få lov att vara spontana och impulsiva. Äta efterrätt till lunch och stanna till på ställen som ”ser trevliga ut”.

Låt oss göra om det.

 

 

Från hopp till förtvivlan – och tillbaka

Det var fredag den 7 april. Jag lämnade med andan i halsen verkligheten i Stockholm, det höga tempot, alla måsten och nervkittlande planer. Jag stegade in på Arlanda, upp i luften och landade i ett regngrått Prag. Jag hade inte hunnit förbereda mig,  inte hunnit landa i att jag skulle landa i en ledig semesterhelg.  Men så fort vi satte oss på en italiensk restaurang, beställde in en ytterst beige tjeckisk specialitet och skålade i billig öl så kände vi oss så harmoniska över att vi var där. Tillsammans.

Sedan kom det första skräcksamtalet.

Strax därefter det andra. Min bror som vill försäkra sig om att vi kommit iväg.

Och sedan en rusande, men samtidigt förlamande känsla i hela kroppen. Vad hade hänt i vårt Stockholm?

Så många frågor. Så få svar.

Så dubbla känslor över att befinna oss så långt ifrån.

Vi kramade varandra och hade ständig kontakt med de våra, där hemma. Vi försattes i en overklig känsla som stannade hela helgen. Så påtagligt tagna av det som hänt. Så värmda av det stöd Stockholm och Sverige visade varandra. Ett behov av att ständigt prata om det och samtidigt få ta avstånd.

Det fanns ett behov av att suga ut allt det vackra Prag hade att erbjuda. Det natursköna. De arkitektoniska undren. Broarna, floden, husen, färgerna, torgen, historiken, stämningen, solen, glädjen. Varandra.  Vi fann ett lugn över att få vara där, tillsammans.

Och när vi landade i Stockholm igen var jag inte längre rädd eller arg. Jag kände mig rörd över vad jag såg. Blomhavet, snälla människor, unga som gamla som stod i rad för att få ge poliserna en tacksamhetens kram.

Kärlek vinner alltid. Det är det enda jag vet just nu.

 

Jag är här

Det har gått en tid.
Februari var kort och gick långsamt. Mars är lång men går fort.
Det var öppen jacka i helgen och snöflingor idag. Förvirringen total.

Jag har råkat köpa en röd vårjacka. Jag var på jakt efter en rosa, men kom hem med en röd.  Jag har köpt ekologiska fröer så jag kan så min egen sallad i köksfönstret. Saknar dock en kruka med hål i botten. Jag vill boka en klipptid, men hittar ingen ledig frisör eller lucka i schemat. Jag har knappt ätit någon pasta eftersom det är mars (fråga min kollega Ella för en vidare utveckling av denna självklarhet). Jag har läst en Kafka (men gör inte om det) eftersom vi närmar oss resan till Prag. Min barndomsvän har fått en liten flicka som jag längtar att få sniffa på. Jag har utökat min telefonbok och blir glad när jag tänker på den där kvällen i Kristianstad när mina bästa vänner överraskade mig med foyotsås och den där kvällen när jag fick andas i samma vardagsrum som mina ”fantasi-vänner” vilka är högst verkliga, även om benämningen kan antyda något annat. Och när jag fick titta in i Oscar och Linneas knasiga hönsus. Jag har så givande projekt på gång dagligen i det som kallas mitt arbete och jag tycker kvällarna har för få timmar. Jag har sett ovanligt många bra filmer på stor duk och jag pratar väldigt mycket i telefon. Jag springer – ibland på morgonen, ibland på kvällen. Jag dansar – oftast på kvällen. Jag har förlorat mig helt i bilder på snygga, välstylad lägenheter och samtidigt upptäckt ”Husdrömmar” på SVTplay och fått för mig att jag behöver snickarbyxor och ett sandpapper. Jag har lyssnat på min livs första ljudbok och lagat två omgångar av min egen müsli. Eller Fridas mamma Maddes müsli som min mamma har gett mig receptet på.

Ja, lite sådär har jag haft det…

 

Love love peace peace

Nej men var det inte lite ovanligt obehagligt romantiskt på alla hjärtans dag i år? Var det inte lite småäckligt med köerna som ringlade sig långa utanför blombutiken eller alla bilder på den där frukostbrickan kärestan hade burit in till sängen?

Jag är inte bitter.

Jag har faktiskt blivit fylld av kärlek under senaste tiden. Full av all choklad jag trösterik stoppat i mig…. Nejdå.
Däremot hade jag hade mina föräldrar på besök under några dagar och vi gick på musikalen ”The book of mormons”. En enligt mig genialisk musikal och fantastisk scenupplevelse. En känslomässig kollaps var nära både två och tre gånger. Jag skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Nästan oroande hur det hela uttryckte sig. Vi strosade på stan och på ett vintrigt soligt Djurgården.  Vi åt delikatesser på tre våningar över en afternoon tea. Det var tydligen 30 år sedan mamma och pappa träffades. Märk väl, inte dagen de förlovade sig, inte någon bomullsbröllops-grej. Första gången de stammade fram ett hej till varandra – och det skulle firas. Det är nu ett visst obehag börjar infinna sig igen…

Jag är inte bitter.
På riktigt.

Faktum är att kärlek är det absolut bästa som finns. I alla former du kan hitta och komma på. Frossar så gärna i kärlek. Frossar så gärna i choklad. Frossar väldigt gärna i musikaliska upplevelser och när eftermiddagsfikan serveras i tre våningar.